Ofrånkomligt KD-besked

Skaka hand och prata med varann,

som folk gör mest

Situationen är ohållbar. Det går i stort inte att fatta ett politiskt beslut utan att det först måste kalibreras mot SD:s uppfattning i frågan, för då gäller det att göra tvärtom. Det blir en slags slalomåkning där otäcka sverigedemokrater utgör portarna. Detta i ett skede då Sverige mer än på länge behöver en välpreparerad störtloppspist för riksdagsbeslut.

KD:s klargörande i frågan om förhållningssättet till SD är både logiskt och rimligt. Värdekonservativa KD är det parti som står närmast SD, särskilt sedan det senare alltmer profilerat sig åt det konservativa hållet. KD står också fritt från ultimativa utfästelser och avståndstaganden vilket omöjliggör en alliansregering och som vållar huvudbry för Kristerssons moderater. Även om Busch-Thor inte tar samma stora risk som en gång Kinberg Batra gjorde eller som Kristersson skulle göra idag så är beskedet att samtala även med SD ofrånkomligt. Det går i längden inte att slalomåka förbi alla SD-portar. För det saknas folklig legitimitet samtidigt som det omöjliggör en konstruktiv egen politikutveckling. Och självklart straffar det sig, när SD växer och det egna partiet gör sig irrelevant.

Så kära riksdagspolitiker; snöra av er slalompjäxorna och trä på er störtloppsoverallerna för det finns åtskilliga reformer som brådskar.

En appell till Sveriges kommunpolitiker

Levererar besk medicin till

landets kommunalpolitiker

Att vi blir äldre och lever längre är knappast någon nyhet. Det är något i grunden positivt och ett gott betyg till Välfärdssverige. Å andra sidan medför det också gigantiska utmaningar, inte minst för kommunerna hos vilka befolkningsansvaret vilar.

Enligt Konjunkturinstitutets (KI) prognos om den långsiktiga hållbarheten i de offentliga finanserna skulle en omedelbar skattehöjning motsvarande 1,5 procent behövas enbart för att nå ett neutralt offentligt sparande med bibehållen välfärd. Därefter skulle skatten successivt behöva höjas ytterligare två procent fram till mitten av 2030-talet för att möta behoven. I KI:s mest pessimistiska scenario skulle skatten behöva vara uppåt sju procent högre 2050, allt annat lika. Vid samma tidpunkt spås försörjningsbördan, dvs. antalet individer utanför arbetsför ålder i relation till antalet i arbetsför ålder, ha ökat från dagens 0,7 till 0,8. Utmaningen är monumental och direkt förutstående. Eftersom drakoniska skattehöjningar skulle urholka vår konkurrenskraft och därför minska skatteintäkterna så krävs istället ansvarstagande och hårt prioriterande kommunpolitiker.

Politik handlar om att vilja, men än mer om att prioritera. En appell till Sveriges kommunpolitiker är därför – prioritera idag för imorgon är det för sent.

En liberal röst med integritet

En liberal röst med integritet

Profileringen tilltar inför Liberalernas kommande val av partiledare. Sedan givne favoriten och pretentenden Cecilia Malmström och den nyss avgångne ekonomipolitiske talespersonen Mats Persson avböjt kandidatur så står spelfältet öppet. Så istället för att jaga stjärnförvärven bör och måste partiet sätta söklampan på en partiledare med integritet och en liberalt borgerlig klangbotten.

Nyamko Sabuni var före sin tid. Hon såg, säkert till del på grund av sin egen bakgrund, tidigt problemen som hederskulturen för med sig och hon varnade för dem. Hon hade också, om än ibland väl drastiska, politiska förslag om hur man skulle komma åt problemen och det förtryck som kulturen innebär. Hon vidhöll och stod också emot det enorma politiska och mediala tryck som då riktades mot hennes vid tidpunkten relativt radikala uppfattningar. Denna övertygelse och integritet blev sedan också hennes politiska fall när statschef Reinfeldt tyckte hon blev väl kontroversiell, även om avhoppet formellt var frivilligt.

Med Sabuni skulle Liberalerna få en tydlig röst, för de förtryckta och mest utsatta men kanske också för många av dem som kände sig blåsta i och med Januariaffären. Nyamko Sabuni är en liberal röst med integritet, två superlativ som Liberalerna behöver lite extra allt av just nu.

Övervaka mera

Fyller sin funktion, 

även i ett liberalt samhälle

Övervakning är inget att sträva efter och knappast något liberalt honnörsord. Verkligheten har dock sprungit ifrån idealismen och dessutom finns idag betydligt mer påträngande integritetshot än övervakningskameran.

I fjol betalade Göteborg 11,1 miljoner kronor för klottersanering. Göteborgs spårvagnar registrerade 2,6 klottertillfällen per dag och årsnotan bara för att hålla stadens vagnar klotterfria summerade till 1,4 miljoner kronor. Under året krossades också glas i stan för 9,3 miljoner kronor, varav stadsdelarna fick ta 3,5 miljoner ur sina redan anorektiska budgetar. Inbrott och stölder kostade därtill staden ytterligare 7 sura miljoner, exklusive självrisker. Utöver dessa kvantifierbara kostnader kryllar staden av otrygga och brottsbetalastade platser där polisen vittnar om att kameror skulle fyllt både förebyggande och bevissäkrande funktioner. Och ur integritetshänseende är övervakningskameror kanske det vi minst har att oroa oss över idag i tider när minsta lilla like, fika på stan och weekendresa registreras på nätet.

Vandalism och tilltagande otrygghet berättigar tyvärr övervakningskameran, den är vi till och med skyldiga den otrygge och skattebetalaren. Dessutom, en grundbult i liberalismen är friheten att leva och forma sitt eget liv liksom den privata äganderätten. I försvaret av dessa rättigheter krävs idag tyvärr mera övervakning.

Opinionssiffror som inte ljuger

En av många kloka liberaler

SVT/Novus senaste siffror var ingen upplyftande läsning för någon liberal. Siffran, 2,7 procent, är också väljarnas betyg på partiets agerande efter valet. Novussiffrorna ger i övrigt också tydliga besked kring väljarnas preferenser där tydlighet och konsekvent handlande premieras.

Som väntat har ytterligheterna stärkts. V och SD har hållit en rak linje hela vägen, stått fast vid sina utfästelser och samtidigt inte kladdats ned i den smutsiga regeringsbildningsprocessen. De uppfattas nu säkert än mer som de enda verkliga oppositionspartierna. Ironiskt nog precis det som Januariöverenskommelsen syftade till att undvika, men som många kritiska liberaler fruktade. Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat, menade Einstein. Januariöverenskommelsen är lika galen som Decemberöverenskommelsen var på sin tid och resultatet verkar bli detsamma, stärkta ytterkanter.

Liberalerna har mycket klokskap i sina led som vet att navigera i socialliberal terräng, där förnuft och vetenskap är ledstjärnor. Rätt liberal kan mycket väl lyfta både liberalismen och borgerligheten ur detta sorgliga förfall. Och jag är hoppfull.

Förtroende på upphällning

Förtroendefullt handslag?

En färsk SVT/Novus-mätning visar på ett illavarslande förtroenderas för de folkvalda. Så många som 70 procent av de svarande uppger att förtroendet minskat sedan valet i höstas. Det största förtroendetappet uppmättes bland de sverigedemokratiska väljarna, hela 93 procent. Mätningen gjordes dessutom innan Januariuppgörelsen blev till och mycket talar för att resultatet skulle blivit än mer nedslående om mätningen gjorts idag.

Siffrorna är oroväckande men överraskar inte. Alltfler därute känner sig fjärmade och förbigångna av tondöva politiker långt bort från deras egen verklighet. En tilltagande skara, i höstens val drygt 1,2 miljoner och idag säkert ännu fler, noterar att allt oheligare koalitioner kan skapas enbart för att deras röst ska ignoreras. Demokratihotet är uppenbart och legitimerar tyvärr de proteströster som allt fler är benägna att avge. Ytterligare ett antal anser sig säkert bedragna när det visade sig att deras röst tydligen gick till valrörelsens huvudmotståndare, Socialdemokraterna. Det är som bekant inte lätt att vara människa, och våra politiker gör det för tillfället knappast lättare.

Nu har Centern och Liberalerna gett Löfven fyra år till att komma tillrätta med allt det som folk oroar och förbannar sig över. Låt oss hoppas att han lyckas med det, om inte annat för demokratins skull.

Dagen då Socialdemokraterna blev borgerligt?

Redo för en högerliberal 

svensk modell?

Det är ett gediget utkast till överenskommelse som socialdemokrater, miljöpartister, centern och liberaler mejslat fram. 16 sidor av mer eller mindre borgerlig politik. Kraftigt sänkta marginalskatter, marknadshyror vid nyproduktion, omfattande uppluckringar i lagen om anställningsskydd, en arbetslöshetsersättning enligt dansk flexicuritymodell, inga vinstförbud i välfärden mm. Närmast en blåkopia av den politik alliansen gick till val på.

För all del, blir det socialdemokratisk politik av alla dessa utfästelser vore det en liberal framgång av historiska mått. Det skulle flytta det svenska politiska landskapet milakliv åt höger. Och det skulle vi i så fall kunna tacka två partier med ett väljarstöd om drygt 13 procent för. Men vad säger socialdemokrater om detta? Hur många röstade på S för att få allianspolitik i kubik? LO-chefen Thorwaldsson frustar, Hyresgästföreningen rasar, liksom Dalademokraten och rimligen alla övriga socialdemokrater. Löfven torde inte ha stöd i många egna led för det utkast han nu lagt fram, och väldigt lite talar därför för att det blir politik av det.

C och L tar en gigantisk risk om man nu utifrån den framtagna överenskommelsen ger Löfven ännu en mandatperiod. Samtidigt som man vänder alliansen ryggen och öppnar för århundradets svekdebatt, som lär leva vidare även bortom 2022.