God morgon alliansen

Men gomorron!

Nu är det bra rörigt i alliansgrytan. Budgetbuden haglar, det ena mer avancerat än det andra. Det handlar om att i minsta möjliga mån stötta sig på sverigedemokrater, markera ovilja mot regeringen och samtidigt helst slippa regeringskris. Minst sagt svårförenade ambitioner.

Kristdemokraterna är det enda av de fyra allianspartierna som rakryggat framhärdat i att föra verklig opposition, medelst gemensam alliansbudget. KD tog tidigt kål på den fördärvliga Decemberöverenskommelsen och har sedan hållit sin linje. I det har man samtidigt varit ärliga i relationen till Sverigedemokraterna, stöttar de en alliansbudget innebär det majoritet i riksdagen vilket då skulle återspegla folkets vilja. Övriga partier har sussat gott och fört en sorts pseudoopposition bestående av tillkännagivanden och KU-förhör. Så, i januari 2017 vaknade Moderaterna och ville plötsligt sparka Löfven från regeringstronen. Några månader senare följde Centern och dagarna efter vi liberaler. De två senare vrider sig dock i svåra ångestkrämpor, eftersom SD skulle behövas för att göra skillnad.

Rullgardinen upp och god morgon alliansen. Nu är det snart val och det finns ingen anledning att ställa till med regeringskris. Det skulle i sådant fall skett redan hösten 2014. Men nu när de äntligen vaknat bör all vaken tid ägnas åt att bygga alliansen stark till valdagen, som ju faktiskt ändå är här snart.

Alliansen måste ta sig samman

Tog sig samman, till sist.

Alliansens förgrundsfigur Anna Kinberg Batra höll ett uppskattat tal till sina partikamrater vid Moderaternas Sverigemöte häromdagen. Det var i elfte timmen, då partiet befinner sig i fritt fall utan vare sig hängslen eller livrem. Ett starkt Moderaterna är en förutsättning för regeringsskifte och en trovärdig statsministerkandidat en förutsättning för ett starkt Moderaterna.

Alliansen av de fyra borgerliga partierna är den enda trovärdiga regeringskoalitionen inför nästa års val, så länge man utesluter Sverigedemokrater och ”stora” koalitioner. Inget annat alternativ kan de facto erbjuda regeringsduglighet. Nuvarande hopkok till rödgrön soppa får i bästa fall lite gjort och i sämsta fall tyvärr en hel del. Spännvidden mellan pragmatiska högersossar och revolutionära kommunister är enorm, varför regeringspolitiken kränger och guppar både upp och ned. Och då Sverigedemokraterna inte bara hyser tveksamma åsikter om grundläggande mänskliga värden utan inte heller går att lita på, är inte heller de något att luta sig mot.

De fyra allianspartierna är egentligen överens om det mesta, åsiktsskillnaderna är lättöverbryggliga och går att kompromissa kring. Det är med drygt 17 månader till val hög tid för allianspartiernas ledningar att ta sig samman för att åter skapa ett gemensamt projekt. För regeringsdugligheten kommer avgöra 2018 års riksdagsval.

Hårdnande konkurrens kräver liberal politik

Svenskar på offensiv i ett kärvt klimat

Sverige är ingen öde ö i det världsekonomiska havet. Tvärtom är det få länder vars ekonomier är så beroende av sin omvärld som vår. Den allt ogästvänligare företagspolitiken som förs från regeringshåll bortser från detta då befintliga skatter höjs och nya tillkommer.

Liberalerna trär på sig ledartröjan när man nu går fram med offensiva skattesänkningar, helt nödvändiga för att hålla Sverige på kurs på ett stormigt hav. Kompetens lockas till exempel inte av världens högsta marginalskatter eller av rigida regler för expertbeskattning. Samlad statistik visar att svenska företag lägger allt mindre resurser på forskning och utveckling, vilket mycket väl kan bero på relativt oförmånliga avdragsregler. Med radarn påslagen är det idag lättare än någonsin förr att flytta företagets hemvist över landsgränser. I det klimatet spelar givetvis bolagsskatten in vid en samlad bedömning.

Liberalerna ser dessa utmaningar och föreslår därför sänkta skatter inom samtliga nämnda områden, förmånligare avdragsmöjligheter för forskning och utveckling samt fortsatta lindringar av skattebördan för låg- och medelinkomsttagare. Och detta handlar inte om sänkta välfärdsambitioner, utan tvärtom om nödvändiga satsningar i ett allt kärvare konkurrensklimat.

Liberaliserad bostadsmarknad

Mats Persson (L) har all anledning

att vara glad

De flesta oberoende bedömare har slagit fast att den stigande skuldbördan hos landets hushåll utgör ett allt större hot. Enbart en krusning på det makroekonomiska havet skulle kunna ge upphov till en tsunami av kreditproblem, minskad köpkraft och investeraroro. Bakgrunden till situationen är en dysfunktionell bostadsmarknad och ett uppochnedvänt skattesystem.

Sverige subventionerar lån men beskattar sparande. Att sälja sin bostad kostar skjortan, där dryga femtedelen av vinsten går till skatt. Den som utnyttjar möjligheten att skjuta på skatten får bara göra det upp till en gräns och därtill betala höga avgifter på uppskovet. Att hyra ut i andrahand kan också bli dyrt, då alla årliga intäkter över 40 000 kr beskattas fullt ut med 30 procent. Allt sammantaget medför att folk bor kvar i sina oproportionerligt stora hem, lånar upp till taknocken och låter bli att hyra ut det där tomma extrarummet.

Liberalerna föreslår därför en skatteväxling där räntesubventionen successivt sänks till 20 procent medan inkomstskatten sänks som kompensation. Detta samtidigt som takbeloppet för uppskov tas bort, liksom räntan på detsamma samtidigt som reglerna för andrahandsuthyrning görs generösare. En liberaliserad bostadsmarknad skulle såväl hus, hem som makroekonomi må gott av.

Lööfs vinnande spår

Annie har skött försäsongs-

träningen

Annie Lööf har på kort tid seglat upp som Alliansens lysande stjärna. Till stor del på bekostnad av hennes allt mer falnande dito, Anna Kinberg Batra. Detta samtidigt som en och annan vilsen sosse och miljöpartist fyllt på i leden. Lööf har vallat rätt och hittat det vinnande spåret.

Centerns framryckningar är främst ett utslag av de konkurrerande partiernas allt påtagligare vilsenhet. Batra, Löfven, Lövin och Fridolin kör alla off-pist och studsar okontrollerat mellan gran och sten. Företrädarnas tre partier har alla lyckats skrämma bort sina liberala och kanske mer humanistiska väljare på sina respektive sätt. Vad som förenar dem är att ingen riktigt kan veta var man har dem. Batra vill först inte ta i ett visst parti med tång, för att dagen därpå både öppna dörren och bjuda på kaffe. Löfven ger i ena stunden beskedet att Sveriges gränser kommer förbli öppna, men ångrar sig snart och inför Europas kanske hårdaste regler för migranter. Fridolins Miljöparti har å sin sida gett upp de flesta av värden som väljarna håller kära. I denna miljö torde det inte förvåna att Annie Lööf upplevs som rak och tillförlitlig.

Det finns mycket att invända mot Centerns om inte rent omöjliga så åtminstone naiva syn på migrationspolitiken. Men de väljarvinster hon nu gör är en tydlig fingervisning. För opinionsmässig framgång krävs en tydlig strategi, en väldisponerad försäsong och, framförallt, att hålla sig i spåret.

Alternativen är inte bättre

Sannolikt ett sämre alternativ

Sällan har det varit så trendigt att förakta politiken som nu. Att etiketteras som politiker implicerar korruption, inkompetens, självgodhet och allra värst, du är en del av ”etablissemanget”.

Det är just nu många självutnämnda ”outsiders” som rider på denna trend och gör sitt yttersta för att också förstärka den. Givetvis för att själva skaffa sig en position, vilket de förstås talar tyst om. Balanserad och saklig kritik ska det alltid finnas utrymme för, det är en förutsättning för granskningen av makten och för upplysta demokratiska val. Den svepande och onyanserade kritik som nu får allt bredare fäste gagnar däremot inte demokratin. Den många gånger överdrivna kritiken tycks heller inte stämma, i vart fall inte i Sverige. Professor Torsten Persson har i en studie jämfört politiker på kommun- och riksdagsnivå med svenskar i allmänhet och kunde då slå fast att det generellt är rätt människor som går till politiken.

Det är en otjänst som vi demokratin om vi okritiskt hoppar på det accelererande antietablissemangståget. Absolut inget talar för att alternativen är bättre, samtidigt som forskning alltså tyder på att det etablerade alternativet ändå är det bästa.

http://www.forskning.se/2016/09/14/politiker-smartare-an-manniskor-i-allmanhet/

En välförtjänt hurring av Ygeman

Ge fan i att snorta och betala din skatt.

Ygeman säger ifrån.

Inrikesminister Ygeman gav oss alla en uppsträckning när han nyligen besökte det våldshärjade Malmö. Ygeman inskärpte det gemensamma ansvar som vi alla har i egenskap av samhällsmedborgare. Åker du svarttaxi, snortar kokain eller klipper ditt hår svart är du en del av den kriminella näringskedjan, enligt inrikesministern.

Det Ygeman säger borde vara en självklarhet, som inte ska behöva komma från en minister utan från de föräldrar som bär ansvar för sina barns fostran. Välfärdssverige är en bräcklig konstruktion som bygger på mellanmänsklig tillit. Slutar vi lita på varandra, vilket vi gör så snart fusket tilltar och kriminalitet tillåts få fäste, så kommer vi få läsa om generella socialförsäkringar och allehanda välfärd i historieböckerna. Och detta måste fler än Ygeman ha fattat, får vi hoppas.

Gör din plikt och kräv din rätt, då funkar det. När denna maning inte förmås att förmedlas hemifrån, är det välkommet att åtminstone inrikesministern höjer rösten. Ygemans hurring är välförtjänt.