En nota som manar till eftertanke

Kommer med en nota

Det genomsnittliga budgetunderskottet i Euroområdet var 7,4 procent efter första kvartalet. Det innebär förvisso en minskning från fjärde kvartalets 8,1 procent. För hela EU minskade underskottet från 7,5 till 6,8 procent mellan kvartalen. Den genomsnittliga statsskulden i euroområdet steg samtidigt till 100,5 procent i första kvartalet, jämfört med 97,8 procent vid slutet av förra året. Vid första kvartalet 2020 låg motsvarande på 86,1 procent. För hela EU steg statsskulden från 90,5 till 92,9 procent mellan fjärde och första kvartalet. Detta enligt Eurostats senaste uppdatering. 

Siffrorna ska ses i ljuset av de så kallade Maastrichtkraven, som måste vara uppfyllda hos dem som vill ha euron. Länder med budgetunderskott om mer än 3 procent eller statsskulder över 60 procent av BNP göre sig enligt dessa krav icke bekymmer. Coronapandemin har knappast varit särskilt festlig utan mer som en sorglig och långdragen begravning. Lik förbaskat kommer den med en nota, vilket Eurostats siffror visar. Notan kommer heller inte gå att springa ifrån, så endera får vi betala men mer sannolikt framtida generationer. 

Det har rått relativ samstämmighet kring den ekonomiska krisbekämpningen, där såväl enskilda länder som EU i grupp sprätt pengar ut i systemen. Det i sig har nog varit helt korrekt men frågan för framtiden måste vara en annan, nämligen om världen verkligen har råd att stänga ned varje gång den drabbas av virus. Eurostats siffror talar emot.

Vid vägs ände

Vid vägs ände

Likt ett gummiband verkar det inte finnas gränser för hur töjbar Stefan Löfven är. Utan ruelse och ideologiska betänkligheter synes dagens socialdemokrater sakna gränser för sin flexibilitet. Det synes inte spela någon roll om samarbetspartnern är socialist, nyliberal eller klimatradikal,  då gummibandet hittills alltid gått att spänna ytterligare lite. 

Även ett gummiband har dock sina gränser och frågan är om inte Löfven nu nått dithän. För även om chefsfixaren Ibrahim Baylan lyckas sy ihop en uthärdlig kompromiss som inblandade kan leva med så kvarstår frågan, vad blir det för soppa till politik? Socialdemokratisk? Nyliberal? Eller kanske rent socialistisk med gröna skott av regleringsiver och gränslös migrationspolitik? Följdfrågan är vad väljaren egentligen tar ställning till och kan förvänta sig av ett sådant styre. Och vem ska ställas till svars och avkrävas ansvar från denna kompott? Ett så dysfunktionellt styre vore vidare förödande, utan vare sig politisk vision eller förmåga till större och för landet avgörande reformer. 

Stefan Löfven har i åtta år rattat in på varje tänkbar avtags- och sidoväg, artigt stannat vid utsatta mötesplatser och betalat sina parkeringsavgifter. Vid detta lag talar dock mycket för att han ändå nått vägs ände.

Annie Lööf mot väggen

Ensam mot mot väggen

Länge har vi nu lystrat till Annie Lööfs brösttoner. Präktiga proklamationer om hur sakpolitik och lösningar i människors vardag minsann ska gå före det politiska spelet. Lika övertygande är hon i hur de så kallade ytterlighetspartierna intet har att hämta i hennes visionära mittenrike. 

Rent faktiskt följer Lööf också sina utfästelser. Trots långtgående vänsterpartiska skatteeftergifter blev det nobben. Lika definitivt var det nej som Kristersson fick, trots ljuva locktoner i form av landsbygdssatsningar och uppluckrat strandskydd. Problemet med Kristersson är att hans alternativ bygger på SD-stöd, vilket Lööf inte kan acceptera. Mot bakgrunden att Annie Lööfs mittenprojekt dels är en illusion och dels inte är önskvärt så stänger hon alla dörrar, utom den till hennes egna lustgård där alla utom V och SD hövligt umgås och förlustar sig. Januarisamarbetet är dött och begravet, en majoritet av väljarna föredrar en borgerlig regering och SD, alltmedan Stefan Löfven inte kommer få igenom sin budget i höst. Centerpartiet hade kunnat lösa knuten, antingen genom stöd för Löfven och indirekt V eller stöd för Kristerssons alternativ. I vägen står dock Annie Lööfs präktighet och illusoriska verklighet. 

När båda sidor jämkat sig, vridit på de alternativ som finns och bjudit C på bröd och skådespel så står till slut Lööf där, trängd och ensam mot väggen. Den politiskt intresserade följer med spänning hennes och Centerpartiets väg därifrån.

Socialismens fula tryne

Socialismens fula tryne

Man kan betrakta det som ett simpelt politiskt utspel, en teaterakt inför de redan frälsta och inför dem som tröttnat på Socialdemokraternas påtvingade högergir. Men den som hävdar att partiets nymornade skattehöjarintresse i allmänhet, och höjning på sparande i synnerhet, endast är ett skådespel gör det väl enkelt för sig. 

Sverige har ett märkligt skattesystem som premierar skuldsättning men straffbeskattar arbete och sparande. Skevheten har historiska anor men framförallt ideologiska. När Sverige under 50- och 60-talen växte ur sin fattigmanskostym ökade samtidigt den så kallade skattekvoten drastiskt och tyngde sedan alltmer under 70- och 80-talen. När Socialdemokraterna påbörjade skattehöjarresan år 1950 låg kvoten, alltså de totala skatterna som andel av BNP, på modesta 18 procent. 40 år senare uppgick kvoten till 50 procent och innebar då att hälften av allt som svensken producerade gick ner i finansministerns fickor. Det innebar vidare att svenskens frihet och makt inskränktes påtagligt jämfört med finansministerns och statens. 

Anlägg ett ideologiskt perspektiv och Socialdemokraternas skattehöjarförslag blir mycket mer än enbart teater. De ger istället uttryck för en ideologi som syftar till att begränsa varderas egenmakt och frihet för att utöka statens dito. En skymt av socialismens fula tryne.

En halt svensk tiger

Halt och lytt

Verkligheten är komplex, det vet alla vi som tvingas leva i den. Och inte blir den enklare av att våra förtroendevalda gör sitt genom att blanda korten för att vinna stöd för den egna politiska verklighetsbilden. Den som ändå har en ambition att finna någon sorts sanning måste först bottna i de hårda siffrorna, och därefter fatta klokare politiska beslut. 

Rikedom är relativ och det vanligaste ekonomiska måttet att mäta denna är BNP per capita, eller i vardera invånares ekonomiska levnadsstandard. Så sett har Sverige raskt fallit från en sjunde- till en tolfteplats sedan 2011. Ett sätt att jämföra konkurrenskraft är att se till kostnadsläget per tillverkad enhet, produktivitet på fackspråk. Här har löneutvecklingen relativt konkurrentländerna sprungit ifrån produktiviteten vilket innebär att svensktillverkat blivit relativt dyrare i förhållande till sitt innehåll och kvalité. Genom bytesbalansen, dvs. skillnaden mellan import och export, kan man få en uppfattning om hur eftertraktade svensktillverkade varor och tjänster är i omvärlden. Sedan 2008 har bytesbalansöverskottet krympt från 8 till dagens blygsamma 4 procent. 

De hårda siffrorna talar således för att den svenska tigern haltar. Skälen är givetvis flera men varje seriös politiker bör i vart fall ta sin utgång i en korrekt verklighet. Väl där bör denne gör sitt för att få ordning på skola, integration, migration, grasserande brottslighet samt för ett skattesystem som främjar flit, sparande och risktagande. Nödvändigheter för att åter få den blågula tigern på språng.

Nyckeln till frihet

Fläskar på

Pensionerna kommer med all sannolikhet bli en het potatis i nästa års val. Gruppen pigga och röststarka pensionärer växer samtidigt som inkomstpensionerna krymper. Frågan är likaså lätt att ta politiska poäng på, för vem tycker inte att pensionären ska ha en dräglig ekonomi efter ett långt och slitsamt yrkesliv? 

Sverigedemokraterna står utanför den så kallade Pensionsgruppen, i vilken övriga partier utom V sitter med för att diskutera och diktera de långsiktiga ekonomiska dragen i pensionssystemet. Det var denna grupp som på 90-talet såg till att Sverige fick en långsiktig hållbarhet i det då läckande systemet. Som outsider har SD pole posiiton, fria från ansvar och eftertankens kranka blekhet. Från denna position föreslår partiet att pensionerna ska drygas ut medelst höjda arbetsgivaravgifter, vilket för övrigt Socialdemokraterna också gör. Arbetsgivaravgifterna uppgår redan idag till drygt 32 procent, avgifter som till mångt är rena men väld dolda skatter. Tillsammans med de mer synliga inkomstskatterna innebär dessa att svenska arbetstagare betalar långt över 60 procent till staten på förvärvad inkomst. 

Vägen till högre pensioner går dock inte genom isterdrypande valfläsk, och nyckeln till frihet är inte än högre skatt. Tvärtom handlar det om långsiktigt hårt arbete och sänkta skatter, för att skapa de jobb som trots allt säkrar våra pensioner. Budskap man däremot tyvärr inte vinner val på.

Orimligt men tänkvärt

Väcker känslor och tankar

Sverigedemokraterna förnekade sig som vanligt inte i samband med sin vårbudgetproposition. Och som vanligt flyttade partiet fram sina positioner, för att behålla relevansen i de egna väljarleden. SD vill nu att de så kallade bosättningsbaserade förmånerna ska knytas till medborgarskap och inte som nu, till bosättning. 

Socialförsäkringslagen skiljer mellan bosättnings- och arbetsbaserade ersättningar där de senare förutsätter arbete i Sverige medan de förra ges till alla dem som anses bosatta i landet, i princip dem med uppehållstillstånd. Exempel på bosättningsbaserade förmåner är barn- och bostadsbidrag, föräldrapenning, tandvårds- och aktivitetsstöd. Summa summarum kan dessa villkorslösa stöd utgöra ansenliga belopp för till exempel en familj med tre-fyra barn. Det kan till och med antas att bidragen samfällt många gånger ger mer pengar för hushållet än vad det kunnat drömma om i sitt ursprungsland. Detta utgör en så kallad ”pull-faktor” där förmånliga bidragsregler gör Sverige attraktivt som tillfyktsort. Det är onekligen tänkvärt om alla med uppehållstillstånd verkligen ska ha direkt access till en bred palett av bidrag, finansierade av arbetande skattebetalare. Den releventa frågan är om det verkligen är en mänsklig rättighet att villkorslöst få del av alla dessa stöd. Och om många inte tycker det, vad gör det då med sammanhållningen och skattemoralen? 

Hur tänkvärt detta än må vara så är SD:s medborgarskapskrav orimligt. Att bli medborgare tar tid och åtskilliga, till exempel barnen, skulle drabbas hårt. Höga krav för, och kvalificering till, det svenska välfärdssystemet är fullt rimligt, däremot inte att i ett svep kasta ut barnfamiljer och äldre i misär och fattigdom.