Spara eller slösa?

Samtidigt som Sverige tuffar på som tåget och svensken blir allt rikare pumpas lånebubblan allt närmre bristningsgränsen. Somliga befarar att bolåneinstituten och bankerna tillsammans med Riksbanken bäddar för en bolånekrasch likt den amerikanska, irländska eller spanska. Om så är fallet lär den lovvärda ekonomiska utvecklingen brytas abrupt ännu i sin linda.

Alltmedan svensken kunnat gotta sig åt smått fantastiska avdragsmöjligheter för sina lånekostnader har hon bestraffats med en av världens högsta kapitalskatter. Signalen är tydlig, låna gärna men spara för guds skull inte. Följden har blivit att lånestocken i bankernas balanser svällt till ett ohållbart omfång medans risk- och investeringsvilligt kapital flytt landet. Många är de som gnäller och oroas över ökat utländskt, ofta ansiktslöst, ägande av svenskt näringsliv. Sambandet är lika tydligt som det är naturligt, kapitalet har sedan länge lämnat landet för skatteförmånligare jurisdiktioner.

FP`s ekonomisk-politiske talesman, Carl B Hamilton, föreslår stegvisa sänkningar av kapitalskatten i kombination med mindre lukrativa ränteavdrag. Med dessa reformer skulle Spara få en välförtjänt dunk i ryggen samtidigt som Slösa skulle få ta sig en behövlig funderare. Sunt, inte bara för Spara och Slösa utan för hela den svenska ekonomin.

Det kostar att ligga på topp

Till hösten kommer utomeuropeiska studenter själva tvingas finansiera sina studier här i landet. Kostnaderna kan bli höga, uppemot 200 000 kr per år för vissa utbildningar. Priset för den enskilde kan dock reduceras via ett speciellt utformat stipendiesystem för de sökande.

Svenska lärosäten för högre studier har under decennier konkurrerat med avgiftsfria studier, för svenskar och för utlänningar. Vitaliserande och berikande för våra skolor samt en konkurrensfördel i jakten på framtidens arbetskraft.
I jakten på utländska talanger har det svenska skolväsendet således haft dörrarna på vid gavel vilket helt klart fått mången student att välja svenskt. Ur ett altruistiskt perspektiv är detta fantastiskt. Även rent egoistiskt har vi säkert gagnats av de nya intryck och idéer som dessa exotiska resenärer berikat oss med. Säkerligen har också vårt goda rykte som biståndsland och världsligt samvete underbyggts.

Högre studier kostar dock pengar, pengar som vi skattebetalare står för. Kostnaden för oss som betalar motiverar frågan om fördelarna verkligen överväger nackdelarna. Den direkta konsekvensen av avgiftsfria studier är ju att kvalitén måste påverkas, till nackdel för studenten och till nackdel för oss som betalar. Och vem vill egentligen ha en sämre utbildning eller för den delen anställa studenter från utbildningar som inte håller måttet?

Sverige måste därför räta in sig in de internationella leden. Vill vi bibehålla en kvalitativ och konkurrenskraftig högre utbildning måste vi acceptera att det också kostar att ligga på topp.

Ett gott nytt år

Så lagom till årsskiftet och det nya kommande året duggar profetiorna och tillbakablickarna tätt. Var Sverige står och vart vi är på väg stöts och blöts av en den ene en den andre. Det nya Sverige är kallt hävdar exempelvis Aftonbladet (utan att syfte på vintervädret). Ett Sverige med lovvärd framtid, solida finanser och alltfler delaktiga hävdar jag.

När vår omvärld dignar under ohyggliga skuldbördor och lider av sviterna från år av ekonomisk misshushållning stoltserar vi med rekordhög tillväxt, överskott i finanserna och en hastigt sjunkande statsskuld. Pensionssystemet är, till skillnad från de flesta av våra grannländers, reformerat och hållbart. Svenska löntagare upplever ständigt ökad ekonomisk och personlig frihet, alltmedan våra grannar tvingas gå motsatt väg och höja skatter, sänka löner och pensioner.

Under 2011 lär utvecklingen fortgå och Sverige kommer tuffa vidare. Detta till glädje för oss alla, ung som gammal, fattig som rik och sjuk som frisk. Ett stabilt och konkurrenskraftigt Sverige garanterar allas vår framtid och tillvaro. 2011 ser mot denna bakgrund ut att bli ännu ett gott nytt år.

Svinbilligt men sällan svinbra

Frihandel öppnar dörrar till nya marknader för producenter och konsumenter. Frihandel ger möjligheter att utnyttja länders och regioners komparativa fördelar. Innan människan insåg detta och idealet var självförsörjning levde de flesta i svält och absolut fattigdom. Med effektivare kommunikationer har det fria handelsutbytet fulländats och biffen eller fläsket kan lika väl komma från Brasilien som från Västgötaslätten.

Samtidigt som frihandel och marknadsekonomi möjliggör så förpliktigar den också. I nationalekonomin talar man om den rationelle mannen (alternativt kvinnan) som besitter all nödvändig information för att fatta riktiga och rationella beslut. Här kommer vi som konsumenter in i bilden. Billigast är inte alltid bäst.

Vi svenskar stoltserar med ett av världens tuffaste djurskydd. Vi tillser att våra djur mår gott, inte göds med onödiga medikament och att de får röra sig fritt på fria ytor. Vår omvärld är sällan lika nogräknad varför priserna på utländskt kan hållas låga och ”konkurrenskraftiga”. Detta samtidigt som våra svenska uppfödare knäar inför de högre kostnaderna.

Till syvende och sist är det således upp till oss och vårt samvete att avgöra. Glada grisar på tallriken eller antibiotikastinna broilers utan knorr men med desto smutsigare buk.

Om Sveriges förmenta idyll

Öppna gränser med fri rörlighet och fri nyhets- och informationsspridning kan göra alla samhällen sårbara. Det svenska är inget undantag, snarare tvärtom.

Istället för att inse och söka bemöta de nya risker globaliseringen för med sig föredrar flertalet medier och debattörer att dravla som om alla älskade Sverige bara vi är tillräckligt snälla. När Göteborgspolisen ingriper mot misstänka terrorister brister alla fördämningar. Aftonbladet reagerar med en klappjakt på ”rasistiska” och ”antidemokratiska” politiker, poliser och andra säkerhetsansvariga. Den senaste terrorincidenten i Stockholm visar med all obarmhärtighet att Sverige lever i en kontext där den naive straffas skoningslöst.

Den idyll som dessa ofta vänsteranknutna kritiker ännu lever i existerar inte mer än i deras drömska och nostalgiska tankar. Sverige utgör ingen frizon mer än möjligen för kriminella och terrorister om vi inte agerar. Låt därför våra poliser och underrättelseansvariga göra sitt jobb. Den förmenta idyllen får vi läsa om i Pippi Långstrump och Madicken.

Reformer för ökad konkurrenskraft

Långtidsutredningen, en från politikerna tämligen fristående forskargrupp, släppte i dagarna delar av sin kommande rapport avseende tänkbara framtidsscenarier för svensk ekonomi. Hur spännande en långtidsutredning nu är kan diskuteras, dess innehåll torde dock likväl vara av yttersta intresse. Materialet ligger inte sällan till grund för politiskt beslutsfattande som i sin tur påverkar allas vår vardag.

I årets rapport sticker några utredningsförslag ut lite extra. Bland annat konstateras att vi svenskar måste acceptera lägre löneökningar framgent för att klara konkurrensen. Vidare rekommenderas en uppmjukning av LAS med avseende på turordningsreglerna, vilka enligt utredarna försämrar arbetsmarknadens funktionssätt. Båda förslagen är enligt forskarna förutsättningar för en bibehållen svensk konkurrenskraft.

Mot denna bakgrund konstateras att många av regeringens reformer ligger i linje med utredarnas. Sänkt skatt på arbete ger mer i plånboken och minskar naturligt löneanspråken. Lärlingsanställningar, instegs- och nystartsjobb sänker trösklarna in på arbetsmarknaden för de som tidigare stått längst ifrån en anställning.

Kvarstår gör reformer av LAS med tonvikt på turordningsreglerna. Området är minerat och kräver mod att beträda. För fortsatt konkurrenskraft och bibehållna välfärdsambitioner måste regeringen uppbåda detta mod.

Hyllas de som hyllas bör

Dagens Industri och kreditupplysningsföretaget Credit Safe har tillsammans tagit fram en lista över fjolårets främsta skattebetalare. En lista över de personer som dragit allra flest strån till välfärdsstacken. Sammanställningen visar att de 100 största inbetalarna tillsammans betalade in ca 3,4 miljarder på statens skattekonto.

Bland mecenaterna märks särskilt H & M ordföranden och storägaren Stefan Persson som på egen hand bidrog med 879 miljoner. Systern, tillika H & M ägare, Liselott Tham hostade upp 152 miljoner. Andra välfärdshjältar är den så utskällde BP bossen Carl Henrik Svanberg (21 mkr), rockhjälten Per Gessle (21 mkr) och finansmannen Fredrik Lundberg (91 mkr). Tyvärr finns inte Schweiz numer rikaste med på listan. Ingvar Kamprad, god för ca 280 miljarder, flydde ju landet av just skatteskäl.

I Sverige pratar vi ofta och gärna om höginkomsttagare. Tyvärr nästan uteslutande i negativa ordalag. ”De allra rikaste” betraktas med misstro och skepticism. Sällan eller aldrig talas om deras enorma bidrag till det gemensamma, via skattsedeln, entreprenörskap och skapande av arbetstillfällen. Härtill arbetar de dessutom normalt betydligt mer än gemene man.

Hyllas de som hyllas bör, utan dessa de ”allra rikaste” hade välfärdssverige stått sig slätt.