Det räcker med en polsk riksdag

Stökigt i en polsk (ukrainsk) riksdag

Allianspartierna gick ut hårt med misstroendeförklaringar mot tre tunga Löfven-ministrar. Löfven själv lät KU-anmäla tidigare alliansregering, för dess sätt att outsourca Transportstyrelsens IT-drift. Han gick dessutom till moteld genom att i hårda ordalag kritisera nuvarande allians för att vara oseriös och ansvarslös och utgörandes ett hot mot stabilitet och säkerhet. I kulisserna hejar en skadeglad Jimmie Åkesson på, medveten om att kriser som dessa ökar hans eget stöd.

Alliansens misstroendeförklaringar mot åtminstone två ministrar må vara befogade, liksom Löfvens upprördhet över desamma. Om så är fallet verkar väldigt få av oss dock faktiskt kunna svara på. Istället talar en del för att båda parter främst agerar utifrån egen opinionsmässig logik. Från utsidan ter sig allting alltmer svårbegripligt, och enfaldigt. Istället för att lägga all energi på landets verkliga, och uppenbara, utmaningar plockar parterna fram hink och spade och börjar bråka om dem istället. Därigenom förlorar de både trovärdighet och anseende.

Polsk riksdag är ett uttryck för kaos och oreda och det räcker med en sådan, i Polen. Det krävs därför skärpning från den svenska motsvarigheten, för en polsk riksdag saknar all trovärdighet.

Besinna er allians

Stefan Löfvens värsta sommarplåga

Mycket till sommarlov blev det inte i Rosenbad i år. Transportstyrelsens valhänta hantering av skyddsvärda personuppgifter har abrupt tvingat regeringen upp ur hängmattorna.

Det råder väl inga tvivel om att en rad grava fel begåtts, inte minst av Transportstyrelsens förra ledning men likaledes av Löfvens ministär. Uppgifter om att information lämnats över i strid med lag fanns bevisligen hos åtminstone Anders Ygeman redan tidigt 2016. Något senare kom den även Peter Hultqvist till del. Chefen, Stefan Löfven, fick dock inget veta vare sig av Ygeman, Hultqvist eller av någon annan. Haveriet visar framförallt vilken röra som tycks råda på regeringskansliet, men också att denna röra kan utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Ygeman och Hultqvist ansvarar för dessa frågor men ytterst givetvis statsministern själv.

Att mot denna bakgrund väcka misstroendeförklaring mot tre av Löfvens ministrar, som i förlängningen sannolikt leder till regeringskris, är dock obetänksamt. Besinning, KU-förhör och eftertanke efterfrågas istället. För innan Löfven skickas ur Rosenbad måste alliansen först ha en plan för att kunna ta över. Har den det?

Ta ert ansvar politiker

Inget att skåla för

I demokratier väljer folket sina representanter till parlamentet. Sådana val sker med jämna mellanrum. Har de sedan inte skött sig åker de ut vid nästa val. Det är ett rimligt system eftersom politikerna då kontinuerligt får stå till svars och därför att makten de facto utgår ifrån folket.

De folkvalda kan också välja att delegera sitt ansvar tillbaka till folket genom att utlysa folkomröstningar. Folkomröstningar ger en ögonblicksbild över hur de röstande ställer sig i en fråga vid given tidpunkt. Resultaten är förgängliga eftersom de ger just en ögonblicksbild. Tyvärr är de sedan dock irreversibla. Brexitomröstningen, som David Cameron utlyste av partipolitiska skäl, är ett skräckexempel på hur snett det kan gå. Kampanjen kantades av allt annat än sakargument. Istället tilläts bluff, båg och grumliga nationalistiska argument vinna utrymme. Idag tycks britterna dessutom ångra sig, men det har de inget för. I höst ska Katalonien rösta om självständighet från det spanska förtrycket. Ingen kan förutse konsekvenserna, men var så säker på att sakargumenten kommer få begränsat med utrymme i debatten.

I Sverige har vi relativt nyligen röstat om EU-inträde och medlemskap i EMU. Jag vill minnas att debatterna främst kantades av bananers böjning och hur synd det vore att förlora kungen på våra mynt. Angelägna frågor för vissa kanske, men med begränsad relevans för själva frågan. Folkvalda bör ta sitt ansvar och göra sitt jobb, vilket vi valt dem för att göra. Och gör de det inte röstar vi bort dem vid första bästa tillfälle.

Förakta politikerföraktet

Befogad kritik ja, förakt nej

Det finns en vag men ganska allmänt utbredd misstro mot politiken. I Sverige men kanske än mer utomlands. Symptomen är missnöjesröster på allehanda extremister, åt höger och vänster.

Inte sällan finns fog för misstro, liksom kritik. Som när politiken blir ett skrå, avskilt från det samhälle den är satt att hantera. Eller då egen sak blir viktigare än folkets, alternativt när korruption och nepotism förpestar de styrandes miljöer. Befogad kritik får dock inte övergå till ohämmad sådan, till förakt. Förakt innebär likgiltighet. Politikerförakt innebär i konsekvens likgiltighet inför samhällsutvecklingen och i slutändan det demokratiska systemet.

Eftersom det är vi, medborgarna, som utgör samhället är det också vi som ansvarar för dess funktion och välgång. Ansvar och eftertanke är då betydligt bättre om man vill få samhället att fungera, än rent förakt. Vill man det däremot inte finns extremister både höger- och vänsterut liksom på den religiösa planhalvan. Själv försöker jag i all enkelhet jobba varje dag för ett bättre samhälle, och känner då bara förakt för politikerföraktet.

Hedra Rut

Dumt, som vanligt av Andersson

Lagom till 10-årsdagen för Rut-avdragets införande presenterade Alliansen ett samfällt förslag om hur avdraget bör utvidgas. Förslaget handlar dels om att fler tjänster ska ingå men också om att mer ska få dras av mot skatten.

Både regeringen och allianspartierna vurmar i olika omfattning för avdraget. Regeringen sitter dock i knipa då den har att hantera ett ogästvänligt vänsterparti, som skyr allt i närhet av en skattesänkning. Tack vare Miljöpartiet har avdragets omfattning ändå utökats under mandatperioden, men på grund av vänstern har det skattemässiga avdragsutrymmet samtidigt halverats. Det råder de facto en bred samsyn om avdragets välgörande, det skapar jobb, minskar svartarbetet, höjer skattemoralen och avlastar tjänsteköparna i sin vardag. Magdalena Anderssons raljerande om Alliansens nya giv att ”…det inte kommer lösa integrationsproblematiken att få rutavdrag för flytt av en säng” är därför väldigt dumt.

Kunde Andersson och regeringen bara lämna surpupporna i Vänsterpartiet utanför det här, hade ett vidgat rut och andra rutliknande avdrag garanterat kunna göra väldigt mycket gott för att lösa integrationsproblematiken.

Ahmed har fel men Jomshof har ännu mera fel

Mest fel.

Moderatpolitikern Kahin Ahmed fördömde i en debattartikel nyligen i skarpa ordalag att Jimmie Åkesson tilläts tala under Järvaveckan. Enligt Ahmed har ett parti med nazistiska rötter och partiföreträdare med uttalat rasistiska uppfattningar inget i de segregerade förorterna att göra.

Artikeln fick SD:s partisekreterare Richard Jomshof att replikera att Ahmed inte är välkommen i Sverige överhuvudtaget, trots sina 26 år i landet. Båda har fel men Jomshof har mest fel. Ahmed tillvaratar å sin sida sin rätt att uttrycka sin åsikt, som i och för sig är mycket tveksam eftersom han vill portförbjuda och tysta ett parti som röstats fram på demokratisk väg. Jomshof, å sin sida, ger uttryck för precis den rasism som Ahmeds debattartikel trots allt handlar om.

Menar Jomshof att den som har sina rötter utanför Sverige har mindre rätt att uttrycka sig, än den som är född här? Då är det riktigt illa, allra helst som Jomshof är partisekreterare i Sveriges just nu näst största parti.

https://nyheter24.se/debatt/887698-du-ar-inte-valkommen-i-fororterna-jimmie-akesson

Minskat behov av SD?

Irrelevant?

Enligt statsvetare och professor Peter Esaiasson har den generösa flyktingpolitiken varit ett elitdrivet projekt som aldrig haft majoritetsstöd i befolkningen. Det offentliga samtalet har varit ensidigt och förts utifrån diskutabla eller rent av felaktiga påståenden. Detta förklarar varför många känner sig vilseledda, enligt Esaiasson.

Det är säkert flera som skriver under på Esaiassons analys och säkert gärna lägger till att denna känsla också spätt på politikerföraktet och fått alltfler att vända det etablerade ryggen för att istället kasta sig i antietablissemangets famn. Det är sorgligt eftersom de flesta egentligen inte trivs i den. Den enda möjligheten då, att locka hem dessa flyktande själar, torde vara att skippa översitteriet och föra samtalet utifrån fakta och evidens. Då skulle vi slippa misstänksamheten, spekulationerna och fördomarna.

Sådan politik och ett sådant samtal är vi alla betjänta av och kan hantera. Och som lök på laxen skulle säkert behovet av de antietablerade Sverigedemokraterna minska drastiskt.