Vem vågar sätta barnperspektivet i första rum?

I Tyskland pågår för tillfället en debatt om huruvida omskärelser av nyfödda pojkar ska legaliseras. Frågan har aktualiserats sedan en domstol i Köln förklarat att ingreppet kränker barns rättigheter. Förbundskansler Angela Merkel menar å sin sida att Tyskland skulle komma att betraktas ”som en udda nation av komiker” om företeelsen skulle förbjudas. I Sverige har vi sedan 2001 en specifik lag som uttryckligen tillåter omskärelse av små pojkar. Mycket tyder nu på att även Tyskland kommer få en liknande lag sedan förbundsdagen, av religiösa skäl, röstat för.

Det är i sammanhanget intressant att skärskåda domskälen i den dom som alltså ansåg att ingreppet inte borde accepteras. Domen klargör att tidig omskärelse innebär ett ingrepp som är bestående och oåterkalleligt varför det enligt tysk lag bör betraktas som olagligt. Domstolen bedömer det vidare som en rimlig begränsning i föräldrarnas vårdnadsrätt att låta ingreppet vänta tills barnet självt kan bestämma. Resonemanget står i överensstämmelse med FN:s barnkonvention vars artikel 12 proklamerar att varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i frågor rörande sig själv.

I Sverige sätts barnperspektivet sällan eller aldrig i första rum. I fråga om omskärelse är det religionsfriheten, alltså föräldrarnas rätt att utöva sin religion, som går före barnets rätt till sin kropp. I en rad ytterligare frågor är det de vuxnas perspektiv och rätt som väger tyngst, om det så handlar om insemination, vårdnadstvister eller homosexuellas rätt till adoption. Detta trots all empiri om visar på vikten av både faders- och modersgestalter samt tillgång till båda de biologiska föräldrarna för barnets utveckling.

Jag skulle aldrig betrakta Tyskland ”som en udda nation av komiker” om de valde förbudsvägen i nu relevant fråga, istället skulle jag respektera det land som faktiskt vågar sätta barnets perspektiv i första rum.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/omskarelselag-delar-tyskland_7377586.svd

Med KGB runt hörnet

Med tiden falnar de flesta minnen. En lika naturlig som farlig process vilken tvingar oss att ständigt påminna oss själva och inte minst våra avkommor om den historia som format den nutid vi lever i idag.

För de balter som under drygt ett halvt sekel levde under Sovjetkommunismens förtryck är det dock inga problem att minnas. För den som tar sig de dryga 40 milen från Stockholm till estniska Tallinn och sedan följer den södra rutten ner till litauernas Vilnius väntar förskräckande och omskakande historier och platser. I ockupationsmuséet i Tallinn beskrivs hur kommunismen successivt skulle implementeras i landet och etsas in i estens medvetande. Med hot om deportationer, lönnmord och grundlösa fängslanden skulle det estniska folket bli trogna och lydiga kommunister. Estniska förbjöds som språk och några andra fanor än de kommunistiskt röda tilläts inte. Samma skräckvälde infördes i grannländerna Lettland och Litauen. Den med mod kan i Vilnius besöka KGB:s tidigare högkvarter. I denna byggnad, centralt belägen på en av stadens fashionablare adresser, lät säkerhetspolisen fängsla, tortera och avrätta påstått oppositionella och inte sällan också deras familjer.

Sovjetkommunismens avarter i form av förtryck, våld och tankeförbud är inget snedsteg eller olycksfall i arbetet utan en naturlig följd av ideologins tes om kollektivism och enhetlighet. Med en sådan utgångspunkt måste nämligen statlig kontroll och, i förlängningen, statliga övergrepp bli följden. Människan är skapad med en egen fri vilja och förmåga att tänka fritt vilket ofrånkomligen krockar med kommunismens ideal. Detta faktum bör vi alla ha i åtanke var gång det vankas val.

Räkna inte bort ryssen

De svenska försvarsanslagen har krympt dramatiskt som andel av BNP de senaste decennierna. Detta till den milda grad att värnpliktiga på sina håll tvingas sova på medhavda luftmadrasser under tjänstgöring. Degraderingen av försvaret till en budgetventil, som enkelt skruvas åt så snart finansdepartementet önskar spara, har gett oss en ohållbar situation och en ihålig försvarslinje. Faktum är att den svenska försvarsförmågan är tämligen obefintlig idag.

Den politiker eller debattör som lyfter förvarsfrågan möts i bästa fall av uppgivna suckar men i de flesta fall av fullständig tystnad. Det finns ingen hotbild längre hävdas det, den försvann i det ögonblick som Berlinmuren föll och det kalla kriget ändade. Den som till äventyrs törs dryfta något om hotet från ryssen kan inte annat än att få räkna med att schavottera. I detta klimat sätter sig nu försvarsberedningen ner för att diskutera och analysera den internationella och säkerhetspolitiska utvecklingen. Måtte man inte landa i samma slutsatser som 2004 års beredning i vilken världsfreden tycks ha skönjts runt hörnet och i vilken Ryssland helt skrevs av som potentiellt hot.

Realiteten är nämligen den att Ryssland på senare år slagit in på en allt aggressivare linje och manipulerat fram en machoschistisk halvdiktator med föga respekt för vare sig sin egen befolkning eller någon annans. Under denna regim har upprustningen tagit fart vilket måste beaktas även från svenskt håll.

En av statens huvuduppgifter är det territoriella försvaret och försvaret av sitt lands befolkning. Rysslands upprustning kan då inte bortses ifrån. Det vore därför ett svek mot alla oss svenskar att inte äntligen lätta på försvarsbudgetventilen.

Varningsklockorna ljuder allt gällare

Färska siffror från Socialstyrelsen visar att förskrivningarna av sömnmedel till barn och unga ökat med 170 procent de senaste fem åren. Förskrivningarna av starkare sömnmedel som Valium och Sobril har under samma period ökat med drygt 150 procent. Mårten Gerle vid Socialstyrelsen konstaterar en utveckling där läkare generellt skriver ut allt mer sömnmedel till barn och unga.

Tyvärr är detta inte de enda siffror som visar på svenska barns och ungdomars tilltagande ohälsa. Sedan 1987 har exempelvis antalet unga tjejer som sökt ta livet av sig ökat med närmare 100 procent samtidigt som antalet tvångsinskrivna för ångestsymptom ökat med närmare 175 procent i samma grupp. All tillgänglig fakta talar för att svenska barn och ungdomar mår allt sämre. Ovanstående innebär också att vi toppar den europeiska ligan över antalet självmordsförsök hos unga tjejer. Så, vad är det som gör oss svenskar så unika?

Alltsedan Alva Myrdals profetia på 30 talet om det svenska folkets undergång i hennes ”Kris i befolkningsfrågan” har Sverige haft en unik och extrem syn på mannen, kvinnan och barnet. Barn uppfostras bäst av proffspedagoger och bör alls inte rås om av någondera förälder. I jämställdhetens namn ska mamma och pappa dela arbete lika, jämt och oavsett stadium i livet. Föräldraförsäkringen ska i möjligaste mån delas lika, helst kvoteras. Detta trots all kunskap vi har om hur viktig den första tiden är för barnets anknytning till mamman.

Denna politik, som i stort sett alla riksdagens partier ställer sig bakom, ger en förment bild av jämställdhet. Vi arbetar lika mycket, tar hand om våra barn lika lite och är i övrigt ganska könslösa. Familjen och de naturliga sociala nätverken slits dock samtidigt isär och förvandlar oss alla till individualister, i knäet på det offentliga. En sorglig konsekvens av detta är att barnen aldrig får en familj vilket garanterat är en viktig förklaring till barns och ungdomars tilltagande ohälsa.

http://www.sorlieekstrom.se/

Caremaskandalen var ingen Caremaskandal

När Dagens Nyheter slog larm om missförhållanden på äldreboendet Koppargården var det politisk mumma för Vänsterpartiet, LO och Socialdemokraternas vänsterflank. DN:s granskning visade på undermålig service och bristande omsorg om de äldre. Riktigt sprängstoff blev artiklarna dock först då ägarstrukturen sattes under lupp. Koppargården ägdes och förvaltades inte av kommunen utan av vinstdrivande Carema vilket i sin tur ägdes av penningstinna riskkapitalister. Skandalen var ett faktum.

Nu har samhällsmagasinet Dagens Samhälle vid två tillfällen själv låtit granska Koppargården, innan och efter Carematiden. Lustigt, eller snarare olustigt, nog har det då visat sig att boendet förvaltats lika illa eller än sämre än under Carematiden. Detta trots att några vinstintressen inte fått ägarna att girigt väga blöjor innan eventuellt blöjbyte. Tyvärr har Dagens Samhälles granskning knappt rönt någon uppmärksamhet och man kan misstänka att denna inte är av samma intresse då den faktiskt visar att kommunen gjort och gör ett minst lika dåligt jobb.

Årets Almedalstal ägnade vänsterns Jonas Sjöstedt åt att smutskasta privatdriven offentlig verksamhet och spotta galla över valfrihet i allmänhet. Samtidigt arrangerade LO seminarier på temat ”Så förbjuder vi vinster i välfärden”. Detta med utgångspunkten att privat och framförallt vinst är av ondo. Som slagträ använder man sig inte minst av DN:s ”Caremaskandal”. Det är sorgligt och högst otillfredsställande att dessa debattörer och beslutsfattare utan invändningar får hållas, trots att deras teser och utgångspunkter helt enkelt är felaktiga.

http://www.dagenssamhalle.se/sida/carema-bakom-vardskandalen-2556

Ansvaret ligger hos regionen

Medias avslöjanden om missförhållanden inom vården ramlar in i en strid ström. I söndagens Göteborgs Posten kunde man t ex läsa om vårdföretaget Jocema vård AB som ansvarar för Strömstad sjukhus nattjour. Av reportaget framgår att skarp kritik riktats mot företaget vid upprepade tillfällen, då patienter nekats vård, blivit illa bemötta och där personal vid tillfällen inte ens dykt upp för tjänstgörning. Kritiken har renderat i incidentrapporter vilka presenterats för ansvariga politiker inom Västra Götalandsregionen.

Trots alltså påvisad misskötsel och brott mot vårdavtalet har företagets kontrakt förlängts och Per Arne Brink (S), ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden, uppger sig vara nöjd, både med pris och vårdgivaren själv. Västra Götalandsregionen fick nämligen ner priset med 300 000 kr per månad.

Samtidigt som vi patienter och skattebetalare upprört knyter våra nävar i fickorna tar LO tillfället i akt och beslutade vid senaste kongressen om att utreda hur privat vård ska kunna förbjudas. Öppet mål kan tyckas, sett utifrån denna strid ström av skandaler som privata vårdgivare stått för den senaste tiden.

Den som faller till föga för LO:s idéer om totalförbud önskar dock samtidigt kasta ut barnet med badvattnet. Att vrida klockan åter till den tid då landstingskolosserna och dess politiker var de enda vårdgivarna med all den byråkrati, stelhet och ineffektivitet som detta innebar är inget annat än naiv nostalgi. Vad som istället måste till är att vårdens huvudmän och beställare faktiskt tar sitt ansvar och tillser att rätt vård ge till rätt peng, det är endast på detta mandat som de faktiskt har valts.