I väntan på sämre tider

Framtiden ger fog för oro.

De socialdemokratiska opinionssiffrorna rosar inte marknaden. Det gör för övrigt inte Miljöpartiets heller. Lika hastigt som förtroendet för regeringen dalar, dalar förtroende i Konjunkturinstitutets månadsbarometer över svensk ekonomi. Ofattbart anser regeringsföreträdare som samtidigt konstaterar en sjunkande arbetslöshet och finfin BNP-tillväxt.

Konsumenten, bostadsköparen och investeraren, alltså marknaden, är dock mer framsynt än våra styrande politiker synes vara. Den fråga som övriga, utom kretsen av regeringstrogna, ställer sig är hur framtiden kommer te sig. Vid horisonten ser de flesta högre räntor, höjda skatter, försämringar för bostadsägare och köpare samt en sannolikt högre arbetslöshet när tiotusentals nytillkomna inte kommer in på arbetsmarknaden. Allt som allt en sämre ekonomi alltså.

I brist på förtroende för det politiska styret, och i väntan på sämre tider, dalar därför både opinionssiffror och marknadens förtroende.

Kvarsittning för gymnasieministern

Med armarna envist i kors

Gymnasieminister Aida Hadzialics har plötsligt höjt tonläget i skoldebatten. Orsaken till infallet är den planerade börsnoteringen av skolkoncernen Academedia. Hadzialics ”finner det stötande att man tjänar pengar på den svenska skolan…”.

Hadzialics är givetvis i sin fulla rätt att tycka så, men att reaktionen blev så stark just i samband med den annonserade börsnoteringen tyder på bristande kunskaper i ekonomi. För det första är börsens avkastningskrav lägre än tidigare ägares, riskkapitalbolaget EQT. Det innebär sannolikt en mindre slimmad verksamhet. För det andra, och viktigaste, ökar insynen i verksamheten när bolaget blir publikt. Rapporteringskraven är höga för börsbolag och fler intressenter kommer nu kräva full transparens.

 

Istället för att envist sätta armarna i kors och motarbeta de privata initiativen i välfärden borde politiken arbeta för hårda och rättvisa regler för välfärdsbolagen, kanske likt de som gäller på finansmarknaden. Och under tiden kan gymnasieministern avtjäna sin kvarsittning.

Populismen har sin plats

Har sin plats.

I USA:s primärvalscirkus flyger nu antiallopopulisten Donald Trump och gammelsocialisten Bernie Sanders högt. Arga antimän med tydliga budskap, präglade av en ogenerad populism. Gemensamt för de två, med i övrigt fullständigt motstående agendor, är att de inte är nedkladdade med den etablerade politikens sörja.

I Europa har populismen frodats länge nu. I Sverige mår de två ytterlighetspartierna mycket väl därute på sin vänstra respektive högra flank, alltmedan etablissemanget däremellan pressats ihop till oigenkännlighet. Utvecklingen förvånar inte då alltfler upplever sig övergivna eller rent av bedragna av sina politiker. Den svenska flyktingdebatten är ett utmärkt exempel. När alternativen upplevs som få eller inga får man ta det som erbjuds, och populisternas SD välkomnade med öppen famn. Arga och upprörda lämnar upplevt övergivna väljare etablissemanget i protest.

Förklaringsmodellerna till populismens frammarsch skiljer sig givetvis länder emellan, men nämnaren är gemensam. Där uppe i sina elfenbenstorn, i de politiska korridorerna, har kontakten med verklighet och väljare förlorats. Därför har populismen sin plats.

Offer och förövare

I Sverige har vi fått lära oss
att gilla olika

Tvivelsutan frodas intolerans, unkna åsikter och fördomar hos breda lager i det svenska samhället. Genom lagar, opinionsbildning och preventivt arbete har därför det ideella, civila och politiska länge och målmedvetet arbetat för att begränsa dess omfattning. Det mesta pekar på att arbetet varit framgångsrikt. Exempelvis pekar Gender Inequality Index ut Sverige som världens näst mest jämställda land (2012). Spartacus International Gay Guides gay index utnämner Sverige till världens gayvänligaste land. Ingenting tyder heller på att det skulle se annorlunda ut vad gäller acceptans för andra religiösa eller politiska uppfattningar.

Slutsatsen är således att Sverige är ett tolerant land. Därför söker sig också tusentals människor årligen hit för att söka sin lycka, leva sitt egna liv och undslippa regimers, kulturers och strukturers förtryck. Tyvärr är denna förtryckta skara inte ensam om att söka tillflykt och trygghet här i landet. Från krig och ekonomisk misär finns otaliga anledningar att fly och då följer även förövare och förtryckare. Många gånger människor som andra redan flytt ifrån en gång. I Sverige har polisen registrerat över 5 000 incidenter kopplade till flyktingboenden, varav 600 gäller misshandel. Ingen statistik finns över hur många fall som har religiösa, sexuella eller könsrelaterade motiv men åtskillig vittnesbörd tyder på att de är av mer än ringa omfattning. Problemen låter sig sedan inte begränsas till boendena utan sprider sig med de boende när de flyttar därifrån och ut i övriga samhället.

På flyende fot är man alltid ett offer men vi får inte vara naiva inför det faktum att det bland dessa offer även finns förövare. Förövare som förpestar och förtrycker, både sina tidigare landsmän och samhället i övrigt.   

Nu behövs en kriskommission

Hur välkommet är det egentligen?

Konsekvenserna av det historiska flyktingmottagandet börjar bli allt tydligare. Inrikesminister Ygemans nyktra konstaterande att drygt 80 000 asylsökande står inför avvisning är en i mängden. Ickenyheten torde varit känd länge, eftersom drygt hälften av alla asylsökande får avslag och 2015 var de drygt 160 000.

Polis och domstol är inte rustade för att hantera avvisningarna och överklagandeprocesserna, lika lite som skola, socialförvaltning, omsorg, tandvård, sjukvård eller andra välfärdsinrättningar är dimensionerade. Hundratusentals bostäder måste snabbt fram, hundratals nya skolor, tusentals lärare, socialsekreterare, biståndsbedömare, sjuk- och undersköterskor, poliser mm. Dessutom måste både regelverk och strukturer inom skatte-, bidrags- och arbetsmarknadsområdet förändras. Radikalt. I detta akuta läge duger en handlingsförlamad regering utan parlamentariskt och folkligt stöd inte till. Ingen statminister har haft lägre förtroende än vad Löfven har idag, och få regeringar har haft ett så tunt parlamentariskt stöd som dennes.

Enda chansen för Stefan Löfven att rädda sitt och Sveriges skinn är att omedelbart tillsätta en kriskommission, objektiv, blocköverskridande och utan politiska skygglappar. Helst också utan MP, V och C, som inte verkar ha fattat ett dugg.

Moderater rätt ute

När skattkistan sinar krävs åtgärder

Försäkringskassan spår i en färsk prognos att utgifterna för bidrag kommer att öka kraftigt de kommande åren. Orsaken är att fler får del av statens bidragssystem som en följd av asylinvandringen. Ökningarna tros bli störst inom föräldraförsäkring, barn- och bostadsbidrag. Enbart kostnaderna för barnbidrag väntas stiga med 1,3 miljarder till år 2020.

Några dagar innan Försäkringskassans prognos skrev moderaterna Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson en debattartikel i DN om de statsfinansiella utmaningar som Sverige står inför. Skribenterna lyfter fram den hopplösa kalkylen som tonar fram när antalet bidragstagare plötsligt ökar markant, samtidigt som antalet skattebetalare inte ökar i tillnärmelsevis samma omfattning. Med dagens integrationstakt tar det i snitt åtta år innan knappt hälften av de nyanlända fått ett jobb och börjar betala skatt. Det blir extremt dyrt. Och istället för att acceptera det uppenbara fäster regeringen skygglapparna ännu hårdare, höjer bidragen liksom skatten för de som arbetar och anställer.

 

Enda möjligheten att få ihop kalkylen är att få fler i arbete och att hejda kostnadsutvecklingen. Eftersom regeringen står helt handfallen och därtill aktivt motarbetar ett ökat arbetskraftsdeltagande är de moderata förslagen de bästa på bordet. Rätten till bidrag måste ses över och sannolikt inskränkas, t ex för den allt större grupp asylsökande med tillfälliga uppehållstillstånd.

http://www.dn.se/debatt/begransa-valfarden-for-de-med-tillfalliga-uppehallstillstand/
 

Ingen rolig historia

Verkligen inget att skratta åt, Wallström

Som liberal och borgerlig sympatisör hade man kanske kunnat unna sig viss skadeglädje när en socialdemokratisk utrikesminister gör bort sig. Och med Margot Wallström på posten hade det beretts åtskilliga tillfällen att gotta sig. Men utrikesministerns insats hittills är ingen rolig historia, utan bara sorglig.

Viktiga, om inte de viktigaste, egenskaperna hos en utrikesminister torde vara diplomatisk förmåga och gott omdöme. Wallström har visat påfallande avsaknad av båda. Historien började redan med regeringsförklaringen där Palestina erkändes som nationalstat. Modigt enligt vissa, otaktiskt och förhastat enligt andra. De som sällar sig till den första gruppen måste ha fått sig en duktig näsknäpp när Wallström nyligen klargjorde att hon inte tänker erkänna Västsahara. Någon röd tråd eller ens idealism går inte att skönja i utrikesministerns åtaganden. Efter att ha rört upp israelerna gav hon sig på Saudiarabien och gjorde sig och Sverige till ovän med Arabförbundet. Sen, när krutröken lagt sig något, var det dags att ge sig på Israel igen och idag är hon inte välkommen in i landet. Att hon sedan inte inser problemet i att sätta sig i Kommunals knä och hoppa före i Stockholms 13-åriga bostadskö är möjligen höjden av omdömeslöshet.

Jag hade gärna skrattat men ligger närmare till gråten.