Andersson smider medan järnen är varma

Bara höja lite till

Alla stjärnor står för tillfället rätt på den svenska ekonomiska himlen. Minusräntor, svag kronkurs, stigande tillgångspriser, optimistiska hushåll och inköpschefer liksom ett ljusnande läge på våra största exportmarknader, eldar på den ekonomiska brasan. Det innebär samtidigt ett ypperligt tillfälle för strukturreformer, som garanterar oss välgång även i sämre tider.

Med vinden i seglen passar finansministern istället på att återigen expandera transfereringssystemen medelst skattehöjningar. Något luddigt motiverar hon sitt handlande med ökade inkomstklyftor, som härigenom ska slutas. Det är i och för sig riktigt att de som saknar arbete halkat efter övriga i inkomstutvecklingen. Lika riktigt är det dock att de med arbete fått se sin reala disponibla inkomst öka med 60 procent mellan 1995-2012, och ytterligare därefter. Magdalena Anderssons slutsats, att sluta klyftorna genom ökade skatter och höjda bidrag, är därför endast till mindre del riktig. Snarare minskar de höjda skatterna och bidragen incitamenten till att ta sig ur arbetslösheten. Och detta trots att det endast är arbete som faktiskt kan minska inkomstklyftorna.

Magdalena Andersson smider de socialdemokratiska järnen när den ekonomiska brasan gör dem varma. Det är dumt, för en vacker dag svalnar brasan och då lär det gå fortare än nödvändigt.

Skjut inte budbäraren

En förmögen socialist som ser rött

Socialisten Bengt Ågerup fick en särdeles hård klapp till jul, då Skatteverket kräver honom på 1,2 miljarder i skatter och tillägg. Frågan gäller den reavinst som Ågerup gjorde i samband med sin försäljning av aktier i läkemedelsbolaget Q-Med för 3 miljarder.

Tvistens kärna ligger i var Ågerup ska anses ha haft sin så kallade hemvist vid tidpunkten för försäljningen, i Frankrike, vilket han själv hävdar, eller i Sverige som Skatteverket framhärdar. Med hemvist i Frankrike blir skatten noll, både i Frankrike och i Sverige. Ågerup, en filantrop med stort ideellt engagemang i Sverige inom allt från life science till fotboll, rasar givetvis mot verkets beslut. Han anser sig trakasserad och menar att beslutet tillkommit i politiskt syfte. Nu ämnar han dra sig ur allt engagemang här i landet.

Det är sorgligt att behöva åse hur en så kompetent och välvillig person blir behandlad och utskickad ur landet. Samtidigt är det hans egna ideologi, socialismen alltså, som ligger till grund för resultatet. Ågerup har ingenting för att skjuta på Skatteverket, eftersom myndigheten enbart är bärare av socialdemokratins budskap om de höga skatternas salighet.

Hårdare straff för ökad legitimitet

Krävs hårdare tag Morgan

Om Sverige fortsatt ska kunna upprätthålla en generös migrationspolitik fordras folkligt stöd. För att nå dithän krävs att alla delar i migrationsprocessen upplevs legitim, inte minst de repressiva delar som blir aktuella då brott begås.

I oktober 2016 förgrep sig fem ensamkommande afghaner synnerligen grovt på en yngre landsman. Tingsrätten dömde dem till ett års och några månaders sluten ungdomsvård samt skadestånd, som de givetvis inte kommer betala. Åklagaren yrkade på utvisning vilket ogillades med hänsyn till deras ringa ålder samt säkerhetsläget i hemlandet. Att gruppvåldta ett barn och dessutom filma det, vilket en av förövarna gjorde, torde vara ett av de grövsta brott som kan begås. Att dessutom göra det under asylprövotiden gör det ännu grövre, ty det talar för att de sannolikt är kapabla till ännu grövre brott när de väl fått uppehållstillstånd.

Svenskar är synnerligen toleranta och positiva till invandring, vilket vi ska vara stolta över och värna. Att det inte är en självklarhet att asylsökande som begår grova brott här i landet visas ut naggar givetvis denna syn i kanten, liksom det eroderar det folkliga stödet för en fortsatt generös migrationspolitik.

Politik är att välja

Vad ska vi med dig till?

Det är inte lätt att vara politiker, samtidigt är det just därför som vi väljer dem. De allra flesta av oss lever liv med mängder av svåra val att fatta, varje dag. Livspussel, jobb, kärlek, båtar och bilar, pockar alla på vår uppmärksamhet och knaprar av vår tid. Därför väljer vi politiker till att fatta de mer strategiska besluten.

Flyktingfrågorna är bland de svårare att hantera, de handlar om långt mer än kronor och ören. Riksdagen har under våren att ta ställning till om ensamkommande ungdomar över 18 år, som kom till Sverige före flyktingpolitiken skärptes, ska få gå klart gymnasiet trots avvisningsbeslut. Utan ansvar för rikets ekonomi, sammanhållning och rättsmedvetande vore frågan enkel, ty i humanismens och generositetens namn skickar man inte ungdomar åter till ett liv i sannolik misär och armod. För den politiker som däremot förstått sin roll och sitt ansvar är frågan svårare. Den som menar allvar med att Sverige ska ha ordning och reda i migrationspolitiken kan aldrig tillåta att Migrationsverket gör en bedömning medan andra delar av samhället gör en annan, där ett avvisningsbeslut blir dispositivt och där systemet urholkas.

Vi väljer politiker för att de ska välja, inte stryka oss medhårs. Detta gäller särskilt i de allra svåraste frågorna.

Likheterna förslår

Ett trött etablissemang, omgivet

av hurtiga populister

Benito Mussolini var en fåfäng egoist som framställde sig själv som den enda person med kapacitet att återställa ordningen. Adolf Hitler var möjligen inte lika fåfäng men led i övrigt av samma sociala åkommor som den nyss nämnde. De båda herrarna verkade i en efterkrigstid präglad av ekonomisk, social och politisk turbulens. Vägen till makten stod relativt öppen då ländernas respektive regeringar utgjordes av svaga och bräckliga koalitioner utan egentliga förutsättningar att driva reformpolitik.

Likheterna mellan då och nu är slående. Förvisso har vi västeuropéer sluppit krig, men finanskrisen vidgade klyftorna, spädde på den sociala oron och sänkte flertalet politiska etablissemang. Krig, globalisering och historiska framsteg inom informationsteknologin har sedan ytterligare rört om i orons gryta. Jordmånen för Mussolini och Hitler-typer är således god, skrämmande god.

Vi har full access till vår historia, om inte annat går den att googla fram. Låt oss lära utav den inför 2017, samt hoppas att fransmän, tyskar, italienare och holländare gjort detsamma när de under året går till valurnorna.

Han är oss svaret skyldig

Skjuter skarpt

Stefan Löfven lättade sannerligen på säkringen när han gav sina utredningsdirektiv till Illmar Reepalu i dennes vinstutredning. För Reepalu gjorde ett gediget jobb, om man hyser största misstro mot företagsamhet och människors förmåga att välja för sig själva.

Närmare 340 000 barn och elever går i en förskola eller skola. Det motsvarar 18 procent av samtliga barn och elever. Det finns drygt 4 000 fristående förskolor och skolor, eller 25 procent av samtliga skolor och friskolor. Det blir en mäktig uppgift för kommunerna att sluka alla dessa, inte minst mot bakgrund av deras redan trängda organisation med både plats- och resursbrist. Endast en fundamentalistisk dåre kan tro att detta är möjligt. Och man kan vara så säker, Reepalus förslag är så långtgående och ogint att de flesta verksamheter skulle släcka ner om han fick sin vilja igenom.

När Löfven nu baxat förslaget så här långt blir han oss ett svar skyldig, hur ska han säkra utbildningen åt alla de friskolebarn och elever som skulle förlora sina utbildningsplatser?

En fråga för demokratin

Många arga, men färre särskilt intresserade.

Idag vinner man inte val på att förklara komplexa samband och presentera intrikata lösningsförslag. Det finns det vare sig tid eller medialt utrymme för. Politiker vinner poäng genom att säga enkla saker som folk tycker är bra. Det är givetvis bedrägeri eftersom världen, likt vår samhällsapparat, är avancerade figurer.

Demokrati bygger på att väljare röstar fram extra ämnade personer som sedan ska lära sig allt det komplicerade så att övriga slipper. Principen bygger således dels på att det finns väl ämnade personer att rösta på och dels att väljarna väljer de som är mest ämnade. Idag verkar det finnas brister i båda ändar. I demokratins linda var politik ett kall, något man ägnade sig åt av omsorg för sitt land utifrån patos. Idag är det en karriärsväg som ofta kräver både lång och trogen tjänst och ett finmaskigt nätverk. Väl valda utgör dessa ”etablissemanget” med ett stort avstånd till väljarna. Väljarna i sin tur misströstar och röstar bort ”etablissemanget”, utan minsta nyansering och med uppenbart ointresse.

Såväl politikerskrået som väljarkåren har en läxa att göra och ett ansvar att ta. Det är en fråga för demokratin, politik är ett kall och med röstande följer ett ansvar. Och frågan besvaras bäst av skola, föräldrar, media och de politiska partierna.