Sverige har valt rätt väg

På rätt väg

Vardagen lunkar på hjälpligt, medias undergångsrubriker och omvärldens nedsläckning till trots. I Sverige rör vi oss fortfarande fritt, krogar och restauranger håller öppet liksom butiker och vettiga gymkedjor. Under eget ansvar förväntas vi själva hantera detta nya närmast krigsliknande tillstånd.

Som yttersta beslutsfattare har man aldrig rätt. Vad som än sägs och vilka beslut som än fattas får man räkna med att schavottera när de allra argaste tar över rummet. Folkhälsomyndighetens statsepidemiolog Anders Tegnell har ofrivilligt hamnat i skottgluggen för de värsta av hatiska salvor. Rekommenderade åtgärder har varit för klena och försena har det hetat med hänvisning till de betydligt tuffare i Spanien, Frankrike, Storbritannien, Danmark med flera. Det är ingen avundsvärd sits vare sig statsepidemiologen eller ansvariga politiker har men hittills har de skött sig bra, särskilt i en internationell jämförelse.

Att vardagen tillåts fortgå, att vi får jobba, träffas, äta , dricka och shoppa är nämligen lika viktigt som att smittspridningen begränsas. För släcker vi ner vår ekonomi kommer samhället efter denna pandemi inte vara roligt att återgå till, troligen präglat av arbetslöshet, tomma butiks- och restauranglokaler, låg tillit och hopplöshet men kvar med den molande frågan vad som egentligen hände.

Heder åt Anders Tegnell och heder åt våra styrande politiker, som valt den sansade medelvägen istället för utförsbacken mot ekonomisk undergång som stora delar av vår omvärld tycks föredra. Heder också åt alla där ute som tar sitt respektive egenansvar och stretar på i vardagen. 2020 års samhälle tål inte isolering och karantän lika lite som fullt friska och arbetsföra ska hållas instängda. Det är dumheter och idioti som kostar så oerhört mycket mer än det smakar och som fria individer rätteligen aldrig ska behöva utsättas för.

Sverige har valt rätt väg och tiden får nu utvisa om den tar oss hela vägen ur det här utan några alltför omfattande men.

Vårt gemensamma ansvar

Klimatansvarig

Stormaktspolitik och ombudskrig har åter fått miljontals människor på flykt mot trygga Europa. Herrarna Putin och Erdogan har sina respektive förevändningar att driva på utvecklingen, liksom Jimmie Åkesson har sina för att på plats informera om att Sverige är fullt.

Scenerna från den turk-grekiska gränsen där de flyende fastnat är hjärtskärande. Barnfamiljer, unga som äldre möter en brutal gränspolis beväpnad till tänderna. Stödet från övriga Europa är kompakt och mantrat om att 2015-års flyktingkaos inte ska upprepas är väl inmutat. Men hur befogat det än är att behålla kontrollen över EU:s gränser och hur hopplöst svårt EU-länderna än må ha att sinsemellan lösa flyktingfrågan så måste situationen hanteras med värdighet. För i spåren av den brutalitet som möter dessa människor på flykt brutaliseras också språkbruket mot dem och människovärden degraderas.

Vi har alla ett gemensamt ansvar för det samhällsklimat vi delar. Det tycks dock allt svårare för allt fler att hålla flera bollar i luften samtidigt och då målas verkligheten lätt i antingen svart eller vitt. Ingen flyr dock för skojs skull. Ingen människa i världen vill nog byta plats med dem som nu trängs vid den grekiska gränsen. Måhända ska de inte släppas in i Europa men de ska definitivt inte dessutom behöva utsättas för en omvärlds allt mer oförblommerade rasism.

Hela demokratin tar skada

Det går åt helvete

LO gjorde på fredagens DN debatt gemensam sak och krävde samfällt en rad klassiska socialdemokratiska reformer. Ingen nykter socialdemokrat lär nämligen opponera mot krav om högre pensioner, stopp för lagstiftad liberalare arbetsrätt och högre kapitalskatter. Det gör i och för sig inte Socialdemokraterna heller, partiets problem är dock att Januariavtalet sätter stopp för sådan politik.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson slår övertygat fast att S kommer förlora valet om partiet inte börjar driva sin egen politik. Det går rent utav åt helvete annars menar han. Vare sig Thorwaldsson eller Metalls ordförande Marie Nilsson tror dock att Januariavtalet är hotat bara för att de föreslagna reformerna drivs igenom. LO-ordförandens profetia att det går åt helvete för S känns inte vidare äventyrlig. Opinionsmätningarna är obarmhärtiga och S-väljare flyr åt alla håll medan LO:s medlemmar förälskar sig alltmer i SD. Thorwaldssons och Nilssons spådom att en mer S-märkt reformagenda inte skulle hota Januariavtalet är däremot djärv. Centern och Liberalerna har nämligen pantsatt sin trovärdighet på att avtalet garanterar liberal politik, inte socialdemokratisk.

Thorwaldsson konstaterar slutligen ödesmättat att hela demokratin tar skada eftersom ingen vet vad det är som gäller, dvs vad som är regering och vad som är opposition. Och där har Thorwaldsson rätt, hoppas fler inser det innan det är försent.

Politikens privilegium under hot

På bekvämt avstånd.

Avståndet till de som styr tycks bara öka, i Sverige och nästan överallt annars. Folket, alltså väljarna, ser sig förbisedda och väljer därför alternativ till den etablerade noblessen. Så växer de så kallade populisterna till sig, fria från historians ok och med öronen tätt intill rälsen.

Politiken har förändrats de senaste decennierna. Det politiska värvet har gått från att vara mest ett kall till ett heltidsyrke och en potentiellt lukrativ karriärväg. För framgång krävs lång tjänstgöring, finmaskiga nätverk, gott om förtrogna och vassa armbågar. Tjänstgöring i ungdomsförbundet är inte bara en merit utan närmast en förutsättning. Politiken blir härigenom närmast ett eget stånd, en egen mekanism främjad från dem där ute som de är satta att företräda. Och precis som adeln en gång vare sig förstod eller brydde sig om böndernas situation så upplever många väljare idag att politiken beter sig. Lomhörd och på ett lagom bekvämt avstånd.

Ståndsamhället föll samman alltmedan adeln torskade sina privilegier och demokrati växte fram. Hittar inte politiken åter en väg till väljarnas hjärta så står även dennes privilegium under hot. Och i betydligt värre fall faktiskt hela det demokratiska systemet.

Som man bäddar får man också ligga

Bäddar för oroliga tider

Det blir inget friår eller ingångsavdrag för nyanlända trots att de finns med i regeringens budget. Skälet är att en högst osannolik allians av moderater, kristdemokrater och vänsterpartister istället enats om att pengarna ska läggas på kommuner och regioner. Därmed sänks både MP:s och C:s flaggskepp i Januariöverenskommelsen som nu decimerats ett par ytterligare punkter.

Det är vitaliserande att en opposition också opponerar. Kan den dessutom skapa majoritet så bör denna också få genomslag. Att kommuner och regioner får tillskott, på bekostnad av ett dyrköpt friår och ett sannolikt ineffektivt ingångsavdrag, är dessutom bra för Sverige. Kan dålig politik förhindras till förmån för något bättre så ska vi alla vara glada. Mindre glada, ja snarare oroade, ska vi istället vara över förfaringssättets långsiktiga följder. Den som väljer att gå in och plocka poster ur en budget måste göra det med stor omsorg och insikt om att en budget hänger ihop. Plockas det än här så får det följdverkningar än där. Och osäkerhet kring statsbudgetars robusthet är det sista Sverige behöver.

En möjligen förbisedd men ack så oönskad följd lär vara att en ny ful vana etableras, nämligen att fler kommer ta varje chans att skjuta motståndarens budget i sank. Ty som ordspråket säger, som man bäddar får man också ligga.

Krig utan segrare

Förlorare

Med Donald Trump som president har handelskrig fått en renässans. Trump iscensatte raskt ett flerfrontskrig, inte bara mot svurna fienden Kina utan också mot forna vänner i Europa och Amerika.

Oavsett motiv bakom så blir konsekvenserna av handelskrig alltid desamma, mer eller mindre förödande. Osäkerhet kring framtida villkor, tullar och andra potentiella hinder får företag och investerare att isolera sig och ta det säkra före det osäkra. Svenska börsbolag uppger i en ny undersökning av PMP Marknadskonsult att marknaden i Kina vikit kraftigt, då kinesiska bolag valt att utveckla egna produkter istället för att vara beroende av amerikanska och europeiska bolag. Det kinesisk-amerikanska handelskriget uppges vara det främsta skälet. Och självklart är denna utveckling inte unik för Kina. Alla företag, investerare och politiker söker minska på osäkerhet, enklast genom att dra sig tillbaka till egen trygg hemmasfär. Isolationism och protektionism på handelsspråk. Mindre konkret men en likafullt uppenbar följd av den utvecklingen är en ökad misstro länder och folk emellan. Och sådan kan i värsta fall få betydligt värre följder än handelskrig.

Att starta krig brukar ge kortsiktiga opinionspoäng, på längre sikt finns dock aldrig några segrare.

Svensken blir allt fattigare

Gapar allt tommare

Under senare tid har alltfler uppmärksammat den avtagande produktiviteten i Sverige. Nyckeltalet BNP per capita är nämligen ett av Europas svagaste. Det är illa ur minst två perspektiv, dels då det innebär att vi tappar i konkurrenskraft och dels för att svensken faktiskt blir fattigare.

Sveriges kraftiga BNP-tillväxt under senare år förklaras till stor del av en kraftig befolkningstillväxt, hänförlig till ett generöst flyktingmottagande. Ökad befolkning kräver utbyggd infrastruktur, omsorg, vård och skola. Sådana investeringar driver upp BNP men alltså inte nödvändigtvis BNP per capita. Nyckeln till ökat välstånd för alla är alltså inte befolkningstillväxt i sig utan förutsätter upprätthållen produktivitet. Forskare vid österrikiska Wittgenstein Centre lät simulera olika scenarier hur Sydkoreas respektive Nigerias BNP skulle utvecklas beroende av befolkningstillväxt och utbildningsnivå. Simuleringarna visade att Sydkoreas BNP skulle varit en tredjedel så låg som idag om utbildningsnivån legat kvar på samma nivå som för 45 år sedan. Nigerias BNP skulle samtidigt ha varit 29 procent högre om de haft Sydkoreas utbildningsnivå.

Helt avgörande för Sveriges och svenskens fortsatta välgång och konkurrenskraft är därför massiva utbildningsinsatser, särskilt mot den stora gruppen nyanlända. Misslyckas detta kommer vi alla bli allt fattigare.