torsdag 3 juni 2010
Euron är inte problemet utan dess medlemmar
Beroende av vilket expertläger man frågor så kan man räkna med olika svar. Den gemensamma valutan har dock utan tvekan minskat kursrisken hos företag med gränsöverskridande handel. Detta har i sin tur ökat handeln över gränserna betydligt. Euron har också seglat upp som en världsvaluta jämte Dollarn och Yenen, något som lett till kraftigt ökat inflöde av kapital i unionen. Med god tillgång till pengar har räntan hållits nere och tillgång till risk- och investeringskapital varit god. Detta är utan tvekan argument som talar för Euron.
Fram tills för några månader sedan var också eurosamarbetet en veritabel succé, låga räntor, låg inflation, god kapitaltillgång och ökad handel gav också goda opinionssiffror. För 1 år sedan ansåg 47 procent av svenskarna att Euron borde ersätta kronan medan 45 procent ställde sig på tvären. Idag, efter det att stim av ruttna fiskar flutit upp till ytan, anser 61 procent att ett eurointräde vore korkat. De tidigare 47 procent så positiva har nu krympt till futtiga 25 procent. En helt naturlig reaktion egentligen. När medlemsländernas, och då långt ifrån endast PIIGS gängets, balans- och resultaträkningar vädrats ut doftar det minst sagt unket. Mygel, nationalistisk protektionism, misshushållning och ett allmänt utbrett fusk har pågått hos nära nog alla inblandade.
De för ett par månader sedan så lovande siffrorna verkar mest ha bestått av luft. I Sverige däremot, där vi som alltid håller oss till reglerna och gör det vi lovar, har budgetunderskottet begränsats, statsskulden närmast raderats och inflationen hållits nere. Hade våra eurogrannar varit av samma lutherska virke så hade Euron varit en succéartad självklarhet. Nu är den dock mest att likna vid ett felnavigerat regalskepp, fullt av prestige och förväntningar men ute på bråddjupt vatten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar