Opinionssiffror som inte ljuger

En av många kloka liberaler

SVT/Novus senaste siffror var ingen upplyftande läsning för någon liberal. Siffran, 2,7 procent, är också väljarnas betyg på partiets agerande efter valet. Novussiffrorna ger i övrigt också tydliga besked kring väljarnas preferenser där tydlighet och konsekvent handlande premieras.

Som väntat har ytterligheterna stärkts. V och SD har hållit en rak linje hela vägen, stått fast vid sina utfästelser och samtidigt inte kladdats ned i den smutsiga regeringsbildningsprocessen. De uppfattas nu säkert än mer som de enda verkliga oppositionspartierna. Ironiskt nog precis det som Januariöverenskommelsen syftade till att undvika, men som många kritiska liberaler fruktade. Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat, menade Einstein. Januariöverenskommelsen är lika galen som Decemberöverenskommelsen var på sin tid och resultatet verkar bli detsamma, stärkta ytterkanter.

Liberalerna har mycket klokskap i sina led som vet att navigera i socialliberal terräng, där förnuft och vetenskap är ledstjärnor. Rätt liberal kan mycket väl lyfta både liberalismen och borgerligheten ur detta sorgliga förfall. Och jag är hoppfull.

Förtroende på upphällning

Förtroendefullt handslag?

En färsk SVT/Novus-mätning visar på ett illavarslande förtroenderas för de folkvalda. Så många som 70 procent av de svarande uppger att förtroendet minskat sedan valet i höstas. Det största förtroendetappet uppmättes bland de sverigedemokratiska väljarna, hela 93 procent. Mätningen gjordes dessutom innan Januariuppgörelsen blev till och mycket talar för att resultatet skulle blivit än mer nedslående om mätningen gjorts idag.

Siffrorna är oroväckande men överraskar inte. Alltfler därute känner sig fjärmade och förbigångna av tondöva politiker långt bort från deras egen verklighet. En tilltagande skara, i höstens val drygt 1,2 miljoner och idag säkert ännu fler, noterar att allt oheligare koalitioner kan skapas enbart för att deras röst ska ignoreras. Demokratihotet är uppenbart och legitimerar tyvärr de proteströster som allt fler är benägna att avge. Ytterligare ett antal anser sig säkert bedragna när det visade sig att deras röst tydligen gick till valrörelsens huvudmotståndare, Socialdemokraterna. Det är som bekant inte lätt att vara människa, och våra politiker gör det för tillfället knappast lättare.

Nu har Centern och Liberalerna gett Löfven fyra år till att komma tillrätta med allt det som folk oroar och förbannar sig över. Låt oss hoppas att han lyckas med det, om inte annat för demokratins skull.

Dagen då Socialdemokraterna blev borgerligt?

Redo för en högerliberal 

svensk modell?

Det är ett gediget utkast till överenskommelse som socialdemokrater, miljöpartister, centern och liberaler mejslat fram. 16 sidor av mer eller mindre borgerlig politik. Kraftigt sänkta marginalskatter, marknadshyror vid nyproduktion, omfattande uppluckringar i lagen om anställningsskydd, en arbetslöshetsersättning enligt dansk flexicuritymodell, inga vinstförbud i välfärden mm. Närmast en blåkopia av den politik alliansen gick till val på.

För all del, blir det socialdemokratisk politik av alla dessa utfästelser vore det en liberal framgång av historiska mått. Det skulle flytta det svenska politiska landskapet milakliv åt höger. Och det skulle vi i så fall kunna tacka två partier med ett väljarstöd om drygt 13 procent för. Men vad säger socialdemokrater om detta? Hur många röstade på S för att få allianspolitik i kubik? LO-chefen Thorwaldsson frustar, Hyresgästföreningen rasar, liksom Dalademokraten och rimligen alla övriga socialdemokrater. Löfven torde inte ha stöd i många egna led för det utkast han nu lagt fram, och väldigt lite talar därför för att det blir politik av det.

C och L tar en gigantisk risk om man nu utifrån den framtagna överenskommelsen ger Löfven ännu en mandatperiod. Samtidigt som man vänder alliansen ryggen och öppnar för århundradets svekdebatt, som lär leva vidare även bortom 2022.

Med all respekt

Rådvill - på goda grunder

Liberale Jan Björklund har haft en jobbig höst. Först en hysterisk valkampanj och sedan utsatt för ett omänskligt tryck i regeringsbildningsfrågan. Ett tryck från både höger och vänster, inifrån och utifrån, från media och allehanda opinionsbildare.

Det ska sägas, det inte är lätt att vara liberal idag. Inte i Sverige och knappast någon annanstans heller. En nationalkonservativ våg sköljer just nu över världen och svallvågorna når ända upp till Helgeandsholmen. Liberaler och konservativa har i alla tider legat i luven på varandra, just för att vi ser olika på saker. Det handlar om synen på individens friheter och möjligheter, begreppet rättvisa, nationalstaten, statens roll, migration och mycket mera. Historiskt har konservativa och liberala utkämpat många tuffa bataljer också i Sverige där den konservativa högern, snarare än den socialdemokratiska vänstern, många gånger utgjort liberalernas främsta antagonist. Det är i denna kontext som Jan Björklunds och Liberalernas rådvillighet i regeringsfrågan ska ses.

Liberalernas oro för en successivt alltmer nationalistisk och konservativ politik ska tas på allvar, den är genuin och kanske befogad. Så det är med all respekt jag följer Björklunds kvalfyllda kamp för en vettig regering, som jag hoppas blir både liberal och borgerlig.

Upp med hakan

Upp med hakan, 

tomten kommer även i år

Det är mycket elände nu, det vet alla som följer nyhetsrapporteringen. Britterna lämnar oss, fransmännen besudlar sin triumfbåge, vi saknar regering, nationalisterna är på frammarsch, klimatkrisen gör sig allt mer påmind och amerikanarna har en president som är galen. Då är det lätt att bli lite deppig. Men samtidigt, riktigt så illa är det inte.

Idag lever exempelvis endast 11 procent av jordens befolkning i extrem fattigdom, för 50 år sedan var de 50 procent. Rekordfå av oss går utan jobb och den globala arbetslösheten är den lägsta på 40 år. Många kan dessutom räkna med ett ytterligare lyft framöver eftersom den globala tillväxten tros tuffa på med 4 procent nästa år. Globaliseringen kommer således fler till del trots president Trumps ivriga försök att motverka det. Och vi svenskar har verkligen inget att gnälla på. Trots, eller tack vare, att vi saknar regering är Sverige världens fjärde bästa land att leva i. Vi lever dessutom lyckliga allt längre och gör det med mer på fickan, och nästa år blir det ytterligare lite mer när pensionerna höjs och skatten sänks.

Så upp med hakan och ha en god jul och ett gott nytt år.

Det går inte att blunda bort problemet

Het på gröten

Det finns ett skäl till att vi ännu inte har någon regering. Alltsedan folk började fatta tycke för Sverigedemokraterna har övriga partiers politik och retorik mest handlat om att tydligast ta ställning mot partiet, snarare än att lyfta fram sitt eget. Tydligast och mest oresonlig har vunnit.

Situationen har dock blivit allt jobbigare ju större SD växt sig, elefanten i rummet tar allt mer plats. Därför står vi där vi gör idag, utan regering trots att över tre månader gått sen vi röstade om den. Hur hårt man än blundar och håller för öronen så försvinner dock inte SD, av uppenbara skäl. Det är, gudskelov, inte partierna som bestämmer riksdagens sammansättning utan väljarna. De anser att migrations- och integrationsfrågan hanterats illa och alltfler anser likaså att Sverigedemokraterna behandlas illa. Det kan de i och för sig förtjäna, men partiföreträdarna är folkvalda och bör behandlas därefter. SD är den heta gröten som övriga partier nogsamt trippar runtomkring. Gröten håller dock på att koka över och skållhet gröt bränns, något fruktansvärt.

För att grötkastrullen inte ska nå sin kokpunkt måste nu de folkvalda ta sig samman och dels bilda en regering, som återspeglar valresultatet, dels ta folkets röst på allvar och dels acceptera att Sverigedemokraterna inte försvinner hur hårt man än blundar.

Always look at the bright side of life

Ser saken från den ljusa sidan?

När den brittiske premiärministern David Cameron sturskt lovade folkomröstning om landets EU-medlemskap öppnade han helvetets port. Striden kring landets relation till övriga Europa har alltsedan dess rivit upp elakartade sår och delat landet itu. Och även om nu den outtröttliga arvtagerskan Theresa May skulle lyckas sy ihop någon form av utträdesavtal så kommer britterna få ägna lång tid åt att rå om sina sår.

Intressant och förvånande nog synes britterna vara mer splittrade internt än EU:s övriga 27 medlemmar. För som EU:s rådsordförande Donald Tusk uttryckte det så finns det förvisso ingen anledning att vara glad, men EU-länderna lyckades åtminstone själva med att enas i en hyfsat solidarisk anda. I Mays Storbritannien däremot är oenigheten total. Det är inte bara oppositionspartiet Labour som trilskas, utan likafullt skottarna, nordirländarna och för all del många av Mays egna partikamrater. Oredan kan leda till att britterna får lämna EU utan övergångsavtal och det kommer svida rejält. Den utdragna och plågsamma brexitprocessen har dock glädjande nog ökat stödet för EU bland kvarvarande länder, och bland britterna själva.

Det finns således skäl att se på saken från den ljusa sidan. EU har, i denna kritiska och turbulenta tid, faktiskt lyckats hålla samman och enas i en minst sagt komplex fråga. Dessutom har alltså britternas självskadebeteende ökat stödet för EU. Always look at the bright side of life.