Miljöpartiet – extremisterna

Gröna extremister

Om det är ett uttryck för desperation eller kommer sig av verklig övertygelse vet vi inte. Vad vi däremot vet är att Miljöpartiet slagit in på en direkt radikal linje. 

Den uppmärksamme borde rimligen ha reagerat vid Agendas senaste partiledardebatt när språkrör Per Bolund som enda partiledare uppgav sig redo att inskränka fri- och rättigheter för klimatets skull. Det är ingen liten sak utan något man annars förknippar med auktoritära stater och, tydligen, pandemitillstånd. Vid partiets kongress i dagarna har en i mångt närmast revolutionär agenda spikats. Partiet vill nu spola det finanspolitiska ramverket för att årligen låna 100 miljarder till sin klimatfärdplan. Utöver det vill man redan inom tre år förbjuda nyförsäljning av bensin- och dieselbilar och 2030 helt stänga tankpumparna för fossildrivmedel. Planenligt genomfört vore det slutet för inte bara svensk fordonsindustri utan sannolikt också för åtskilliga företag och landsorter, beroende av rimligt prisatt drivmedel. Den ekonomiska agendan är i mångt lika radikal där partiet går fram med en omvänd arbetslinje. Bidrag ska höjas över hela linjen liksom garantipensionen, även för dem som aldrig lyft ett finger i Sverige. Skatter ska samtidigt höjas för löntagare och entreprenörer, liksom på kapital och bostäder. Sammantaget en skattepolitik som får självaste Vänsterpartiet att framstå som blyga. 

Det enda som måhända förskräcker mer än MIljöpartiets poliitk i sig är att den mycket väl riskerar att bli regeringspolitik efter valet. Och med Miljöpartiet extremisterna i Rosenbad, så hotas inte bara svensk ekonomi och svenska jobb utan även svenskens fri- och rättigheter.

En fetjänst åt Moskva

Myser

Höst och vinter närmar sig och med det också kyligare väder. Och i år lär det tyvärr bli än kymigare än vanligt, såvida man inte sitter i Kreml och myser. 

Råoljepriset är för tillfället på treårshögsta alltmedan de europeiska gaspriserna stigit med 300 procent sedan årsskiftet. I södra Sverige nådde elpriset nyligen en ny rekordnivå samtidigt som Karlshamns oljekraftverk länge gått på högvarv, ett verk som annars endast tas i bruk i absoluta nödfall. Blickar vi ut så är läget inte mycket bättre. I Storbritannien tog bensinen nästan slut och då olje- och gaslagren är låga, liksom vattennivåerna i magasinen, så lär inte situationen ljusna när höstens mörker lägger sig. Det är ingen angenäm sits vi satt oss i, i strävan mot en förment hållbarhet. Goda intentioner har tyvärr gett motsatta resultat, för där koldioxidfri kärnkraft avvecklats har istället kol och oljekraft utvecklats. Ingen är gladare över det än ministären i Kreml som inte bara kan räkna hem friska oljemiljarder utan snart också ett snabbgodkännande av gasledningen Nord Stream 2, med vilken de kopplar strypgrepp på Europa. 

EU:s klimatpolitik vilar till stor del på den så kallade taxanomin, enligt vilken kärnkraft inte anses hållbar. Den hållningen är ohållbar och måste reverseras. För snabbavveckling av kärnkraften är en björntjänst åt klimatet och en fetjänst åt Moskva.

Dyrköpta röster

Dyrköpta väljare

Socialdemokraterna är beredda att betala dyrt för barnfamiljernas röst. Av den nyligen avtäckta höstbudgeten framgår att 3,5 miljarder ska spenderas på ytterligare välbetalda föräldradagar. Det är mer än vad som sammantaget satsas mot brottslighet och nära nog i paritet med samtliga satsningar på miljö- och klimatområdet. Som enskild post är den näst störst och klart tyngre än posterna för såväl äldreomsorg som statsbidrag till kommunerna. 

Denna så kallade familjevecka kommer ge föräldrar till barn i åldrarna fyra till 16 år ytterligare tre betalda ledighetsdagar, fria för uttag efter behag. Det kan vid en första anblick te sig sympatiskt att erbjuda pressade föräldrar mer tid med sina barn. Redan vid närmare eftertanke är det dock både dyrt och faktiskt idiotiskt. Av regeringens eget budgetunderlag framgår att den ytterligare ledigheten kommer medföra ett produktionsbortfall motsvarande 17 miljarder, eller ca 8 miljarder i utebliven skatt. Detta samtidigt som vård, omsorg och välfärdsyrken i stort skriker efter kompetens. Att pussla ihop schemat för de pressade kollegor som stretar på kommer bli än mer delikat och garanterat innebära ytterligare stress och i förlängning sjukskrivningar. Det kommer således främst bli kvarvarande kollegor som får betala för Socialdemokraternas föräldraflört, i reda pengar och med sin hälsa. Man kan därtill fråga sig om det verkligen är ytterligare ledighet som är kuren för stressade föräldrar, när vi redan har kanske världens mest generösa föräldraledighet och semesterlagstiftning. 

Det är inte svårt att se vad S vill uppnå med sin fluffiga familjevecka. Men de föräldraröster man söker vinna är dyrköpta, både monetärt men sannolikt också rent hälsomässigt.

Sköt dig själv Stefan

Med allvar i blicken

När statsministern sparkade igång riksdagens hösttermin gjorde han det i sin sista partiledardebatt, för i november lämnar han vidare partiledar- och troligen statsministerklubban. Det var med ödesmättad och allvarsam ton som statsministern gjorde gällande att demokrati inte ska tas för givet, ens i Sverige. Med dessa ord satte han samtidigt tonen för det valår som nalkas. 

Det hot som statsministern skymtar är ett regeringsskifte i vilket moderater och kristdemokrater griper makten medelst Sverigedemokraterna, ett parti som vill ”ha sönder det som bygger Sverige starkt, jämlikhet, frihet och demokrati”. Det är naturligtvis allvarliga anklagelser, främst givetvis mot Sverigedemokraterna själva men också mot den övriga oppositionen som enligt Löfven är beredd att sjunka så lågt. Med detta sagt ämnar statsministern att misstänkliggöra och befläcka övriga partier och därigenom stigmatisera partiernas potentiella väljare. Det i sig är ett lågt spel som sår onödig split men samtidigt också relativiserar demokratin, underförstått att oppositionen och ett regeringsskifte utgör demokratihot. Skälet bakom statsministerns fulspel är mest sannolikt att skyla över sin egen regerings prekära situation och misslyckanden. För samtidigt som hans regeringsunderlag eroderar så skjuts det som aldrig förr och gängkriminaliteten frodas, arbetslösheten är fjärde högst i EU, en energikris står för dörren liksom sannolikt ett förödande cementdito. 

Istället för att misstänkliggöra andra partier och varna för demokratins undergång borde Stefan Löfven sköta sig själv. Det hade till skillnad varit bra för demokratin.

Tomten kommer tidigt i år

Både tomte och kvinna

Finansministern vill ge vanligt folk mer i plånboken och föreslår därför skattesänkningar motsvarande 10 miljarder. Sänkningarna ska komma alla till del, yrkesarbetande, pensionärer liksom förtidspensionärer och A-kasseanslutna. Proportionellt mest får de som inte jobbar, det vill säga ålders- och sjukpensionärer.

Magdalena Andersson uttalar flera skäl till förslagen, främst att få folk att konsumera mer men också att hon därmed önskar sluta skatteklyftan mellan lönearbetare och övriga. Den med kunskap om regeringens kniviga parlamentariska läge förstår dock också att Anderssons giv lika mycket tjänar till att mätta övriga gökungar i det rödgröna redet, V, MP och C. Skattesänkningar är allt som oftast av godo, allrahelst på produktiva skattebaser som arbete. Det finns i detta fall dock såväl en del att reflektera över som att kritisera. Den minnesgode minns exempelvis hur samma Magdalena Andersson kritiserade Alliansen hårt för dess jobbskatteavdrag. Att sänka skatten när välfärden samtidigt behövde stöd var förkastligt lät det då. Svensk ekonomi är för tillfället glödhet och konsumenterna på strålande humör. Att Andersson då vill ge dem ännu mer att spendera för är inte bara ologiskt utan statsfinansiellt rent korkat. Slutligen ska också kritiseras att den största delen av skattesänkningarna går till dem som inte jobbar. Med EU:s fjärde högsta arbetslöshet borde istället alla stimulanser fokuseras på att öka drivkrafterna för jobb, och inte tvärtom.

Skattesänkningar i all ära, men Magdalena Anderssons budgetgiv är mer än något annat en julklappssäck åt griniga och gapiga stödpartier, samt övriga potentiella väljare. Tomten kommer inte bara tidigt i år, hon är dessutom kvinna.

Välkommen tillbaka Mauricio Rojas

Modig och framsynt

Liberalen Mauricio Rojas var kanske först ut inom den etablerade politiken i att påtala de strukturella utmaningar och problem som en generös invandring kombinerad med obefintlig integrationspolitik för med sig. Redan för drygt tjugo år sedan lyfte han ihärdigt frågan om det växande utanförskapet, dess orsaker och konsekvenser. Vidare, han inte bara påtalade utan kom också med förslag om åtgärder och lösningar såsom det då, 2002, för Folkpartiet valvinnande förslaget om språkkrav för medborgarskap. 

Rojas var dock före sin tid och tvingades så småningom bort från politiken då hans uppfattningar och förslag var obekväma och ansågs, i då rådande klimat, rent rasistiska. Vi kan idag konstatera att han hade rätt och att hans varningar om grasserande segregation och parallellsamhällen, alienation och kriminalitet nu de facto utgör reella systemhot. Rojas var modig och framsynt. Modig då han som liberal vågade tala om något så känsligt som migration och integration, framsynt då hans förutsägelser tyvärr slagit in. Sedan Rojas senaste sejour i politiken har både diskurs och faktisk politik slagit om, tyvärr två decennier för sent. 

Att Rojas nu återvänder till politiken är glädjande, för liberala politiker med hjärta och hjärna är något som både Liberalerna och Sverige behöver fler av. Så välkommen tillbaka Mauricio Rojas, och lycka till i valet!

Gruset i jobbmaskineriet

Alltfler som väntar på sin tur

Svensk ekonomi går som tåget. Företagens och hushållens humörsbarometrar är på topp och coronakrisen tycks mest förbli en irriterande svacka i den ekonomiska formkurvan. Arbetsgivarna skriker samtidigt efter kompetens där antalet nyanmälda lediga platser hos Arbetsförmedlingen idag är hela 23 procent högre än motsvarande tid 2019. 

Trots denna ekonomiska jubelföreställning och trots de arbetskraftstörstande företagen så förblir arbetslösheten hög, hela 9,2 procent vid juni månads slut. Det är en siffra som indikerar fortsatt kris i landet. Och inte nog med det, andelen företag som uppger sig ha svårt att rekrytera uppgår även den till rekordnivåer. Coronakrisen har ytterligare satt luppen på den alltmer segregerade och dysfunktionella svenska arbetsmarknaden, med stor arbetslöshet kombinerad med arbetskraftsbrist. Arbetslösa äro de som saknar färdigställd utbildning samt utrikes födda, bland övriga råder närmast full sysselsättning. En socialdemokratisk dogm har länge varit att Sverige inte ska konkurrera med låga löner och att därför minst 50 procent ska ha en högskoleutbildning. En vid första tanke kanske rimlig ambition men vid närmare eftertanke både orealistisk och faktiskt segregerande. För det som händer när kravspecifikationerna och lönerna skruvas upp, liksom kraven på teoretisk utbildning, är att en allt större grupp aldrig kommer kunna konkurrera, vilket är precis vad vi ser nu. 

Det är grus i det svenska jobbmaskineriet. Lösningen är antagligen en kombination av lägre krav, lägre löner och inte fullt så politiskt storvulna ambitioner.