Inte lätt att vara liberal

Kluven liberal

Att vara liberal är att vara kluven uttryckte en gång folkpartisten Gunnar Helén. De bevingade orden är idag sannolikt mer relevanta än ens då när Helén själv uttryckte dem.

Liberalerna är en idérörelse, utan att företräda någon specifik grupp eller intresse. Istället för att i varje given fråga och situation ta ställning utifrån ett gruppintresse söker liberalen se till helheten med den enskilde som utgångspunkt. En sådan strävan utesluter de enkla lösningarna, komplicerar och landar ofta i mindre tydliga kompromisser. Till Liberalernas försvar ska sägas att samhället idag är en komplex konstruktion där frågor oftast har fler nyanser än bara de svarta och vita. Och den som hävdar annorlunda, väldigt många idag, är endera enfaldig eller far med osanning. Liberalernas opinionsmässiga kräftgång kan säkert till stor del förklaras av detta, denna kluvenhet och det ständiga inre kompromissandet. I höger-vänstersammanhang är valet ganska enkelt, för en liberal kan inte samtidigt vara socialist. Värre är det när ställning ska tas i GAL-TAN-frågan, alltså antingen grön, alternativ, liberal eller snarare traditionell, auktoritär och nationalistisk. Med denna nya skala på kartan blir Liberalernas kluvenhet ytterligare blottlagd.

Det är inte lätt att vara liberal, och det verkar bara bli svårare. Dock, den som förmår att se bortom de enkla lösningarnas politik, är liberalt sinnad och ser det komplexa i vårt samhälle bör inte avfärda en röst på de kluvna Liberalerna.

Det blir nog ett gott nytt år trots allt

Spår ett gott nytt år

När finansminister Mikael Damberg målade upp de ekonomiska scenarierna för kommande år så var det idel i ljusa toner. År 2022 ska ekonomin växa till sig med 3,4 procent och året därpå med ytterligare 1,4. Detta efter ett år med imponerande 4,9 procents tillväxt.

Samtidigt som ekonomin expanderar spås också arbetslösheten sjunka, från höga 8,9 procent till mer modesta 7 procent 2023. Allt fler förväntas således få del av det ökade välståndet. Ovanpå detta visar spåkulan att det finansiella sparandet, budgetöverskottet, kommer gå med plus år 2023. Folkhälsomyndigheten, å sin sida, tror på smittspridningstopp i mitten av januari och därefter utplaning. En from förhoppning är då att även politiken tar sitt förnuft till fånga och släpper på överilade restriktioner och förbud. En ekonomi på tillväxt, arbetslöshet på nedgång, budgetöverskott och minskad smittspridning bådar för ett gott nytt år, trots en socialdemokratisk regering. Gott så.

Med gott om råg i ryggen finns många skäl till optimism. Ett ytterligare sådant vore slutligen en ny regering i höst, där vi som lever året får se. Med detta sagt så blir det nog ett gott nytt år trots allt.

Bistånd under lupp

Många kulor i luften

38 procent anser att biståndet bör minskas eller helt fasas ut. För fem år sedan var den siffran 22 procent. Med dryga 52 miljarder i budgeterat bistånd för år 2021 toppar Sverige listan över världens största biståndsgivare per capita. För 2020 överträffades till och med enprocentsmålet med 0,14 procent. Beloppet motsvarar i princip vad som läggs på försvaret och rättsväsendet, fyra gånger mer än på klimatsatsningar och bra mycket mer än på äldreomsorgen.

Att svensken blivit mer skeptisk är egentligen inte konstigt, utan snarare både sunt och logiskt. Det är substantiella summor skattepengar som den statliga biståndsförmedlaren Sida hanterar varje år. Samtidigt har antalet korruptionsanmälningar inom biståndet ökat dramatiskt i år, alltmedan både effektivitet och uppföljning ifrågasatts av bland annat Riksrevisionen. Enprocentsmålet är kvantitativt och synes generöst, så länge bara tillräckligt med pengar spenderas. Korrelationen mellan utgift och utfall är dock obefintlig och det är bevisligen så att många av världens största biståndsmottagarländer inte tillnärmelsevis utvecklats i paritet med biståndsspenderade medel. Istället anser svensken att frivilligorganisationer utgör effektivare kanaler att slussa bistånd än stat och Sida, vilket heller inte förvånar då sådana oftast är både smalare i syfte och lättare på fot.

Sverige är ett rikt land och är, samt bör förbli, ett generöst dito. Det innebär dock inte att bra pengar ska kastas efter dåliga, vilket alltför ofta är fallet ifråga om biståndet. Och precis som med förvaltning av alla andra skattepengar så måste staten vara nogsam, för i slutändan ligger både skattemoral och samhällskontrakt i potten.

Liberaler vid ett vägskäl

Nystart för Sverige,
eller ökenvandring?

Vid Liberalernas landsmöte i dagarna samlas partiet en sista gång inför nästa års val. Under mötet ska delegaterna söka samlas kring och fastställa partiets politik och väg framåt. Utgångsläget är dock dystert, både sett till opinionsläge och stämning internt. 

Tråkigt nog med Liberalerna är att politiken hamnat i skymundan, för sakpolitiskt är partiet en valvinnare. Med en tillnyktrad syn på migration och den sedan länge skarpa men pragmatiska integrationspolitiken är partiet särskilt rätt ute. En skola som ger alla, oavsett förutsättningar och begåvning, samma möjligheter är sedan länge en liberal paroll som inte rimligen saknar folkets stöd. Energi- och klimatkriser löses inte genom skambeläggning och förbud utan genom innovation, teknikutveckling och framtidstro. Detta är enda vägen, vilket Liberalerna förstår och går till val på. Det finns således alla skäl att rösta liberalt, om det inte vore för den gäckande regeringsfrågan. För även om politiken är på plats så förmår man inte ge besked huruvida en borgerlig regering eller fortsatt socialdemokratisk hegenomi föredras. Under sådana förutsättningar vet väljaren således inte om en liberal röst medför fyra ytterligare år av vänsteranstruken politik eller en borgerlig regering. Ställd inför sådan osäkerhet spelar det sedan ingen roll om så politiken ens månde rädda världen. 

Liberalerna står inför ett definitivt vägskäl, förtroende för och stöd åt partistyrelsens borgerliga linje. Alternativt motsatsen och en sannolik mångårig ökenvandring utanför riksdagens beslutsfattande rum och salar.

Regeringsfrågan avgör trots allt

Lovar runt men håller tunt?

I sitt linjetal som nyvald socialdemokratisk partiledare formulerade Magdalena Andersson väl vilken väg hon ser sitt parti slå in på. Vägen framåt är på klassiskt socialdemokratiskt spår med mer stat, mer omfördelning och mer skatt. För de LO-väljare som lämnat för SD utlovades skärpt migrations- och integrationspolitik och hårdhandskar på mot gängen. 

Vardera verklig sosse lär ha jublat över det de fick höra, för det Andersson nu utlovar vore ett uppbrott från den högerpolitik som Januariavtalet tvingade på partiet. Efter en regeringsperiod med historiska skattesänkningar, avregleringar och högerreformer befinner sig partiet nämligen i identititskris. På samma sätt som S behöver hitta hem, behöver Sveriges nu största samhällsfrågor akut få en lösning. Och det är här som Andersson möter sitt största problem, för efter sju år i regeringsställning har problemen bara accentuerats. Inte mycket talar heller för att den vänsterkonstellation som S lär behöva stöd ifrån kommer lämna henne vidare utrymme att driva den politik som kommer krävas. 

Socialdemokratiska kongressledamöter liksom säkert mången sosselagd väljare ute i landet fick säkert en injektion efter Anderssons kongresstal. Men väl i röstbåset nästa höst kommer trots allt regeringsfrågan avgöra, det vill säga om S tillsammans med V, MP och kanske C är bättre lämpade än motståndet att hantera gangsterväldet, fallerad integration, segregation och andra verkliga problem som svensken möter därute. En parlamentarisk realitet som inte ens Magdalena Andersson kan prata bort.

Välkommet hem Volvo

Ingen klämtande klocka

Trots kinesiskt ägande är det inget tu tal om att Volvo Cars är ett svenskt bolag. Det är ute i Torslanda som forskning och utveckling sker, de strategiska besluten fattas, den globala marknadsföringen utformas och i Torslandafabriken som hälften av koncernens anställda jobbar. Under ett sekel har här Volvo utvecklats till det globala premiummärke som det är idag. 

När kinesiska Geely kom in i bilden 2010 stod bolaget på ruinernas brant och slumpades ut av den dåvarande ägaren Ford. Profetiorna då var att Torslanda snart skulle vara tömt efter det att kineserna snott med sig rubbet hem till Kina. Facit nu 11 år senare blev dock precis tvärtom. Under Geelys och den mystiske Li Shufus ägo har Volvo dubblerat sina volymer och nått imponerande lönsamhetsnivåer. Krasst sett hade denna utveckling inte varit möjlig utan kinesisk långsiktighet och tålmodighet samt den direktaccess till Kinamarknaden som ägandet medförde. Det finns naturligtvis alla skäl att vara kluven till Kinas framfart och auktoritära utveckling, precis som det finns skäl att både oroas och protestera. Landets existens och globala närvaro går dock inte att förneka eller ignorera. Det handlar snarare om att hantera och förhålla sig till den, inte minst för ett handelsberoende litet land som Sverige. 

Med Volvo på Stockholmsbörsen återgår delar av ägande och kontroll till svenska institutioner och privatsparare, vilket inte bara Torslanda och Göteborg bör välkomna utan också resterande delar av landet samt Kina. För Volvos utveckling under kinesiskt ägande har varit en succé och ska ytterst ses som ett bevis för globaliseringens väl och att handel, även med Kina, trots allt kommer oss alla till gagn.

S jagar skolspöken

Tror på spöken?

Den 21 september fattade Socialdemokraterna det drastiska beslutet om vinststopp i skolan. Sen dess har en utredning tillsatts med syfte att se över hur detta ska gå till. Det troliga och sannolikt enda möjliga vore att helt fasa ut aktiebolag som ägare ur skolsektorn. Det vore, om inte omöjligt, så åtminstone utmanande. Minst sagt. För var tionde elev går idag i en friskola och bland dessa drivs 70 procent som aktiebolag. 

Nästa utmaning är sedan hur en sådan utfasning ska gå till. Tänker staten lägga tiotals miljarder på att köpa ut befintliga ägare? Eller tänker man sig helt sonika att expropriera egendomen? Inga vidare alternativ, någotdera. Huvudskälet till Socialdemokraternas aggressiva utfall mot Friskolesverige är främst de vinstmiljarder som påstås skeppas ut till skatteparadis runtomkring. Övervinster som skapats genom nedskärningar och som undandragits de elever och lärare som de är avsedda för. Dock, den genomsnittliga rörelsemarginalen för aktiebolag som driver skola är ynka 3,4 procent, lågt och knappast mycket nog för några miljardutdelningar. Uppgifter från de fem börsnoterade skolkoncernerna visar också mycket riktigt att utdelningar är få skolaktieägare förunnat. Av dessa fem bolag är det endast Academedia som alls gett någon utdelning, sammanlagt 475 miljoner på tre år vilket motsvarar en skral direktavkastning om 1,6 procent. Utdelningar som heller inte gått till skatteparadis utan framförallt till Nordeas och Swedbanks pensionsförvaltning. 

Det finns flera skäl att se över Sveriges skolsystem, med överetablering på sina håll och underetablering på andra liksom tilltagande segregation. Demografi och global konkurrens visar dock tydligt att vi kommer behöva fler, inte färre, skolor. Skolor som också håller högsta kvalité. Men istället för att befatta sig med dessa riktiga utmaningar väljer S att jaga skolspöken.