Utan rim och reson

Stänger ner

Vissa frågor är känsligare än andra, tabubelagda och lättinfekterade. De handlar ofta om saker som kan kokas ned till människosyn, värderingar och moral. Eftersom de är så känsliga så är de särskilt svåra att diskutera utan att känslor och moralism tar över. 

I Sverige är migrationen sedan länge en sådan fråga där moralpolisen slår ned hårt mot oliktänkande, till förfång för fakta och förnuft. Tyvärr är även coronaepidemin en sådan fråga, där forskare, epidemiologer, myndighetspersoner, politiker och andra tvingas trippa på tå för att inte fastna i coronamobbens klor. Sannolikt är denna utveckling, och efterföljande rädsla att trampa fel, också skälet till de oproportionerliga och i mångt godtyckliga åtgärder som politiken tagit till världen över. Trots avsaknad av egentligt stöd för sådana åtgärder stängs länder ner på bred front, människors fria rätt inskränks och grundläggande demokratiska rättigheter åsidosätts. Detta är inte bara skrämmande utan också ett underbetyg, att beslutsfattare inte bättre förmår att bottna i vetenskap och belägg. 

Hade bara vi och våra politiker kunnat hålla en hyfsat saklig samtalston, hade kanske inte coronaepidemin behövt hanteras utan rim och reson.

Det är Löfven som utgör hotet

Demokratihot

Det är egentligen ganska oerhört att en statsminister målar ut sin opposition som ett demokratihot. Vid ett maktskifte, hävdar statsministern, är demokratin i fara eftersom en sådan ny regim skulle tarva stöd från SD. Ett SD som vill ta Sverige i ungersk auktoritär riktning och i en förlängning kanske ännu längre ut i mörkret. 

Med denna definitiva profetia ställer statsministern väljarna inför ett val, inte mellan legitimt och demokratiska valda partier, utan mellan frihet och demokrati alternativt auktoritärt förtryck. Måhända handlar detta om en mjukstartad valrörelse men icke desto mindre kan dess retorik få ytterst olyckliga konsekvenser. Att demonisera meningsmotståndare och förklara dem rent illegitima skapar klyftor mellan människor som, stora nog, kan bli oöverstigliga. I en förlängning kan det rent av ifrågasättas om en valförlust ens kan accepteras. För om statsministern framhärdar i att vissas röst och vissa partier är illegitima, är det då rimligt att acceptera dem? Det tyckte inte de tusentals Trumpanhängare som stormade Capitolium i vintras. Löfvens domedagsretorik kan i värsta fall trigga liknande stämningar och uppfattningar här i hemma i Sverige. 

När statsministern, i bästa fall aningslöst, målar ut demokratiskt valda partier som demokratihot är det de facto Löfven själv som utgör hotet.

 

 

Syna Lööfbluffen

Bluffar

I den bästa av världar finns vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna, det håller jag med Annie Lööf om. Nu lever vi dock inte i den världen och det måste vi alla, inklusive Annie Lööfs centerparti, förhålla oss till. 

Vid viss eftertanke är Lööfs utfästelser kring framtida regeringskonstellationer både vaga och ihåliga. Med en from förhoppning om att någon slags politisk mitt kommer kunna samlas menar Lööf att både V och SD ska kunna hållas utanför regeringsbildningar och budget. Med detta sagt vill hon både äta kakan och ha den kvar. Att svensk politiks historiska motpoler och kontrahenter M och S skulle konspirera för att utesluta V och SD är naturligtvis uteslutet. Detta särskilt som S har en historia kantad av vänstersamarbeten medan M tycks finna alltfler skärningspunkter med SD. När Lööf samtidigt säger sig beredd att sitta i en S-regering bygger hon det på att V hålls utanför inflytande. Hur hon får ihop den kalkylen har hon dock inte talat om. 

Annie Lööfs politiska landskap är en liberal drömvärld som inte existerar. Både väljare och potentiella samarbetspartier kommer behöva syna Lööfbluffen, och ju förr desto bättre.

En seger för Liberalerna och demokratin

Rimlig 

Hur hårt man än blundar så försvinner de inte, SD och V. Partierna finns där av ett skäl och det går inte, såsom Januariöverenskommelsen föreskriver, att avtala bort deras existens och inflytande. Åren som gått sedan SD:s entré i riksdagen har istället visat hur katastrofalt illa utfrysningsstrategin fungerat och hur Åkessons parti frodats ute i den parlamentariska kylan. 

Att Nyamko Sabuni nu vunnit gehör i Liberalernas partiledning för linjen att alla riksdagens partier räknas och måste tas hänsyn till är därför på tiden. Det är nämligen inte bara så att utfrysningstaktiken är kontraproduktiv utan också odemokratisk. Att januariavtalsvägen ignorera drygt 25 procent av väljarnas röster är respektlöst och leder endast till ytterligare missnöje och politikerförakt. Istället för självgod navelskådning borde partierna istället fundera över varför ytterligheterna växer och dra lärdom därav. När S driver högerpolitik ökar givetvis V och när regeringar upprepat bedriver migrationspolitik utan folkligt stöd och fallerar med integrationen så växer SD. 

Förhoppningsvis får nu Sabuni tillräcklig partintern backning för sin fullt rimliga linje att prata med alla, liera sig med meningsfränder men ändå hålla antagonisterna stången. Det skulle vare en seger både för Liberalerna och demokratin.

Vart är vi på väg?

Fallit i glömska

Det var nu drygt 400 år sedan som upplysningens idéer och ideal slog igenom. Med stöd i naturvetenskapen och nyvunna kunskaper om sakers natur kom kyrkans envälde och grund att ifrågasättas. Individen var inte underkastad någon guds ordning utan satt själv på verktyg nog för att diktera och forma sitt eget öde. 

Nu, på 2020-talet, tycks Voltaires läror helt ha fallit i glömska. Ty i sin iver och strävan efter jämställdhet och rättvisa äter sig identitetspolitiken allt längre in i samhällsapparaten. Utvecklingen sker inte bara med politikens goda minne utan hejas snarare ivrigt på av densamma. Och starka samt välfonderade äro de lobbygrupper som driver på. En av världens mäktigaste finansinstitut, amerikanska Blackrock, kräver exempelvis att inte bara kön utan även ras och sexuell läggning beaktas i valberedningsarbetet. Det är inte bara kränkande mot individen själv att rekryteras på sådan grund utan också rent förolämpande. Att inte rekryteras utifrån kompetens utan snarare härkomst, hudfärg, sexuell preferens eller tingest mellan benen vore att backa bandet så långt som till mörka medeltiden. Tider innan begreppet kunskap fick fäste och relevans. 

Grunden för våra västerländska kunskapssamhällen är respekten för just kunskap, förkovran och merit. När nu allt annat än just dessa ideal tycks bli norm så kan man undra, vart är vi på väg?

Glöm direktörerna och fokusera på skolan

Fördummande och banal

Traditionsenligt så här års presenterade nyligen LO sin rapport om inkomstskillnader och ojämlikhet i landet. Som vanligt och förväntat har storbolags VD-lönerna dragit ifrån industrarbetarnas ytterligare, som nu tjänar hela 60,2 gånger mer. Det låter, och är, oerhört och den eftertänksamme frågar sig kanske vad direktörerna ska till med alla pengar. 

Vad VD gör av sina miljoner är dock både ointressant och oväsentligt, av relevans är däremot hur samhälle och debatt svarar på dessa uppgifter. LO:s bot är lika enkel som käck, ytterligare skatt för rika och rejäla kapitalskattepåslag. Finansministern går på samma linje och förepråkar likaså mera kapitalskatt. Frågan som då ska ställas är hur detta skulle göra Sverige bättre, fattiga rikare, integrationen smidigare och skolan funktionell. LO:s jämlikhetsrapporter är fördummande och banala i sitt upplägg och konklusion. Att direktörer blir allt snuskigt rikare sticker i mångas ögon, men att göra dem mindre snuskigt rika hjälper inte dem i utanförskap, utan utbildning och utan lön. Arbete och investeringar ska stimuleras och utanförskap bekämpas. För dem med jobb och utbildning har reallönerna efter skatt ökat påtagligt de senaste decennierna, tack vare jobbskatteavdrag och ansvarsfulla lönerörelser som hållit inflationen i schack. De som däremot stått bredvid, har hamnat verkligt bredvid.   

Höga VD-löner är inte Sveriges problem utan istället en misslyckad integration och en dysfunktionell skola, som inte gett elever de kunskaper som samhälle och arbetsgivare fordrar. Samhällets svar på LO:s rapport borde därför vara att glömma direktörerna och fokusera på skolan.

S leker med elden

Leker med elden

Vår värld blir alltmer polariserad sägs det. Vi verkar ha allt svårare att förstå varandra och ett lika litet intresse av att försöka göra det. Sociala mediers algoritmer gör oss allt mer inskränkta samtidigt som intresset för hyfsat neutral public service avtar. Under sådana förhållanden hade man gärna sett att åtminstone våra förtroendevalda kunnat föregå med gott exempel.

Alltmedan vi med skräckblandad förtjusning följt den amerikanska utvecklingen under Trumps år vid makten så har situationen här hemma blivit alltmer prekär, tyvärr underblåst av vissa av våra ledande politiska företrädare. Socialdemokraterna har länge drivit linjen att minsta samröre, samtal eller blinkning åt sverigedemokratiskt håll i princip skulle öppna för ett fascistiskt maktövertagande. Tidigare socialminister Annika Strandhäll skrämdes till exempel nyligen med en högerkonservativ moderatledd regering med stöd av extremhögern. Justitieminister Morgan Johansson drar samtidigt oblygt paralleller mellan stormningen av Kapitolium och Ulf Kristerssons flört med SD häromdagen. Självfallet är denne och den före detta ministern rädda att tappa makten och förlora sina jobb, men de måste också inse att de samtidigt leker med elden. 

Demokratin bygger på tilltro till politiken, respekt för varandra och varandras åsikter. När justitieministern och kollegor målar ut drygt 20 procent av röstande svenskar som högerextremister så inte bara polariserar de landet, utan underminerar även den demokrati som det bygger på.