Övertron på högre utbildning måste ifrågasättas

Kunskapslyft, fortbildning, 50 procentsmål för antalet högskolestuderande, omskolning, mer vuxenutbildning. Så lyder några av de kurer som Socialdemokraterna vill ordinera oss svenskar i strävan mot kunskapssamhället och full sysselsättning. Ett hundratal högskolepoäng och någon form av examina utgör elixiret mot arbetslöshet och innebär biljetten till den ändlösa klassresan.

I Sverige idag är dock ett för lågt antal högskoleutbildade knappast problemet, ej heller antalet högskole- eller andra eftergymnasiala utbildningsplatser. Problemet är snarare det motsatta. Högskolor har de senaste åren ploppat upp som kantareller ur backen och flertalet av dessa får allt svårare att fylla sina platser. Detta med följden att kvalitet blir lidande och utbildningsnivån dalar. Med lov om en högavlönad akademisk yrkeskarriär väljer alltfler den teoretiska banan ävensom detta inte är det egentliga förstavalet. Inte nog med att många duktiga hantverkare och praktiskt kunniga förloras denna väg, många tappar därtill flera yrkesverksamma år, bygger skuldberg och försämrar sin pension.

Överutbildning är redan idag ett faktum. Detta i ett Sverige där alltfler studietrötta ungdomar hoppar av och där bristen är påtaglig inom många praktiska yrken. Övertron på högre utbildning måste ifrågasättas, därtill finns nämligen flera orsaker.

Var fjärde ungdom är inte arbetslös

Braskande rubriker och brösttoner präglar debatten om Sveriges höga ungdomsarbetslöshet. 25,2 procent uppgavs enligt SCB som arbetslösa i februari 2012. Var fjärde svensk mellan 15 – 25 år skulle således ha varit arbetslös enligt SBC:s officiella statistik. Statistik är dock inget annat än en sammansättning siffror och dessa måste tolkas innan några slutsatser kan dras, så också detta fall.

Av totalt 1,2 miljoner personer i gruppen 15-25 år tillhörde 585 000 arbetskraften, resterande 655 000 räknades således inte dit. Antalet arbetslösa i gruppen uppgick till 147 400 vilket alltså motsvarar 25,2 procent av arbetskraften. I denna grupp ingår dock också heltidsstuderande som söker någon form av extraknäck vid sidan av studierna. Borträknat dessa återstår 70 300 personer vilka klassas som helt arbetslösa. Med denna beräkningsmodell är endast 5,8 procent eller var sjuttonde ungdom arbetslös, en betydligt mer hanterlig siffra.

Sifferexercis i all ära, 70 300 arbetslösa ungdomar är fortfarande för många. Att råda bot på denna åkomma är en av Sveriges stora framtidsutmaningar som kräver både mod och tålamod. Mod att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden och att sänka kostnaderna för att anställa yngre. Tålamod med de reformer som nu genomförs i utbildningsväsendet för att stärka lärarrollen och för att motverka den utslagning vi länge sett av teoretiskt mindre intresserade men praktiskt kompetenta elever.

Mycket jobb kvarstår på området men utgångsläget är inte så illa som många debattörer gör gällande.

Låt inte populismen segra

Det drar ihop sig till val i Venezuela. Landets sedan 14 år närmast enväldige president Hugo Chavez har därför ökat farten i vallöfteskarusellen. Presidenten verkar anamma sin flertalet gånger redan beprövade strategi även i detta val. Med en närmast oöverträffad grad av populism ska folkets röster bärgas än en gång.

Enligt senaste löftet, vilket synes ha mottagits väl bland landets dominerande grupp av fattiga och ofta illiterata bönder, ska landets minimilöner chockhöjas. Får Chavez en mandatperiod till ska ingen tjäna mindre än motsvarande 3 200 kr per år, vilket innebär en höjning med 32 procent. Sympatiskt och säkert valvinnande men samtidigt också en katastrof för ekonomi och befolkning. Från centralt håll dikterade minimilöner innebär för Venezuela som för alla andra med liknande system endast skenbara förbättringar. Följer inte ökad konkurrenskraft och produktivitet på den högre lönen så innebär en höjning måhända mer i plånboken men aldrig mer mat i magen. En skenande inflation lär nämligen följa som ett brev på posten.

Med en redan utfattig och till stora delar illiterat väljarkår lär Chavez röna nya framgångar men i välutvecklade och välutbildade länder får inte populismen tillåtas segra. Tänk på det nästa gång ni hör ropen efter högre lägstalöner.

Den kravlösa utförslöpan

Senast i raden att vilja sänka kraven på oss svenskar är Rikspolisstyrelsen som, för att vidga rekryteringsbasen till Polishögskolan, nu önskar slopa språktestet. Vi har sedan tidigare kunnat konstatera en liknande utveckling inom lärarutbildning, militären och i den svenska skolan överlag. Med lägre ställda krav har man trott sig gå dessa grupper tillmötes och undvika risken för utslagning, diskriminering eller i andra fall, uteblivna rekryter och tomma platser.

Utvecklingen är olycklig. Lågt ställda krav innebär samtidigt låga förväntningar. Den allt rödare blinkande varningssignalen som härigenom sänds ut är att vi helt enkelt inte tror på oss själva eller våra fränder. En ytterligare följd av de allt lägre ställda kraven är att ansträngningen uteblir och att utvecklingspotentialen inte tas tillvara. Utan förväntningar, med ribban i knähöjd, krävs inte mer än ett jämfotahopp för framgång. Framgången är dock imaginär och vare sig du själv eller någon annan lär vara särskilt nöjd.

Måtte nu Rikspolisstyrelsen bli den första att sätta stopp för denna kravlösa och ytterst olyckliga utveckling, för vare sig rekryt eller samhälle gagnas av dess senaste förslag. Rikspolisstyrelsen skulle i sådant fall också bli först med att ställa sig på bromsen i denna kravlösa och allt kraftigare lutande utförslöpa.

LO borde sopa framför egen dörr

LO är arbetarens röst i det samhälle där klyftorna ökar och makteliten skor sig. För att underbygga sin tes och understryka de tilltagande orättvisorna låter förbundet årligen publicera en rapport på temat. Årets rapport presenterades häromveckan och visar att den s.k. makteliten drar ifrån ytterligare och att denna grädda på toppen tjänar 17 gånger mer än den vanlige knegaren.

LO ordföranden Wanja Lundby Wedins indignation över resultatet gick inte att ta miste på när hon presenterade rapporten. Klyftorna ökar ytterligare i krisens spår där makteliten klarat sig oskadd medan vanligt folk försökt att överleva trots krav på sänkningar av både löner och pensioner kommenterade hon då. I ett finrum bredvid presenterade LO delägda försäkringsbolaget Folksam sina siffror för 2011. Av årsredovisningen framgår att VD och förre S ministern Anders Sundström inhöstade nätta 6 930 000 kr under året, ett lönepåslag med 5,7 procent. Ytterst ansvarig för Sundströms ersättning är Folksams ordförande vilken råkar vara just Lundby Wedin.

I skenet av detta ekar Lundby Wedins och LO:s arga slagord tomma och man undrar hur allvarligt menad upprördheten verkligen är. Oavsett vilket så finns det anledning för LO att först sopa upp framför egen dörr.

Spanjorer ger sig åter ut i strid med sina väderkvarnar

Likt antihjälten Don Quijote en gång gav sig ut i strid med sin inbillade fiende och stångade sig blodig mot ont anande väderkvarnar ger sig nu tiotusentals spanjorer ut i våldsamma demonstrationer. Uppviglare är landets två största fackförbund CCOO och UGT och anledningen är regeringens föreslagna reformer av arbetsrätten. Tvistefrågan gäller framförallt arbetsgivarens skyldighet att ersätta anställda efter avsked. Enligt gällande rätt har arbetsgivaren att ersätta en avskedad i 45 dagar för vardera år som den anställde arbetat i företaget. Enligt det nya förslaget skulle denna skyldighet revideras ned till 33 dagar.

I ett krisande Spanien med över 20 procent i arbetslöshet och med drygt 40 procents sysslolöshet bland landet unga krävs genomgripande reformer. Landets arbetsrätt, vilket ovanstående är exempel på, är bland de allra mest rigida och allt färre företag har i krisens spår haft råd eller vågat anställa. Visstidsanställningar hopar sig och en fast anställning har närmast blivit en utopi. Hårdast drabbade är givetvis de yngsta som ännu inte tagit plats på arbetsmarknaden.

De spanska demonstranterna tar nu strid för det som är och har varit. Med perspektiv på det hela lär dock striden te sig lika hopplös som Don Quijotes strider gör för en annan idag.

Därför ska ungdomslönen hållas låg

Du får vad du betalar för brukar det heta. Lika sant är att det du är beredd att betala beror på vad du får. De s.k. ungdomslönerna har blivit en het potatis i svensk politik. Detta sedan Centern och Folkpartiet argumenterat för behovet av sänkta löner för de yngsta grupperna på arbetsmarknaden. Ett kontroversiellt förslag i konformismens Sverige som fått både opposition och fackförbund att slå bakut. I stugorna runt om har man knappast heller hoppat i taket av förslaget. Snarare tvärtom, ska de stackarna ha ännu lägre lön har det mumlats. Ja, mycket talar faktiskt för det.

I ett fungerande lönebildningssystem sätts lön efter produktivitet, dvs. utifrån vad var och en kan producera. En färsk studie genomförd av det tyska arbetsministeriet har ambitiöst mätt den genomsnittliga produktiviteten hos olika grupper på arbetsmarknaden. Sifforna är talande och överraskar föga. Som mest produktiv är man i åldern 45-49 och minst produktiv i tidig 20 års ålder. Produktiviteten grupperna emellan skiljde sig markant åt vilket är fullt logiskt. För inte är det särskilt konstigt att 20-25 års yrkeserfarenhet och kompetensutveckling gör folk produktivare.

Av fackförbund, centralt och utan beaktande av individuella skillnader, framförhandlade löneavtal har tvingat upp priserna på lågproduktiv arbetskraft till nivåer som inte motsvarar dess värde. Köparen, dvs. arbetsgivaren, anser sig till dessa priser inte få valuta för pengarna. Följden är den vi ser idag med närmare 25 procent ungdomsarbetslöshet. Just av denna anledning ska ungdomslönen hållas låg.