Det går bra nu, för somliga

Har ett tufft uppdrag

Svenskens standard har nästan fördubblats sedan 1995. Utvecklingen har dock inte kommit alla till del. 2019 var inkomsten hos den rikaste tiondelen drygt tre gånger högre än den hos medianinkomsttagaren, att jämföra med 1995 då den förra gruppen tjänade dubbelt så mycket. Allra mest har dock den rikaste procenten dragit ifrån som 2019 tjänade tio gånger mer än medianen, jämfört med 1995 då motsvarande grupp tjänade dubbelt upp. Pikant nog har utvecklingen accelererat under Socialdemokraternas senaste två presidier. 

Den ekonomiska tudelningen återspeglas även i arbetslöshetsstatistiken, där Sveriges siffror ser riktigt risiga ut. Löfvens mål från 2014 om Europas lägsta arbetslöshet 2020 bommade rejält, och nu ett år senare ser det än dystrare ut. Med en arbetslöshetsnivå om 8,9 procent placerer sig Sverige på 23e plats av Europas 27 länder i arbetslöshetsligan. Även arbetslösheten är ojämnt fördelad. I slutet av januari uppgick arbetslösheten bland utrikes födda till 20,2 procent medan endast 5,3 procent inrikes födda återfanns i Arbetsförmedlingens rullar. Det finns givetvis ett samband mellan arbetslöshet och ökade ekonomiska klyftor. De som har ett jobb har alla fått det bättre med mer pengar i plånboken, pengar som kunnat investeras i bostad och på börsen. De medellösa har dock vare sig fått del i inkomstökningen, de rusande bostadspriserna eller i börsrallyt. Och uppenbarligen utgörs den senare delen främst av utrikes födda. 

Det går således ganska bra nu, i vart fall för dem med jobb och tillgångar. Övriga halkar efter allt mer. Usel arbetslöshetsstatistik och ökande ekonomiska klyftor torde inte vara nåt för Löfvens socialdemokrater att yvas över inför valåret 2022.

Valfrossa och coronapopulism

Klarar hon sig från valfrossa?

Hälften av dem som avlidit med Covid-19 i Sverige har bott på äldreboende, en fjärdedel hade hemtjänst. Medianåldern bland de döda är 85 år och överdödligheten totalt förra året stannade vid drygt 2 procent. Bland personer yngre än 65 år hade Sverige en underdödlighet med minus 6,4 procent.

Covid-19 är en otäck farsot som drabbat individer och samhällen svårt. Infektionen är smittsam, dödlig och ger i vissa fall allvarliga och bestående men. Det finns således inget skäl att förklena eller trivialisera smittan. Men att därifrån gå till att isolera människor, släcka ner deras tillvaro och ekonomi samt inskränka många grundlagsfästa rättigheter är inte försvarbart. En penetrering av statistik ger, som framgår ovan, vid handen att det globala svaret på pandemin snarare utgör demokratiska övergrepp än välavvägd smittskyddsbekämpning. Dessa övergrepp kommer ge långsiktigt bestående men hos stora grupper samt rendera en fet coronastödsnota för framtida generationer att betala. Statistik och siffror visar vidare att det är äldre och riskgrupper som avlider, fokuseras insatserna främst på dem så borde samhällen kunna fungera tämligen normalt.

Ur perspektivet proportionalitet så får trots allt både Folkhälsomyndighet och regering godkänt. Faran lurar dock runt hörnet att även våra politiker kommer hemfalla till den typ av populistisk lock-down-politik som präglar vår omvärld. En risk som tyvärr också ökar ju närmare val vi kommer och ju mer trängd regeringen känner sig. 

Utan rim och reson

Stänger ner

Vissa frågor är känsligare än andra, tabubelagda och lättinfekterade. De handlar ofta om saker som kan kokas ned till människosyn, värderingar och moral. Eftersom de är så känsliga så är de särskilt svåra att diskutera utan att känslor och moralism tar över. 

I Sverige är migrationen sedan länge en sådan fråga där moralpolisen slår ned hårt mot oliktänkande, till förfång för fakta och förnuft. Tyvärr är även coronaepidemin en sådan fråga, där forskare, epidemiologer, myndighetspersoner, politiker och andra tvingas trippa på tå för att inte fastna i coronamobbens klor. Sannolikt är denna utveckling, och efterföljande rädsla att trampa fel, också skälet till de oproportionerliga och i mångt godtyckliga åtgärder som politiken tagit till världen över. Trots avsaknad av egentligt stöd för sådana åtgärder stängs länder ner på bred front, människors fria rätt inskränks och grundläggande demokratiska rättigheter åsidosätts. Detta är inte bara skrämmande utan också ett underbetyg, att beslutsfattare inte bättre förmår att bottna i vetenskap och belägg. 

Hade bara vi och våra politiker kunnat hålla en hyfsat saklig samtalston, hade kanske inte coronaepidemin behövt hanteras utan rim och reson.

Det är Löfven som utgör hotet

Demokratihot

Det är egentligen ganska oerhört att en statsminister målar ut sin opposition som ett demokratihot. Vid ett maktskifte, hävdar statsministern, är demokratin i fara eftersom en sådan ny regim skulle tarva stöd från SD. Ett SD som vill ta Sverige i ungersk auktoritär riktning och i en förlängning kanske ännu längre ut i mörkret. 

Med denna definitiva profetia ställer statsministern väljarna inför ett val, inte mellan legitimt och demokratiska valda partier, utan mellan frihet och demokrati alternativt auktoritärt förtryck. Måhända handlar detta om en mjukstartad valrörelse men icke desto mindre kan dess retorik få ytterst olyckliga konsekvenser. Att demonisera meningsmotståndare och förklara dem rent illegitima skapar klyftor mellan människor som, stora nog, kan bli oöverstigliga. I en förlängning kan det rent av ifrågasättas om en valförlust ens kan accepteras. För om statsministern framhärdar i att vissas röst och vissa partier är illegitima, är det då rimligt att acceptera dem? Det tyckte inte de tusentals Trumpanhängare som stormade Capitolium i vintras. Löfvens domedagsretorik kan i värsta fall trigga liknande stämningar och uppfattningar här i hemma i Sverige. 

När statsministern, i bästa fall aningslöst, målar ut demokratiskt valda partier som demokratihot är det de facto Löfven själv som utgör hotet.

 

 

Syna Lööfbluffen

Bluffar

I den bästa av världar finns vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna, det håller jag med Annie Lööf om. Nu lever vi dock inte i den världen och det måste vi alla, inklusive Annie Lööfs centerparti, förhålla oss till. 

Vid viss eftertanke är Lööfs utfästelser kring framtida regeringskonstellationer både vaga och ihåliga. Med en from förhoppning om att någon slags politisk mitt kommer kunna samlas menar Lööf att både V och SD ska kunna hållas utanför regeringsbildningar och budget. Med detta sagt vill hon både äta kakan och ha den kvar. Att svensk politiks historiska motpoler och kontrahenter M och S skulle konspirera för att utesluta V och SD är naturligtvis uteslutet. Detta särskilt som S har en historia kantad av vänstersamarbeten medan M tycks finna alltfler skärningspunkter med SD. När Lööf samtidigt säger sig beredd att sitta i en S-regering bygger hon det på att V hålls utanför inflytande. Hur hon får ihop den kalkylen har hon dock inte talat om. 

Annie Lööfs politiska landskap är en liberal drömvärld som inte existerar. Både väljare och potentiella samarbetspartier kommer behöva syna Lööfbluffen, och ju förr desto bättre.

En seger för Liberalerna och demokratin

Rimlig 

Hur hårt man än blundar så försvinner de inte, SD och V. Partierna finns där av ett skäl och det går inte, såsom Januariöverenskommelsen föreskriver, att avtala bort deras existens och inflytande. Åren som gått sedan SD:s entré i riksdagen har istället visat hur katastrofalt illa utfrysningsstrategin fungerat och hur Åkessons parti frodats ute i den parlamentariska kylan. 

Att Nyamko Sabuni nu vunnit gehör i Liberalernas partiledning för linjen att alla riksdagens partier räknas och måste tas hänsyn till är därför på tiden. Det är nämligen inte bara så att utfrysningstaktiken är kontraproduktiv utan också odemokratisk. Att januariavtalsvägen ignorera drygt 25 procent av väljarnas röster är respektlöst och leder endast till ytterligare missnöje och politikerförakt. Istället för självgod navelskådning borde partierna istället fundera över varför ytterligheterna växer och dra lärdom därav. När S driver högerpolitik ökar givetvis V och när regeringar upprepat bedriver migrationspolitik utan folkligt stöd och fallerar med integrationen så växer SD. 

Förhoppningsvis får nu Sabuni tillräcklig partintern backning för sin fullt rimliga linje att prata med alla, liera sig med meningsfränder men ändå hålla antagonisterna stången. Det skulle vare en seger både för Liberalerna och demokratin.

Vart är vi på väg?

Fallit i glömska

Det var nu drygt 400 år sedan som upplysningens idéer och ideal slog igenom. Med stöd i naturvetenskapen och nyvunna kunskaper om sakers natur kom kyrkans envälde och grund att ifrågasättas. Individen var inte underkastad någon guds ordning utan satt själv på verktyg nog för att diktera och forma sitt eget öde. 

Nu, på 2020-talet, tycks Voltaires läror helt ha fallit i glömska. Ty i sin iver och strävan efter jämställdhet och rättvisa äter sig identitetspolitiken allt längre in i samhällsapparaten. Utvecklingen sker inte bara med politikens goda minne utan hejas snarare ivrigt på av densamma. Och starka samt välfonderade äro de lobbygrupper som driver på. En av världens mäktigaste finansinstitut, amerikanska Blackrock, kräver exempelvis att inte bara kön utan även ras och sexuell läggning beaktas i valberedningsarbetet. Det är inte bara kränkande mot individen själv att rekryteras på sådan grund utan också rent förolämpande. Att inte rekryteras utifrån kompetens utan snarare härkomst, hudfärg, sexuell preferens eller tingest mellan benen vore att backa bandet så långt som till mörka medeltiden. Tider innan begreppet kunskap fick fäste och relevans. 

Grunden för våra västerländska kunskapssamhällen är respekten för just kunskap, förkovran och merit. När nu allt annat än just dessa ideal tycks bli norm så kan man undra, vart är vi på väg?