Socialismens fula tryne

Socialismens fula tryne

Man kan betrakta det som ett simpelt politiskt utspel, en teaterakt inför de redan frälsta och inför dem som tröttnat på Socialdemokraternas påtvingade högergir. Men den som hävdar att partiets nymornade skattehöjarintresse i allmänhet, och höjning på sparande i synnerhet, endast är ett skådespel gör det väl enkelt för sig. 

Sverige har ett märkligt skattesystem som premierar skuldsättning men straffbeskattar arbete och sparande. Skevheten har historiska anor men framförallt ideologiska. När Sverige under 50- och 60-talen växte ur sin fattigmanskostym ökade samtidigt den så kallade skattekvoten drastiskt och tyngde sedan alltmer under 70- och 80-talen. När Socialdemokraterna påbörjade skattehöjarresan år 1950 låg kvoten, alltså de totala skatterna som andel av BNP, på modesta 18 procent. 40 år senare uppgick kvoten till 50 procent och innebar då att hälften av allt som svensken producerade gick ner i finansministerns fickor. Det innebar vidare att svenskens frihet och makt inskränktes påtagligt jämfört med finansministerns och statens. 

Anlägg ett ideologiskt perspektiv och Socialdemokraternas skattehöjarförslag blir mycket mer än enbart teater. De ger istället uttryck för en ideologi som syftar till att begränsa varderas egenmakt och frihet för att utöka statens dito. En skymt av socialismens fula tryne.

En halt svensk tiger

Halt och lytt

Verkligheten är komplex, det vet alla vi som tvingas leva i den. Och inte blir den enklare av att våra förtroendevalda gör sitt genom att blanda korten för att vinna stöd för den egna politiska verklighetsbilden. Den som ändå har en ambition att finna någon sorts sanning måste först bottna i de hårda siffrorna, och därefter fatta klokare politiska beslut. 

Rikedom är relativ och det vanligaste ekonomiska måttet att mäta denna är BNP per capita, eller i vardera invånares ekonomiska levnadsstandard. Så sett har Sverige raskt fallit från en sjunde- till en tolfteplats sedan 2011. Ett sätt att jämföra konkurrenskraft är att se till kostnadsläget per tillverkad enhet, produktivitet på fackspråk. Här har löneutvecklingen relativt konkurrentländerna sprungit ifrån produktiviteten vilket innebär att svensktillverkat blivit relativt dyrare i förhållande till sitt innehåll och kvalité. Genom bytesbalansen, dvs. skillnaden mellan import och export, kan man få en uppfattning om hur eftertraktade svensktillverkade varor och tjänster är i omvärlden. Sedan 2008 har bytesbalansöverskottet krympt från 8 till dagens blygsamma 4 procent. 

De hårda siffrorna talar således för att den svenska tigern haltar. Skälen är givetvis flera men varje seriös politiker bör i vart fall ta sin utgång i en korrekt verklighet. Väl där bör denne gör sitt för att få ordning på skola, integration, migration, grasserande brottslighet samt för ett skattesystem som främjar flit, sparande och risktagande. Nödvändigheter för att åter få den blågula tigern på språng.

Nyckeln till frihet

Fläskar på

Pensionerna kommer med all sannolikhet bli en het potatis i nästa års val. Gruppen pigga och röststarka pensionärer växer samtidigt som inkomstpensionerna krymper. Frågan är likaså lätt att ta politiska poäng på, för vem tycker inte att pensionären ska ha en dräglig ekonomi efter ett långt och slitsamt yrkesliv? 

Sverigedemokraterna står utanför den så kallade Pensionsgruppen, i vilken övriga partier utom V sitter med för att diskutera och diktera de långsiktiga ekonomiska dragen i pensionssystemet. Det var denna grupp som på 90-talet såg till att Sverige fick en långsiktig hållbarhet i det då läckande systemet. Som outsider har SD pole posiiton, fria från ansvar och eftertankens kranka blekhet. Från denna position föreslår partiet att pensionerna ska drygas ut medelst höjda arbetsgivaravgifter, vilket för övrigt Socialdemokraterna också gör. Arbetsgivaravgifterna uppgår redan idag till drygt 32 procent, avgifter som till mångt är rena men väld dolda skatter. Tillsammans med de mer synliga inkomstskatterna innebär dessa att svenska arbetstagare betalar långt över 60 procent till staten på förvärvad inkomst. 

Vägen till högre pensioner går dock inte genom isterdrypande valfläsk, och nyckeln till frihet är inte än högre skatt. Tvärtom handlar det om långsiktigt hårt arbete och sänkta skatter, för att skapa de jobb som trots allt säkrar våra pensioner. Budskap man däremot tyvärr inte vinner val på.

Orimligt men tänkvärt

Väcker känslor och tankar

Sverigedemokraterna förnekade sig som vanligt inte i samband med sin vårbudgetproposition. Och som vanligt flyttade partiet fram sina positioner, för att behålla relevansen i de egna väljarleden. SD vill nu att de så kallade bosättningsbaserade förmånerna ska knytas till medborgarskap och inte som nu, till bosättning. 

Socialförsäkringslagen skiljer mellan bosättnings- och arbetsbaserade ersättningar där de senare förutsätter arbete i Sverige medan de förra ges till alla dem som anses bosatta i landet, i princip dem med uppehållstillstånd. Exempel på bosättningsbaserade förmåner är barn- och bostadsbidrag, föräldrapenning, tandvårds- och aktivitetsstöd. Summa summarum kan dessa villkorslösa stöd utgöra ansenliga belopp för till exempel en familj med tre-fyra barn. Det kan till och med antas att bidragen samfällt många gånger ger mer pengar för hushållet än vad det kunnat drömma om i sitt ursprungsland. Detta utgör en så kallad ”pull-faktor” där förmånliga bidragsregler gör Sverige attraktivt som tillfyktsort. Det är onekligen tänkvärt om alla med uppehållstillstånd verkligen ska ha direkt access till en bred palett av bidrag, finansierade av arbetande skattebetalare. Den releventa frågan är om det verkligen är en mänsklig rättighet att villkorslöst få del av alla dessa stöd. Och om många inte tycker det, vad gör det då med sammanhållningen och skattemoralen? 

Hur tänkvärt detta än må vara så är SD:s medborgarskapskrav orimligt. Att bli medborgare tar tid och åtskilliga, till exempel barnen, skulle drabbas hårt. Höga krav för, och kvalificering till, det svenska välfärdssystemet är fullt rimligt, däremot inte att i ett svep kasta ut barnfamiljer och äldre i misär och fattigdom.

Det går bra nu, för somliga

Har ett tufft uppdrag

Svenskens standard har nästan fördubblats sedan 1995. Utvecklingen har dock inte kommit alla till del. 2019 var inkomsten hos den rikaste tiondelen drygt tre gånger högre än den hos medianinkomsttagaren, att jämföra med 1995 då den förra gruppen tjänade dubbelt så mycket. Allra mest har dock den rikaste procenten dragit ifrån som 2019 tjänade tio gånger mer än medianen, jämfört med 1995 då motsvarande grupp tjänade dubbelt upp. Pikant nog har utvecklingen accelererat under Socialdemokraternas senaste två presidier. 

Den ekonomiska tudelningen återspeglas även i arbetslöshetsstatistiken, där Sveriges siffror ser riktigt risiga ut. Löfvens mål från 2014 om Europas lägsta arbetslöshet 2020 bommade rejält, och nu ett år senare ser det än dystrare ut. Med en arbetslöshetsnivå om 8,9 procent placerer sig Sverige på 23e plats av Europas 27 länder i arbetslöshetsligan. Även arbetslösheten är ojämnt fördelad. I slutet av januari uppgick arbetslösheten bland utrikes födda till 20,2 procent medan endast 5,3 procent inrikes födda återfanns i Arbetsförmedlingens rullar. Det finns givetvis ett samband mellan arbetslöshet och ökade ekonomiska klyftor. De som har ett jobb har alla fått det bättre med mer pengar i plånboken, pengar som kunnat investeras i bostad och på börsen. De medellösa har dock vare sig fått del i inkomstökningen, de rusande bostadspriserna eller i börsrallyt. Och uppenbarligen utgörs den senare delen främst av utrikes födda. 

Det går således ganska bra nu, i vart fall för dem med jobb och tillgångar. Övriga halkar efter allt mer. Usel arbetslöshetsstatistik och ökande ekonomiska klyftor torde inte vara nåt för Löfvens socialdemokrater att yvas över inför valåret 2022.

Valfrossa och coronapopulism

Klarar hon sig från valfrossa?

Hälften av dem som avlidit med Covid-19 i Sverige har bott på äldreboende, en fjärdedel hade hemtjänst. Medianåldern bland de döda är 85 år och överdödligheten totalt förra året stannade vid drygt 2 procent. Bland personer yngre än 65 år hade Sverige en underdödlighet med minus 6,4 procent.

Covid-19 är en otäck farsot som drabbat individer och samhällen svårt. Infektionen är smittsam, dödlig och ger i vissa fall allvarliga och bestående men. Det finns således inget skäl att förklena eller trivialisera smittan. Men att därifrån gå till att isolera människor, släcka ner deras tillvaro och ekonomi samt inskränka många grundlagsfästa rättigheter är inte försvarbart. En penetrering av statistik ger, som framgår ovan, vid handen att det globala svaret på pandemin snarare utgör demokratiska övergrepp än välavvägd smittskyddsbekämpning. Dessa övergrepp kommer ge långsiktigt bestående men hos stora grupper samt rendera en fet coronastödsnota för framtida generationer att betala. Statistik och siffror visar vidare att det är äldre och riskgrupper som avlider, fokuseras insatserna främst på dem så borde samhällen kunna fungera tämligen normalt.

Ur perspektivet proportionalitet så får trots allt både Folkhälsomyndighet och regering godkänt. Faran lurar dock runt hörnet att även våra politiker kommer hemfalla till den typ av populistisk lock-down-politik som präglar vår omvärld. En risk som tyvärr också ökar ju närmare val vi kommer och ju mer trängd regeringen känner sig. 

Utan rim och reson

Stänger ner

Vissa frågor är känsligare än andra, tabubelagda och lättinfekterade. De handlar ofta om saker som kan kokas ned till människosyn, värderingar och moral. Eftersom de är så känsliga så är de särskilt svåra att diskutera utan att känslor och moralism tar över. 

I Sverige är migrationen sedan länge en sådan fråga där moralpolisen slår ned hårt mot oliktänkande, till förfång för fakta och förnuft. Tyvärr är även coronaepidemin en sådan fråga, där forskare, epidemiologer, myndighetspersoner, politiker och andra tvingas trippa på tå för att inte fastna i coronamobbens klor. Sannolikt är denna utveckling, och efterföljande rädsla att trampa fel, också skälet till de oproportionerliga och i mångt godtyckliga åtgärder som politiken tagit till världen över. Trots avsaknad av egentligt stöd för sådana åtgärder stängs länder ner på bred front, människors fria rätt inskränks och grundläggande demokratiska rättigheter åsidosätts. Detta är inte bara skrämmande utan också ett underbetyg, att beslutsfattare inte bättre förmår att bottna i vetenskap och belägg. 

Hade bara vi och våra politiker kunnat hålla en hyfsat saklig samtalston, hade kanske inte coronaepidemin behövt hanteras utan rim och reson.