Kalkylen måste gå ihop

Slut på ammunition

Alltfler röster gör gällande att politiken måste ta över stimulansansvaret från allt svarslösare centralbanker runtomkring. Senast ECB-chefen Mario Draghi själv, som nu försynt ber mer besuttna finanspolitiker att göra sin del av jobbet.

Här hemma noteras att staten numer får betalt för att låna och att statsskulden kryper ner mot statsfinansiell obefintlighet. Detta samtidigt som tillgångsbubblor sväller, systemrisker och ojämlikhet tilltar, välfärden gapar på mer, liksom väg- och järnväg, rättsväsende och försvar. Välmenande politiker och debattörer menar därför att finansen bör lätta på svångremmen, låna till investeringar och skjuta till de pengar som samhället behöver i övrigt för sin löpande drift. Argumenten kan ha sin bäring, särskilt som det nu drar ihop sig till ekonomisk senhöst. Det får dock inte slarvas med kalkylen, för hur billigt det för tillfället än må vara med pengar så måste investeringar idag fortsatt betalas även under tider när det kostar mer. Och en investering blir heller inte bättre bara för att den är billig, ofta snarare tvärtom.  

Välfärden måste leverera, infrastrukturen fungera och landet försvaras, men kalkylen måste ändå gå ihop oavsett vad. Nu och i framtiden.

Varken hackat eller malet

Bjuder på buffé

Ekonomer brukar varna för samlingsregeringar i budgettider. Det är då inte bara fler kockar bakom grytorna utan också fler munnar som ska mättas. Och höstens förhandlingar ser ut att resultera i en riktig budgetsoppa.

Chefskock Magdalena Andersson har utöver sina egna trupper även miljö- och centerpartister samt liberaler att mätta. Alla ska få sin favorit varför buffébordet lär fyllas av betydligt fler än tre små rätter. Finansministern har dock dragit åt svångremmen och lämnat mindre utrymme för excesser. Följden är att småkockarna fått koka soppa på spik och att det därför varken blir hackat eller malet. Det blir hundralappar åt centerpartistiska landsbygdsbor, nattåg till kontinenten för äventyrliga miljöpartister och familjeveckor för socialdemokratiska småbarnsfamiljer.

Magdalena Andersson har ett digert jobb att hålla ordning bland Januariöverenskommelsens grytor. En gourmand hade dock föredragit en välkomponerad trerätters före den slabbiga buffé som tycks bli Anderssons meny.

Ett brustet och ihåligt löfte

Lovade runt och höll tunt

Socialdemokraterna lade ribban högt i valrörelsen 2014. År 2020 skulle Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet.

Nu, i augusti 2019, är nog loppet helt kört, löftet lär spricka. Arbetslösheten i hela EU uppmättes i juli till 6,3 procent. Svenskt dito uppgick samtidigt till 6,8 procent vilket placerar oss på en medioker 22:a plats i arbetslöshetsracet. Att vi sackar efter förvånar å andra sidan inte. Sveriges exceptionellt generösa flyktingmottagande, kombinerad med höga kostnader för att anställa, en rigid arbetsrätt, misslyckad integration, brist på yrkesutbildningar och en överlag avancerad ekonomi utgör en giftig cocktail för den som drömmer om ett högt arbetskraftsdeltagande.

Sett i backspegeln blir S löfte än mer ihåligt då man gjort föga för att uppfylla det. Om Socialdemokraterna, kanske någon gång i framtiden, trots allt vill uppfylla 2014-års vallöfte så skulle omvälvande reformer krävas, av arbetsrätten, skatterna, bidragen och utbildningsväsendet. Och något sådant lär de aldrig få mandat för, vare sig av LO, sina väljare eller av Rörelsen själv.

En joker i regeringsleken

Jokrar i regeringsleken

Socialdemokraterna spelade ett högt spel när de förhandlade fram Januariöverenskommelsens 73- punktsprogram tillsammans med gröna och liberaler. Ideologi och övertygelse sattes åt sidan för ytterligare år vid taburetterna.

Kompromissen blev en sällan skådad programförklaring av liberala förslag, som väl knappt ens den mest frihetstörstande LUF:aren kunnat drömma om. Den som penetrerat programmet kan bara förmoda att Löfven gick in i överenskommelsen i förhoppning om att övriga avtalsparter inte skulle våga utmana utan fromt foga sig efter dominerande socialdemokratiska diktat. Liberalernas ledarrockader med ny parti- och gruppledare samt ekonomipolitisk talesperson lär dock grusa en del av dessa förhoppningar. Trion Sabuni, Pehrson och Persson var alla emot överenskommelsen och lär inte foga sig så lätt. De tre har heller inga personliga förpliktelser gentemot överenskommelsen och kommer kunna svinga tämligen fritt och sorglöst.

Liberalerna med dess nya ledning utgör en joker i regeringsleken. Löfven kommer behöva fiska fram både ett och annat ess ur rockärmen om överenskommelsen ska överleva mandatperioden ut.

Vi gillar olika

Gilla olika, men lev med

konsekvenserna

På valdagen den 19 september 2010 lanserade Aftonbladet kampanjen ”Vi gillar olika”. Den värjde sig mot främlingsfientlighet och riktade udden mot Sverigedemokraterna som då var på väg in i riksdagen. Nu är de inne med råge men det finns andra goda skäl att återanvända Aftonbladets gamla slogan.

När SVT nyss rapporterade om att gapet mellan fattiga och rika ökat i 275 av Sveriges 290 kommuner blev det liv i den politiska luckan. Utvecklingen beklagades och fördömdes från vänster till höger och utvecklingen tarvade enligt de tilltalade omedelbara åtgärder. Innan vi går till handling måste vi dock gå till botten med frågan om ojämlikhet. Många ställde sig bakom Aftonbladets kampanj då, att olika faktiskt är bra. Olika, alltså mänsklig mångfald, innebär dock också olika utfall. För vi är olika, exempelvis ifråga om ambition, riskvilja och arbetsbenägenhet. Accepterar, ja till och med gillar vi det, måste vi också acceptera olika utfall. Och ekonomiska gap. Ekonomiska gap är inte i sig problemet utan snarare när inte alla erbjuds samma möjligheter att få full utväxling för sina ambitioner, sin risk- och arbetsvilja.

De som verkligen gillar olika bör därför inte främst förbanna sig över ekonomiska gap utan över de orättvisor som innebär att inte var en får möjlighet att utveckla sin full potential.

Inget ont som inte för nåt gott med sig

Den frihandelsvänliga världens 

räddare?

Samtidigt som bärande delar av den fria världen sluter sig och viktiga handelsflöden stryps så sluter EU ett av sina största frihandelsavtal någonsin. Det alldeles färska avtalet med det sydamerikanska frihandelsområdet Mercosur omfattar nära 800 miljoner invånare och innebär sänkta tullar på en rad varor, tuffa miljökrav och balanserade regler för djurhållning.

Det är å andra sidan mot bakgrund av denna dystra handelspolitiska situation som EU nu bedriver en allt aggressivare frihandelslinje. På kort tid har ett antal stora handelsavtal slutits med bland andra Kanada, Japan och Mexiko. Ett av de främsta skälen till den ökade aktiviteten från EU är enligt handelskommissionär Cecilia Malmström den protektionistiska linje som handelsdrakarna USA och Kina slagit in på. Som en följd av att internationella organ som WTO och tidigare överenskommelser inte längre respekteras och hot snarare än samtal blivit norm, så vänder sig allt fler till Europa för att via ett gemensamt forum stå upp för ömsesidig hållbar handel, grundad på internationellt giltiga regler.

Inget ont som inte för nåt gott med sig brukar det heta. I takt med att Trump och Xi Jinping smäller igen dörrarna för forna och potentiellt nya vänner så bryter frihandelsvännerna ny mark. Detta till gagn för oss handelsvänner men till uppenbart förfång för amerikaner och kineser.

Ärligt talat Magdalena Andersson

Magdalena - i ärlighetens namn?

Socialdemokraterna har stålsatt sig att i varje givet tillfälle kontrastera sänkt skatt mot kvalitén i välfärden. Partiets företrädare griper därför varje tillfälle att ställa sina skattehöjarambitioner mot borgerliga skattesänkningar.

Under Almedalsveckan kungjorde Magdalena Andersson att hon aldrig mött en undersköterska som efterfrågat sänkt skatt utan snarare högre lön och bättre arbetsvillkor. Det hela ter sig underligt. Även om finansministern faktiskt aldrig träffat en undersköterska som önskat lägre skatt så är trots allt just lägre skatt den bästa garantin för mer pengar kvar i plånboken när skatten är dragen. Och detta torde vara det intressanta, även för undersköterskan. Alliansens jobbskatteavdrag gav mer kvar i plånboken än några fackliga löneförhandlingar någonsin lyckats uppbåda. I genomsnitt gav de olika avdragen drygt 26 000 kr mer i plånboken för undersköterskan på ett år. Sorgligt nog verkar inte detta gått fram men är likväl en realitet som åtminstone en finansminister borde vara ärlig med.

Politiker ansvarar inte för lönesättningen men det gör de däremot för skattetrycket. Så smit inte från det ansvaret Magdalena Andersson.