Ett gott nytt 2013

Nu när 2012 ska sammanfattas och 2013 förutspås är det åtskilliga aspekter att beakta. Trots braskande nyheter om eurokriser, budgetstup, ungdomsarbetslöshet och ett kinesiskt lok som tycks har parkerat på bangården finns en rad ljuspunkter för oss svenskar att glädjas över.

Löntagare kan alla glädjas åt höjda grundavdrag med mer kvar i plånboken som följd. I kombination med en rekordlåg inflation och en förväntat hygglig lönerörelse ger allt detta en god reallöneökning. Pensionären kan glädjas åt höjningar av såväl den allmänna pensionen som av garantipensionen. Pensioner som dessutom kommer beskattas lindrigare i och med en ytterligare sänkning av pensionärsskatten. Ensamstående pensionärer kan härtill också budgetera in ett höjt bostadstillägg. Småbarnsföräldrar kan räkna hem en höjd föräldrapenning och sjukskrivna får även de ett tillskott i form av högre sjukpenning. Med lägre ränta på CSN-lånet kan även skuldtyngda ex-studenter emotse 2013 med tillförsikt.

Det finns således anledning att skingra orosmolnen även om ett och annat regnoväder lär dra in. Med paraply, galjonbyxor och ett par rejäla gummistövlar kommer de allra flesta av oss ändå att stå väl rustade för ett gott nytt 2013.

 

Den vilsne svensken

Begreppet svenskhet har kommit i dålig dager. I det politiskt försiktigt tassande landskapet ifrågasätts nu överhuvudtaget begreppets existens. Historia och traditioner bör lämnas därhän, allrahelst om där finns en religiös ton.

Som blanka blad förväntas vi vandra ut i verkligheten. Samlas gör vi inte i kyrkan eller kring historiska högtider utan på sin höjd i TV-soffan framför André Pops och Vinterstudion. Den villrådige invandraren gör bäst i att studera Kanal 5:s följetong om Böda Camping för att lära känna svensken. Vilket givetvis är både olyckligt och olämpligt.

Ytlighet, konsumism och en politisk strävan att inte stöta sig har sugit musten ur svensken. Vilsenheten är påtaglig vilket antagligen bara är förnamnet för vad den invandrade svensken lär känna. Med detta sagt tillönskar jag alla vilsna själar en extra traditionsenlig jul, kanske i någon av kyrkans historietyngda salar.

 

Billström kan räta på ryggen

Att ens öppna munnen i migrationsdebatten är modigt. Att därtill sedan dryfta något som kan uppfattas som kritik är våghalsigt. Migrationsminister Billströms utspel om skärpta krav för försörjning vid anhöriginvandring är i denna miljö både modigt och våghalsigt.

Billströms förslag handlar i korthet om att färre undantag från försörjningsstöd vid anhöriginvandring ska gälla. Idag saknas i princip helt ett försörjningskrav då drygt 99,3 procent av uppehållstillstånden för anhöriginvandring beviljas med undantag. Att sakna ett sådant krav är Sverige ganska ensamt om och att frågan kan vara så känslig och kontroversiell är vi troligen lika ensamma om.

Kombinationen av en ytterst generös flyktingmottagning och avsaknaden av ett faktiskt krav på försörjning för anhöriginvandrade innebär givetvis en stor belastning för ekonomin och utgör en påfrestning för välfärdssystemets finansiering. Detta är egentligen inget utspel utan ett konstaterande som varje ärlig politiker borde kunna tillstå. Tyvärr synes Billström vara den ende allianspolitikern med kurage nog att medge detta offentligt, och därför kan han gott räta på ryggen.

Inte nödvändigtvis rasism

Förundran är stor och spekulationerna många kring Sverigedemokraternas framryckningar i opinionen. De färskaste mätningarna, till stor del genomförda efter järnrörsfadäsen, visar på ett väljarstöd från uppemot 8,5 procent av de tillfrågade. Partiet synes, snarare än att backa, istället gå framåt för varje gång partiordförande Åkesson tvingas fram för avbön.

Det torde inte vara ett alltför äventyrligt påstående att 8,5 procent av oss inte är rasister som låter oss övertygas av blabbe-retorik. Förklaringen till invandringsfientliga SD:s framgångar får sökas på annat håll. Den som skissar på en sympatikarta över väljarstödet runt om i riket kommer att finna ett ganska tydligt mönster. SD-rötterna gror och frodas allra bäst i en jordmån av segregerade boendemiljöer i områden präglade av hög arbetslöshet, förhållandevis låg utbildningsnivå och generellt utanförskap. Här upplevs verkligheten annorlunda än på Södermalm, i Vasastan eller för den delen i Rosenbad.

Där otrygghet och utsatthet präglar folks vardag och ingen av de etablerade partierna rår på problemen så kommer Sverigedemokraternas järngäng skörda ytterligare framgångar. Och detta ter sig dessvärre både logiskt och kanske till och med rimligt.

Goda grunder för obligatorisk A-kassa

Idag är det ytterst de olika fackförbunden som administrerar arbetslöshetskassorna. Arbetslöshetskassorna ska finansiera den försäkring som faller ut om den försäkrade blir arbetslös. Ersättningen uppgår maximalt till 80 procent av inkomstbortfallet upp till en månadslön om 18 700 kr. Detta innebär att ytterst få verkligen får ut 80 procent av tidigare förvärvsinkomst. Idag är det härtill också allt färre som överhuvudtaget tillhör någon A-kassa.

Försäkringssystemet i dagens tappning är inte bara ihåligt utan också orättvist. Försäkringstagaren står nämligen själv inte för mer än 38 procent av försäkringsavgiften, resten betalas via arbetsgivaravgiften. Med andra ord kan uppemot 62 procent av försäkringsutfallet vara betalt av en oförsäkrad som inte har rätt till någon ersättning. En inkomstbortfallsförsäkring vid arbetslöshet är alltid av godo och en samhällsekonomisk nödvändighet. Försäkringen måste dock för det första vara rättvis, för det andra verkligen utgöra en försäkring och, för det tredje, faktiskt skydda mot inkomstbortfall.

En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring för alla yrkesverksamma, med en initialt hög men successivt avtagande ersättning under en begränsad period, skulle både vara rättvis och uppfylla försäkringskriterierna. Ett obligatorium skulle inte bara gagna de försäkrade utan samhället som helhet.

Den fritidsgården har vi inte råd med

Sedan kommunaliseringen av skolan under Göran Perssons år som skolminister har likvärdigheten mellan den utbildning eleverna har rätt till och den de faktiskt fått ökat för varje år. Samtidigt har läraryrket degraderats till en kommunal oangelägenhet som de styrande mest betraktat som ett potentiellt sparbeting.

Att likvärdigheten minskat och att läraryrkets status nerklassats, inte minst på grund av usel löneutveckling, har Skolverket påvisat vid en rad tillfällen och genom ett antal rapporter. Skillnaderna ter sig allra mest påtagliga i storstadskommunerna Göteborg, Malmö och Stockholm där större segregation och socioekonomiska skillnader vidgat glappen. I Göteborg har decentraliseringen gått så långt att fritidspolitiker i stadsdelsnämnder fått ansvara för skolpengen. Följden är att stadsdel kunnat fälla avgörande över vilken utbildning eleven erbjudits.

Skolan fyller en av samhällets viktigaste funktioner. Allmän skolplikt innebär att vi alla måste passera skolans korridorer och då måste den fungera för alla, oavsett kommun, ort eller stadsdel. Förlorade skolår innebär enorma samhällskostnader och i de flesta fall personellt utanförskap. Den svenska skolan har under kommunalt välde blivit en kostsam fritidsgård där lokalpolitiska prioriteringar fått avgöra många svenskars öden. Så kan vi inte ha det och därför bör skolan åter förstatligas.

I vilken division lirar SD?

I media och på diverse debattforum går tonerna höga om SD-politikerna Erik Almqvists och Kent Ekeroths sena (och förmodat blöta) utekväll för ett par år sedan. Då, i gryningstimmarna, hamnade killarna i ett klassiskt fyllebråk och hävde samtidigt ur sig lika klassiska och ack så olämpliga kvädesord vilka visade på en väl unken människosyn. Munhugget följdes sedan upp med att grabbarna lät beväpna sig med varsitt järnrör, uti fall att.

Almqvist och Ekeroth har fram tills i veckan varit Sverigedemokraternas ekonomipolitiska- respektive rättspolitiska talespersoner. De har härigenom innehaft de två kanske tyngsta posterna i partiet näst partiledaren. Almqvist/Ekeroth aspirerade därmed på posterna som finansminister respektive justitieminister i en framtida regering, i konkurrens med Anders Borg och Beatrice Ask. Magkänslan säger att något är tämligen fel när ett parti vars ledande politiker sena utekvällar kläcker ur sig mindre lämpade ord som hora, blatte samt babbe och därtill beväpnar sig med järnrör samtidigt når 8-9 procent i opinionsmätningar.

Diplomatiskt uttryckt känns det som att Borg, Ask och de flesta av nuvarande ministrar spelar i en annan division än SD konkurrenterna, men vad vet jag kanske är det just det som är problemet?