Onyktert i burkadebatten

I Sverige värnar vi om våra minoriteter och gör vår yttersta för att vara alla till lags. Det värsta vi vet är diskriminering, något som enligt diskrimineringslagstiftningen alla minoriteter kan drabbas av. Diskriminerad kan man exempelvis bli på grund av etnicitet, religionstillhörighet, sexuell läggning och kön.

Het går nu debatten om Folkpartiets senaste förslag att ändra högskolelagen och skollagen på så sätt att rektorer ska ges tydligare möjligheter att förbjuda lärare och elever att bära burka eller niqab i skola eller på universitet. Den politiskt korrekte, bland andra Mona Sahlin och DN:s ledarsida, anser att Folkpartiet åter fiskar i grumligt vatten och att man flörtar med främlingsfientliga krafter. Partiledare Björklund å sin sida påtalar att lärare och elev måste kunna kommunicera under lektionstid och att överdriven politisk korrekthet snarare göder extremism än stävjer den.

Diskrimineringslagstiftning är inte okomplicerad. Särregler och speciallagstiftning ämnad för vissa grupper innebär inte sällan att någon annan grupp tvingas stå tillbaka. Det kan vara en majoritet men också en grupp som lagstiftningen inte omfattar. Ponera till exempel att en burkaprydd lärarinna undervisar en klass med ett par hörselskadade elever. Den hörselskadade är inte sällan helt beroende av att läsa den talandes läppar för förståelse. Med täckt mun går inte detta och den hörselskadade får inte del av undervisningen. I detta fall blir en minoritet diskriminerad till förmån för en annan. Och sådan är diskrimineringslagstiftningen, särregler och undantag gynnar vissa individer men krockar ofta med såväl lagar som andras intressen.

Burkadebatten till följd av FP:s förslag är också ett trist exempel på hur lågt i tak det är i svenska debattforum, något som utan tvekan gynnar ”sanningssägare” som Sverigedemokraterna. Och med handen på hjärtat, är det inte en självklarhet att elev och lärare måste kunna kommunicera under lektionstid.

Sahlins förtroendekris är ingen genusfråga

Förtroendet för S - ledaren Mona Sahlin är rekordlågt, inte bara bland borgerliga utan också hos de rödgröna väljarna. De som uppger sig ha stort eller mycket stort förtroende för Sahlin pendlar mellan 25 och 30 procent beroende på mätning och tidsperiod. Motsvarande siffra för sittande statsminister varierar mellan 55 och 65 procent. I vissa mätningar har de rödgröna anhängarna till och med uppgivit att de skulle föredra Wetterstrand som statsminister. Siffrorna i sig är givetvis oroande eftersom Sahlin skulle bli hela Sveriges statsöverhuvud vid ett regeringsskifte.

I vårt genusmedvetna land har många förklarat misstroendet mot Sahlin som ett utslag av hennes kön. En man hade aldrig tvingats schavottera såsom Sahlin tvingats göra. Men är detta verkligen förklaringen? Ingen tidigare statsministerkandidat har haft ett så uselt CV att visa upp för sina väljare.

Snarare än av kön lär det låga förtroendet förklaras av Sahlins långa rad av klavertramp. Svartavlönad dagmamma (1990), obetald TV-licens (1993), obetald bilförsäkring och utebliven besiktning (1993), frekvent användande av statens kontokort för privat bruk (1995), semester på Mauritius med familj, assistent och livvakter, betald med skattemedel (1995), 98 obetalda parkeringsböter (av vilka 32 gick till Kronofogden), för sent betald restskatt (2000), utträde ur facket 1996 – 2006.

Hade Reinfeldt, Persson eller Palme haft ett sådant bagage skulle de knappast ha ingett förtroende, trots deras kön. Visst är Sahlin kvinna, men i detta fall spelar det faktiskt ingen roll.

Grattis Libyen!

Muammar Gaddafi, Libyens solskensledare sedan trettio år, har all anledning att fira dessa dagar. Gaddafi har nämligen lyckats med konststycket att gå från obotlig terrordespot till ledare för ett av de utvalda länderna i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Här sitter han nu med kollegor från bl.a. Kina, Kuba och Saudiarabien och tillser att världens länder inte förtrycker sina medborgare.

Lite (o)lustigt kom nästan samtidigt en rapport från en av de ledande människorättsorganisationerna, Freedom House, där världens mest repressiva länder rankas. Inte oväntat kvalar som vanligt Kina, Kuba, Libyen och Saudiarabien in bland de absolut mest hårdföra. I toppskiktet konkurrerar man med bland andra Burma, Nordkorea, Vitryssland och Eritrea om att förtrycka sitt folk mest.

En plats i FN:s människorättsråd innebär en enorm tyngd att påverka och, framförallt, att förhindra påverkan. Huruvida FN fördömer eller kritiserar en nation är nämligen beroende av att det finns en majoritet för detta i rådet. I de fall exempelvis Gaddafi har lite sämre samvete sedan ännu en fri tidning förbjudits eller där kungahuset i Saudiararbien har på känn att omvärlden eventuellt misstycker deras förbud mot kvinnlig bilkörning röstar de givetvis inte för ett fördömande av Kinas hantering av dess Uigurer. Liknande exempel av skurknepotism har staplats på varandra under senare tid. Just Kinas förföljelse av minoritetsfolket Uigurer har till exempel aldrig lett till någon FN resolution.

Den en gång så stolta organisationen ”för alla stater som vill arbeta för fred” bildades efter krigslutet 1945. Genom samarbete skulle världens länder undvika krig och man skulle diskutera istället för att slå på stridstrumman. Med tiden har FN växt till ett monster med 192 medlemmar, som ovan nämnt, knappast bara länder ”som vill arbeta för fred”. Visst låter det bra med en fredsorganisation öppen för alla, dessvärre löser den inga problem. Istället ger den, via medlemskapet, legitimitet åt världens värsta skurkstater och dess ledare.

Muammar Gaddafis resa från hatad och fruktad despot till en av världens övervakare av mänskligt förtryck är dock imponerande och förtjänar en tulipan. För FN:s del innebär omfamnandet dock ännu en spik i frihetskistan.

Sverige kan trycka på gasen

Sverige bromsar in i lågkonjunkturen fick vi höra. När omvärlden reagerar sitter regeringen passiv hördes också med jämna mellanrum. Oppositionen var, precis som stora delar av vår omvärld, redo att öppna statens kassaskrin för att ”stimulera oss ur krisen”. Här skulle byggas nytt, bilfabriker räddas, skrotningspremier införas och ytterligare skattemiljarder strös över kommuner och landsting. Samma medicin skulle ordineras som i andra krisande ekonomier likt den brittiska, tyska, spanska, franska, italienska och portugisiska.

Med skrotningspremier och allmänt desperata välfärdsmiljarder hos våra grannar lyckades förvisso ytterligare några bilar säljas och ett och annat offentligt kneg att tillfälligt skonas. Den keynisianska modellen, att gasa i lågkonjunktur och bromsa i högkonjunktur, var tillbaka med besked proklamerade många nationalekonomer glatt. Det var den sannerligen och nu ska kalaset betalas.

Storbritannien presenterade nyligen sin nota innehållande sparbeting på 70 miljarder kronor per år – i 6 år! Två av de sektorer som får stå tillbaka är kommuner och utbildningsväsende som ska spara 15 miljarder. Enligt beräkningar kommer regeringens sparprogram att leda till uppemot 750 000 avsked inom det offentliga. Härtill kommer momsen att höjas och offentliga löner att frysas. I Tyskland ska 100 miljarder sparas varje år sex år framåt i tiden. Detta kommer att ske genom höjda skatter och sänkta bidrag. I Spanien, Grekland, Frankrike och Portugal höjs pensionsåldern, skatter chockhöjs, löner sänks och infrastruktursatsningar läggs på is.

Dessa, under krisens mörkaste dagar, så lovprisade ”satsningar” har byggt upp ofantliga skuldberg med ohälsosamt höga räntekostnader. Kostnader som man nu inte kan bära. Det utlovade guldet blev inte till annat än sand.

Här och nu bör vi vara evinnerligt tacksamma att inte Alliansregeringen föll för de kortsiktiga lösningarnas politik utan istället höll i portmonnän när krisen rasade som värst. Istället för att nu tvingas backa in i framtiden kan vi växla upp och lägga slantarna på strukturella satsningar som kommer oss alla till gagn.

Alliansregeringen har genom kraftiga skattesänkningar stimulerat till ökad arbetsinsats (och därmed ökade skattintäkter), man har också sänkt arbetsgivaravgifterna för yngre och gjort tusentals ungdomar anställningsbara. Härtill har pensionärskollektivet fått sin skatt sänkt i två omgångar (och en tredje är föreslagen), kraftiga infrastruktur- och utbildningssatsningar har sjösatts, föräldrar har genom jämställdhetsbonus och vårdnadsbidrag fått möjlighet att forma sin egen familjepolitik. Detta är några av de reformer som redan kunnat genomföras.

Regeringen har inte bara en långsiktigt hållbar plan för Sveriges framtid, den har också genom ansvarsfull politik möjliggjort finansieringen av den. En borgerlig röst i höst är en röst för framtiden.

Skatter och avgifter som står oss dyrt

Av SEB:s årliga företagarenkät, där närmare 1 300 företagare tillfrågats, framgår att viljan att växa är beklämmande liten. Bland de medelstora och större företagen är tonläget tämligen positivt, de flesta planerade för nyanställningar.

Problemet är dock att dessa kategorier endast utgör ca 4 procent av landets alla företag. Lejonparten, dvs. 96 procent, kategoriseras som små med färre än 10 anställda och i denna kategori är tongångarna betydligt dystrare. Få eller nära nog inga i denna för Sveriges framtid så viktiga grupp av arbetsgivare avser att nyrekrytera. Den oinvigde undrar då stillsamt vari förklaringarna till denna nedstämdhet må ligga. Enkäten ger svar även på detta. 53 procent av de tillfrågade uppgav de höga personalkostnaderna som orsak, 47 procent såg det höga skattetrycket som hinder och ytterligare 41procent uppgav regelkrånglet som begränsande obstakel.

I samma veva presenterade Ungdomsstyrelsen nedslående siffror om svenska ungdomars situation idag och i framtiden. Ånyo tycks de yngre bli de främsta offren för en kris härjningar. Vem ska anställa dem och varför anställs de inte undrar folk. Bristande teoretiska kunskaper p.g.a. nedskärningar och färre Komvuxplatser svarar Vänstern. Arbetsgivarna svarar skatter och avgifter.

Efter fyra år med Alliansen har mycket gott uträttats på dessa områden. Arbetsgivaravgifterna har halverats för ungdomar, regler har förenklats och delägarbeskattningen mildrats. Reformer som säkerligen gett många ungdomar en entrébiljett in på arbetsmarknaden.

Det rödgröna alternativet vill återställa avgifterna och höja skatterna, åtgärder som enligt framtidens arbetsgivare uppenbarligen skulle stå oss alla dyrt.

Tidiga och klara besked ger en rättvisare skola

För den med båda fötterna på backen kom resultatet knappast som en blixt från molnfri himmel. Nu är det dock slutligen visat, betyg i relativt tidig ålder gagnar alla. Till denna slutsats kom Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) i sin nyligen publicerade rapport om elevers senare framgångar efter avslutad examen.

I rapporten har grupper av låg- och mellanstadieelever, vilka tillhörde de första kullarna att under 70 talet gå igenom skolan utan betygsättning, följts upp. För den som förespråkar ett samhälle där alla erbjuds samma möjligheter torde rapportresultatet verka nedslående. Barn till lågutbildade, ofta stammande från studieovana hemmiljöer, och flickor missgynnades betydligt medan söner till högutbildade inte påverkades alls. Den missgynnade gruppen lyckades genomgående sämre i gymnasiet och hade påfallande lägre lön (om alls någon) väl ute på arbetsmarknaden. Rapportens tydliga budskap är att ”de svagare eleverna” gynnas av raka rör på ett tidigt stadium eftersom elev och föräldrar då får omedelbar feedback på skolprestationerna. Med tidigare betyg kan nämligen extrainsatser sättas in när de behövs och inte som idag, när det i de flesta fall ändå är försent.

Att skoldebatten polariserats och tillåtits sjunka ner i rödgrön dogmatisk dynga är tragiskt eftersom den trots allt är helt avgörande för så många barns framtid. När Wetterstrand och Ohly rasar över regeringens politik som ”en återgång till 50 talet” och en skola ”där elever blir hämtade av polisen” mm. förtjänar de både kvarsittning och en tid i skamvrån. Med en sådan barnslig retorik söker de endast skymma skolfrågans kärna, nämligen vad som gagnar eleven.

I regeringens skolpolitik finns inga motsättningar mellan betyg, extrainsatser och ordning och reda. Egentligen innebär den endast tillämpning av en gnutta sunt förnuft, måtte därför förnuftet också fälla avgörande den 19 september.

Euron är inte problemet utan dess medlemmar

Beroende av vilket expertläger man frågor så kan man räkna med olika svar. Den gemensamma valutan har dock utan tvekan minskat kursrisken hos företag med gränsöverskridande handel. Detta har i sin tur ökat handeln över gränserna betydligt. Euron har också seglat upp som en världsvaluta jämte Dollarn och Yenen, något som lett till kraftigt ökat inflöde av kapital i unionen. Med god tillgång till pengar har räntan hållits nere och tillgång till risk- och investeringskapital varit god. Detta är utan tvekan argument som talar för Euron.

Fram tills för några månader sedan var också eurosamarbetet en veritabel succé, låga räntor, låg inflation, god kapitaltillgång och ökad handel gav också goda opinionssiffror. För 1 år sedan ansåg 47 procent av svenskarna att Euron borde ersätta kronan medan 45 procent ställde sig på tvären. Idag, efter det att stim av ruttna fiskar flutit upp till ytan, anser 61 procent att ett eurointräde vore korkat. De tidigare 47 procent så positiva har nu krympt till futtiga 25 procent. En helt naturlig reaktion egentligen. När medlemsländernas, och då långt ifrån endast PIIGS gängets, balans- och resultaträkningar vädrats ut doftar det minst sagt unket. Mygel, nationalistisk protektionism, misshushållning och ett allmänt utbrett fusk har pågått hos nära nog alla inblandade.

De för ett par månader sedan så lovande siffrorna verkar mest ha bestått av luft. I Sverige däremot, där vi som alltid håller oss till reglerna och gör det vi lovar, har budgetunderskottet begränsats, statsskulden närmast raderats och inflationen hållits nere. Hade våra eurogrannar varit av samma lutherska virke så hade Euron varit en succéartad självklarhet. Nu är den dock mest att likna vid ett felnavigerat regalskepp, fullt av prestige och förväntningar men ute på bråddjupt vatten.