Då Luther lämnade landet

Många av oss svenskar slår oss gärna lite extra för bröstet och framhåller oss som punktliga, sparsamma och präglade av nit och redlighet. Dessa egenheter tillåts i vissa sammanhang också få förklara varför lättsinniga och mindre redliga sydeuropéer nu till skillnad från oss tvingas stå och huttra i de allt kyligare ekonomiska vindarna. Det är tvivelsutan så att de flesta av oss fortfarande håller tiden, utför vårt dagsverke och vidhåller att rätt ska vara rätt. Men hur nöjda och stolta kan vi egentligen vara över att våra skulder relaterade till enbart bostadslån nu uppgår till smått ofattbara 2 170 miljarder?

Sverige må en gång ha präglats av sparsamhet och måttfullhet men idag gäller devisen allt här och nu. Under det senaste decenniet har privatpersoners skulder ökat med mer än Sveriges BNP i i stort sett varje år. Denna utveckling har ivrigt påhejats av banksverige och, vad värre är, kraftigt subventionerats av statsmakten. Med ett av de allra förmånligaste ränteavdragen kan den konsumentglade skatteplanera genom kreditköp och minskat sparande, vilket ju straffbeskattas.

Nu är det heller inte bara gnidiga lutheraner likt undertecknad som uppmärksammat svenskarnas tilltagande lånelättja. EU kommission till exempel, pekade så sent som i våras ut de svenska hushållens höga skuldsättning som en riskfaktor och rekommenderade snålare ränteavdrag och amorteringskrav för att stänka vatten på det snustorra lånekrutet.

Om Luther nu har lämnat landet, vilket han till synes har gjort, så är det upp till beslutsfattarna att sätta stopp för denna allt explosivare låneexpansion.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/krav-vacks-pa-slopat-ranteavdrag_7413724.svd

Heja Sverige

Det finns förvisso många svenska prestationer att yvas över i dessa OS tider. Dock är det kanske inte framförallt någon av våra olympier som förtjänar mest heder och beröm utan en förmodligen mindre atletiskt byggd ambassadör.

Relationen mellan Sverige och Vitryssland kan för tillfället betecknas som minst sagt frostig. Som svar på den vitryska utvisningen av Sveriges där stationerade ambassadör, Stefan Eriksson, har Sverige nekat vitryska diplomater inresevisum till Sverige samt beordrat två diplomater vid den vitryska ambassaden att lämna Sverige.

 

Ambassadör Eriksson har under sin tjänstgöring i landet gäckat den diktatoriske presidenten Alexander Lukasjenko genom sitt idoga arbete för mänskliga rättigheter och demokrati. Den vitryska regimen anser nu att Eriksson i sitt arbete ”gått utöver det vanliga uppträdandet för en utländsk diplomat”. Genom sitt engagemang för grundläggande rättigheter gjorde sig således Eriksson till bitter ovän med Europas sista diktator vilket den senare till sist inte kunde tåla.

Det är givetvis olyckligt att Sverige nu tappar sin plats på första parkett vilket kommer att försvåra demokratiarbetet i landet. Dock finns knappast något utrymme för förhandling och framsteg om vi nu inte voro beredda att kompromissa om de allra mest basala rättigheterna, de mänskliga. Och det är vi givetvis inte. Så heja Stefan Eriksson och heja Sverige.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/iskyla-sverige-vitryssland_7408264.svd

Varför nöja sig med rut och rot?

Den illa infekterade debatten kring det s.k. rutavdraget och i viss mån rotavdraget har börjat klinga av. Att så sker överraskar föga då svensken synes uppskatta avdragen alltmer. Den senaste Sifomätningen visar att drygt 70 procent tycker avdragen ska vara kvar. Populärast är de föga överraskande bland centerväljare, intressantare är dock att även socialdemokrater nu sällar sig till den positiva skaran där drygt 65 procent uppger sig positiva.

Göran Persson tyckte inför valet 2006 att folk gott kunde städa efter sig själva vilket motiverade dennes och dennes partis avog gentemot rut. Idag vore det politiskt självmord att inta en liknande position och av de etablerade partierna är det endast Vänsterpartiet som är berett att ta detta slutliga steg.

Samtidigt som svensken helt öppet och vitt köper mer tid åt sig själva, sin familj och jobbet visar siffror från Skatteverket att tusentals nya rut- och rotföretag bildas varje år. Förklaringen till avdragens framgång är inte långsökt. Att köpa tjänster i Sverige är extremt dyrt, inte primärt på grund av höga löner utan snarare på grund av den radda skatter som belöper på tjänsten. På lönekostnaden måste arbetsgivaren ta höjd för arbets- eller egenavgifter samt bolags- alternativt inkomstskatt. Bruttobeloppet beläggs sedan som löken på laxen med 25 procent moms.

En kraftig skattelindring visade snart att dessa tidigare svårsålda tjänster var mycket efterfrågade, dock inte till vilket pris som helst. Med detta sagt förefaller det närmast korkat att stanna vid rut och rot. Åtskilliga tjänstebranscher kvarstår som skulle må utmärkt av färre och lindrigare skattekilar, detta till gagn inte bara för dem utan för hela samhället.

Två sidor av myntet

I Södertälje dömdes häromveckan 16 yngre män till längre fängelsestraff. De 16 männen hade genom det s.k. Södertäljenätverket under ett antal år satt kommunen i skräck genom en räcka kriminella aktioner, den ena brutalare än den andra. Med domarna och de längre fängelsestraffen följer förhoppningar om en återgång till en fredlig vardag för Södertäljes laglydiga invånare.

Rätten till en fridsam vardag, fri från hot, våld och andra övergrepp torde vara en självklarhet i rättsstaten Sverige. När straffrätt och kriminalvårdspolitik diskuteras här i landet lyfts dock denna rätt sällan fram i första rum, ungefär lika sällan som brottsoffret sätts i fokus. Ur denna aspekt skiljer sig Sverige markant från de anglosaxiska länderna. Medan Sverige primärt söker vårda de kriminella anser man i anglosaxisk rättskultur att brott begås med berått mod och att de bör bestraffas i enlighet därmed. Viktigt anses det också att ge brottsoffret upprättelse och att förskona samhället från uppenbart farliga och kriminella individer.

Sverige bör inte slå in på den anglosaxiska vägen längs med vilken fängelserna bågnar av interner men vi bör heller inte, som nu är fallet, fnysa åt den. Att begå brott är ett personligt beslut som någon annan alltid får lida för. När vi hädanefter diskuterar dessa frågor bör därför myntets båda sidor beaktas, inte av hämndlystnad utan framförallt av moraliska skäl.

http://www.dn.se/Stories/stories-sthlm/dubbelmordet-i-ronna

Toppen på isberget

Dagens Nyheters granskning av myndigheterna Tillväxtverkets och Vinnovas interna representation visar på en skrämmande pengarullning. Sedan 2010 har Tillväxtverket bränt drygt 7,5 miljoner av allmänna medel på intern representation och interna seminarier. Inkluderat internutbildningar har myndighetens 300 anställda kostats på dryga 16,5 miljoner de senaste 2 åren. Interna rutiner har brustit och verkets generaldirektör Christina Lugnet uppger sig vara ”väldigt chockad”. Restaurangnotan från en kväll på Grand Hotel, vilken kostade verket 1 476 kr per person, uppger dock Lugnet vara fullt rimlig då detta var det billigaste alternativet. Chocktillståndet kan mot den bakgrunden inte ha varit helt uppriktigt.

DN:s avslöjanden visar ånyo på hur illa våra skattemedel ofta hanteras. Tyvärr lär dessa dessutom endast blotta topparna av isbergen. Svällande byråkratier och organisationer innebär närmast per definition även ökad ineffektivitet och bristande kostnadskoll. Särskilt stor är risken i offentliga organisationer där resurserna förvisso är begränsade men ändå alltid någon annans (den anonyme skattebetalarens). I sådana organisationer saknas incitament att hålla kostnaderna i schakt och uppenbarligen alltför ofta även fungerande kontrollsystem för att stävja missbruk.

Hade Tillväxtverket och Vinnova varit isolerade exempel hade kritiken kunnat stanna där men så är garanterat inte fallet. Sveriges enorma offentliga apparat innebär en ofrånkomlig ineffektivitet vilken kostar samhället både i form av sämre service och förslösade skattemedel. Det ligger därför i allas intresse att banta apparaten där bantas går.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/de-lagger-miljoner-pa-vin-och-middagar

Vem vågar sätta barnperspektivet i första rum?

I Tyskland pågår för tillfället en debatt om huruvida omskärelser av nyfödda pojkar ska legaliseras. Frågan har aktualiserats sedan en domstol i Köln förklarat att ingreppet kränker barns rättigheter. Förbundskansler Angela Merkel menar å sin sida att Tyskland skulle komma att betraktas ”som en udda nation av komiker” om företeelsen skulle förbjudas. I Sverige har vi sedan 2001 en specifik lag som uttryckligen tillåter omskärelse av små pojkar. Mycket tyder nu på att även Tyskland kommer få en liknande lag sedan förbundsdagen, av religiösa skäl, röstat för.

Det är i sammanhanget intressant att skärskåda domskälen i den dom som alltså ansåg att ingreppet inte borde accepteras. Domen klargör att tidig omskärelse innebär ett ingrepp som är bestående och oåterkalleligt varför det enligt tysk lag bör betraktas som olagligt. Domstolen bedömer det vidare som en rimlig begränsning i föräldrarnas vårdnadsrätt att låta ingreppet vänta tills barnet självt kan bestämma. Resonemanget står i överensstämmelse med FN:s barnkonvention vars artikel 12 proklamerar att varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i frågor rörande sig själv.

I Sverige sätts barnperspektivet sällan eller aldrig i första rum. I fråga om omskärelse är det religionsfriheten, alltså föräldrarnas rätt att utöva sin religion, som går före barnets rätt till sin kropp. I en rad ytterligare frågor är det de vuxnas perspektiv och rätt som väger tyngst, om det så handlar om insemination, vårdnadstvister eller homosexuellas rätt till adoption. Detta trots all empiri om visar på vikten av både faders- och modersgestalter samt tillgång till båda de biologiska föräldrarna för barnets utveckling.

Jag skulle aldrig betrakta Tyskland ”som en udda nation av komiker” om de valde förbudsvägen i nu relevant fråga, istället skulle jag respektera det land som faktiskt vågar sätta barnets perspektiv i första rum.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/omskarelselag-delar-tyskland_7377586.svd

Med KGB runt hörnet

Med tiden falnar de flesta minnen. En lika naturlig som farlig process vilken tvingar oss att ständigt påminna oss själva och inte minst våra avkommor om den historia som format den nutid vi lever i idag.

För de balter som under drygt ett halvt sekel levde under Sovjetkommunismens förtryck är det dock inga problem att minnas. För den som tar sig de dryga 40 milen från Stockholm till estniska Tallinn och sedan följer den södra rutten ner till litauernas Vilnius väntar förskräckande och omskakande historier och platser. I ockupationsmuséet i Tallinn beskrivs hur kommunismen successivt skulle implementeras i landet och etsas in i estens medvetande. Med hot om deportationer, lönnmord och grundlösa fängslanden skulle det estniska folket bli trogna och lydiga kommunister. Estniska förbjöds som språk och några andra fanor än de kommunistiskt röda tilläts inte. Samma skräckvälde infördes i grannländerna Lettland och Litauen. Den med mod kan i Vilnius besöka KGB:s tidigare högkvarter. I denna byggnad, centralt belägen på en av stadens fashionablare adresser, lät säkerhetspolisen fängsla, tortera och avrätta påstått oppositionella och inte sällan också deras familjer.

Sovjetkommunismens avarter i form av förtryck, våld och tankeförbud är inget snedsteg eller olycksfall i arbetet utan en naturlig följd av ideologins tes om kollektivism och enhetlighet. Med en sådan utgångspunkt måste nämligen statlig kontroll och, i förlängningen, statliga övergrepp bli följden. Människan är skapad med en egen fri vilja och förmåga att tänka fritt vilket ofrånkomligen krockar med kommunismens ideal. Detta faktum bör vi alla ha i åtanke var gång det vankas val.