Hög prislapp för Grexit

Varoufakis sa ochi, har vi råd
med fler nej.

Många är de som förbannat sig över grekisk arrogans och respektlöshet mot sina långivare. Lika många är de som ondgör sig över dem eller bara drar illvilliga skämt om den grekiska lättjan.

Det ligger en del sanningar i både kritiken och gliringarna. Grekerna har alldeles för länge tillåtits leva upp andra europeiska skattebetalares pengar, tillåtit sig en ohållbart förmånlig välfärd, haft överseende med skattefusk och korruption samt betalat överlöner i en svällande offentlig apparat. Det är fullt legitimt att fråga sig varför finska, lettiska och irländska skattebetalare nu ska behöva betala för grekisk överkonsumtion. Och det är lika berättigat att ifrågasätta varför något land överhuvudtaget ska behöva tvingas till nedskärningar om grekerna nu kommer billigare undan. Kritiken och frågorna må vara berättigade men situationen är nu som den är och det är inte främst greken på gatan som ska klandras utan den korrupta skara politiker som lett landet dit det är idag.

Det finns likafullt långt ifrån bara solidariska skäl att kämpa för Greklands överlevnad som Euroland. En Grexit skulle sannolikt fördärva mycket av Eurosamarbetet samt tufsa till det europeiska projektet rejält. Likaså skulle dörren öppnas för en rysk entré till EU-territoriet och en viktig allierad gå förlorad i kriget mot IS. Prislappen för en Grexit skulle således bli mycket hög.

86 miljoner inte nog för Sjöstedt

Ger ingen skattepardon

Jonas Sjöstedt kammar hem årets Almedaltitel i kategorin alla goda gåvors givare. Genom återinförd förmögenhetsskatt utlovar han badresor, fotbollsläger, kollo och andra aktiviteter till de fattigaste barnen. Sjöstedt anser det rimligt att de som äger H & M och IKEA får betala barnens sommarlov. Det må så vara men i rättvisans namn ska sägas att så till stor del sker redan idag.

H & M:s Karl-Johan Persson och pappa Stefan betalade drygt 86 miljoner i inkomst- och kapitalskatt 2013. Under tioårsperioden dessförinnan betalade enbart Stefan Persson sammanlagt 5,3 miljarder i skatt. Att Ingvar Kamprad flyttat hem till Småland kan vi tacka avskaffandet av förmögenhetsskatten för, samtidigt som vi konstaterar att det var vänsterns skatteschocker som en gång drev både Kamprad och IKEA ut ur landet.

Vad Sjöstedt och hans vänsterparti missar i sin glättiga kontroverspopulism är att deras satsningar förutsätter framgångsrika företag och företagare som betalar skatt i Sverige. När vänsterrörelsen härjade som värst på 70-talet eroderade skatteunderlaget fortare än Sjöstedt skulle hinna räkna till 100 procent (skatt). Far och son Perssons 86 miljoner ger många badresor. Med smartare, snarare än brutalare, beskattning skulle miljonerna bli ännu fler liksom då även barnens kolloresor.

Det tar sig för Löfven

Gör din plikt, därefter kan
du kräva din rätt.

Moral och ansvar är känsliga begrepp i Sverige, begrepp som i princip varit vigda åt de mer borgerligt sinnade. Att det blivit så förklaras sannolikt av socialdemokratins svårigheter att hantera rågången mellan generösa bidragssystem och plikten att göra sitt yttersta.

Stefan Löfven äntrade Almedalspodiet under parollen om att göra sin plikt och först därefter kräva sin rätt. Budskapet klädde han sedan i det för dagen nymyntade begreppet utvecklingsmoral, vilket innebär att var och en ska ta ett större ansvar både för sig själv och samhället. Helt klart inkräktar han härmed på borgerligt territorium där motsvarande retorik transformerades till arbetslinjen. Och det ligger garanterat noggranna politiska kalkyler bakom Löfvens nymornade intresse för egenansvar och moral. Men så länge kalkylerandet landar i för landet och medborgaren riktiga slutsatser är väl det okej förmodar jag.

Även om det nu tar sig för Löfven måste fortfarande retoriken omsättas i konkret politik. Och här har han sannolikt vare sig sin egen vänster, sin regeringspartner eller vännerna allra längst till vänster med sig.

Altruism i all ära

Vård åt alla, men till vilket pris.

Sverige har höga humanitära ambitioner och följaktligen ett av världens mest generösa flyktingmottagande. Likaså spenderar vi kanske allra mest i världen på bistånd. Detta ska vi vara stolta över, inte minst betraktat utifrån den internationella kontext som vi befinner oss i.

Myntet av denna generositet har dock dessvärre en baksida och det är alltför sällan som vi granskar den. När Johannes Mosskin och Anders Björkman, generalsekreterare respektive vice ordförande i den ideella organisationen Läkare i världen, på SvD debatt propagerar för allas lika rätt till vård respektive tandvård beaktas exempelvis bara ena sidan av detta mynt. Skribenterna pekar på Sveriges ansvar för alla människor som vistas i landet, även de illegala, samt de förpliktelser som följer av de internationella konventioner som vi ratificerat. En förkrossande majoritet instämmer med skribenterna i fråga om vårt internationella ansvar, artikeln är sålunda inte kontroversiell. Desto mer kontroversiell hade den varit om de båda undertecknarna även lyft kostnadsaspekten.

Frågan om allas rätt till vård är viktig och måste givetvis debatteras, men då utifrån ett helhetsperspektiv som förmår att vidröra alla aspekter. Altruism i all ära, men om den kostar pengar måste detta klart framgå.

http://www.svd.se/sveriges-ansvar-att-erbjuda-migranter-vard/i/senaste/om/debatt

Ta rygg på danska socialdemokrater

Glada danskar med eget ansvar

En historisk och kulturell odyssé ger vid handen att vi nordbor avviker i ett par väsentliga avseenden. Nordbor präglas historiskt av hög arbetsmoral, hög tillit till varandra och våra myndigheter samtidigt som vi betonat det individuella ansvarstagandet. Dessa omständigheter är viktiga förklaringsgrunder till Sveriges utmärkta ekonomiska resa samt till det välstånd vi för tillfället åtnjuter.

Statuten har dock ruckats i grunden i och med vår obarmhärtiga övergång till högskattesamhälle. Med vidgade transfereringssystem och mindre kvar i plånboken efter skatt urholkas arbetsmoral samtidigt som det egna ansvaret allt mer blir statens. Sannolikt påverkar det också tilliten människor emellan då mänskliga kontakter blir satt på undantag till förmån för myndighetskontakten. Detta förhållande strider mot vår natur och gör oss frustrerade och missnöjda. En återgång till att betona egenansvaret och mer ekonomisk frihet skulle sannolikt locka tillbaka många missnöjesröster.

I Danmark stakade Socialdemokraterna ut vägen i årets valrörelse genom att bland annat understryka vikten av riktiga incitament samt risken med alltför generösa bidragsnivåer. Danska S gick också framåt. Så varför inte ta rygg på danskarna Stefan Löfven.

http://www.svd.se/danska-s-kan-inspirera-svensk-vanster-och-hoger/om/danska-valet-2015

Romson är en ovärdig folkrepresentant

Barnsligt och ovärdigt.

Representativ demokrati innebär att folket via val röstar fram de personer som det anser mest lämpade att representera dem och styra landet. I de demokratiska valen röstar vi fram 349 sådana representanter, som sedan har den ärofyllda uppgiften att företräda demokratin.

För att systemet och, i förlängningen, demokratin ska fungera krävs ömsesidig respekt, mot individ och gentemot det faktum att vi hyser olika åsikter. Utan tillbörlig respekt tystas debatten och demokratin blir vatten värd. I senaste valet röstade dock drygt 13 procent av folket fel, vilket innebar att icke önskvärda sverigedemokrater fick tillsätta 49 av de totala 349 riksdagsplatserna. Men istället för att respektera folkets val och möta meningsmotståndarna med argument har många tagit till odemokratiska och inte sällan rent barnsliga metoder.

Miljöminister och vice statsminister Åsa Romson tog till båda metoderna i senaste partiledardebatten. Genom att vägra skaka hand med den folkvalde Jimmie Åkesson kan Romson inte betraktas som annat än en ovärdig folkrepresentant.

I Sverige är det staten som buffertsparar

Tomt i fickorna. Pengarna finns
i statens lada.

Samtidigt som nästan vart femte hushåll saknar pengar till en oväntad utgift har staten EU:s sjunde lägsta skuld. Det är givetvis positivt med låg statsskuld. Pengar som annars skulle ha gått till räntebetalningar kan istället användas till vettigare ting och investerare kan känna sig trygga i att landet lever upp till sina åtaganden, idag och imorgon. Betydligt negativare är att den statliga kreditvärdigheten uppnåtts på bekostnad av statens invånare.

Enligt uppgifter från SCB svarar nästan 19 procent av svenskarna nej på frågan om de har pengar att betala en plötslig räkning på 11 000 kronor. Det är skrämmande siffror som visar på att många svenskar lever i ett korthus och hand ur mun. Att förhållandet mellan stat och individ blivit så snett förklaras till största del av det skattesystem som staten bygger sina inkomster på. Inte bara bara har Sverige Europas femte högsta skattetryck, vi subventionerar även belåning, beskattar sparande och är ytterst ogina mot höginkomsttagarna. Konsekvensen av detta uppochnedvända tillstånd är att det offentliga blivit alla goda gåvors givare, i tid och otid. Helt enkelt för att det är denna samhällssektor som sitter på spargrisen.

Situationen manar till eftertanke även om den förra regeringen gjorde mycket väl, både för den offentliga spargrisen och den privata. Men nu verkar åter de statliga bankdirektörerna ha tagit över, med risken att vare sig stat eller individ kommer kunna buffertspara.