Klasskampsbluffen

Vänsterblocket går till val på återställd rättvisa och minskade klyftor. Klyftor och orättvisor som skapats av regeringens skattesänkningar, pensionärsbeskattning, nedskärningar i det offentliga och ihärdiga sparkande på de svagaste. Mona Sahlins uttalade mål är att ”skärpa konflikten”. Alltså, högerregeringen har raserat välfärdssverige och vidgat klyftorna och Mona Sahlin ska ändra på detta. Så, med vilken trovärdighet skulle hon då göra det?

Under de tre föregående mandatperioderna under S-styre steg ungdomsarbetslösheten konstant, unga människor förtidspensionerades på löpande band utan chans till rehabilitering, såväl arbetstagare, arbetsgivare och pensionärer betalade mer i skatter och avgifter. 110 000 färre gick till jobbet om dagarna. Högskatte- och bidragspolitiken höll effektivt svensken borta från arbetsmarknaden vilket vidgade klyftorna mellan dem med arbete och dem utan. För att stävja utvecklingen röstade svenska folket bort Socialdemokraterna 2006 till förmån för Alliansen.

Inför valet 2010 ställs väljarna inför exakt samma alternativ. S lovar, under klasskampsretorikens täckmantel, att återställa det som varit med höjda bidrag till alla, ”humanare sjukförsäkring”, en kravlös skola och höjda inkomstskatter och avgifter.

Denna politik minskar inga klyftor och hjälper ingen på klassresan. Det gäller bara att syna bluffen.

Kloksnål krishantering

Enligt fackliga företrädare och oppositionella politiker är det regeringens fel att arbetslösheten stigit under krisåren. LO anser att Anders Borg är dumsnål som inte expanderat det offentliga och IF Metalls ordförande menar att uteblivna regeringsinsatser (läs skattemiljarder till en ytterst osäker fordonsbransch) orsakat massarbetslöshet bland förbundets medlemmar. Det är liksom ovidkommande att en obarmhärtig ekonomisk kris härjat Sverige och övriga världen. Likaså implicerar denna retorik att Sverige fortlever i en värld utan konkurrens och hundratals miljoner låglönearbetare.

Dessa högmälda olyckskorpar menar att det kloka skulle varit att, som många av våra nu närmast bankrutta grannar, satsa välfärdsmiljarder i privata företag som helt uppenbart inte klarat konkurrensen och krisen på egen hand. Kanske låter det hårt men ingen är idag, och ska heller inte vara, immun mot vare sig kriser eller konkurrens.

I rättvisans namn ska också sägas att enorma insatser gjorts, och görs, för att dämpa konsekvenserna av krisens härjningar. Detta dock inom ramen för en regerings och stats uppgifter. Att köpa bolag eller skapa syntetiska plusjobb är både kostsamt och ohållbart i längden.

Den eftertänksamma krispolitiken tillsammans med strukturella reformer för att få fler i arbete innebär nu att Sverige har solida finanser och att 110 000 fler arbetar idag jämfört med för fyra år sedan. Undersökningar visar att vi svenskar ser positivare på vår ekonomi än våra grannar. Lika positiva om framtiden är deras arbetsgivare, företagen. Fackets och oppositionens agitation är ihålig. Svensken har blivit rikare, fler har fått möjlighet till självförsörjning och företagen behöver inte oroa sig för chockhöjda räntor och skatter.

Snål må han vara Anders Borg men dum är han definitivt inte.

Språktest – en socialliberal vinnarfråga

Två folkpartistiska riksdagsledamöter, Gulan Avci och Nina Larsson, skriver mycket initierat på SVD Brännpunkt (15/8) om vikten av språkkunskaper för en lyckad integrering i samhället. ”Grundläggande kunskaper i svenska språket är avgörande för att kunna ta makten över sitt eget liv, känna sig delaktig i samhället och öka möjligheten att komma ut på arbetsmarknaden”. Författarna refererar till undersökningar som visar att chanserna att få ett jobb ökar med upp till 25 procent redan vid hyggliga kunskaper i landets språk. Detta torde egentligen inte överraska någon.

Själv har jag aldrig känt mig så missanpassad och utanför som vid de tillfällen som jag bott utomlands och saknat erforderliga språkkunskaper. Snabbt sjunker självkänslan och frustrationen växer över det faktum att få ens vill och än färre kan förstå vad du säger. Spiralen nedåt är dessutom vindsnabb, ju längre tid som tillåts gå desto sämre självkänsla och tilltagen frustration. Naturligtvis en ytterst destruktiv utveckling, för såväl individ som samhället i stort.

I ett samhälle med högt tempo finns sällan tid att lägga på hackande utlänningar med fäktande händer och armar, tyvärr. Än mindre finns anledning för en arbetsgivare att anställa en sådan om nu fullgoda konkurrenter talar språket flytande.

Folkpartiet anses av en del ha lämnat sitt socialliberala arv till förmån för någon form av krav- eller ”batongpolitik”. Anser man att förväntningar på individer och tro på deras inneboende förmåga är att ta till batongen så är det svårt att argumentera emot. För den som däremot själv någon gång haft känslan av oduglighet eller den av att ingen vare sig brytt sig om en eller förväntat sig något, så är dessa typer av ”krav” höjden av socialt ansvarstagande.

Att ställa krav är att bry sig hävdar Avci och Larsson. Att å andra sidan inte ställa krav är följaktligen att inte bry sig. Om du bryr dig och har förväntningar på dina medmänniskor borde språktest för medborgarskap vara en självklarhet.

Handling som räknas

Finansminister Anders Borg kräver nu att Svenska Spel redovisar turerna kring ordförande Margareta Winbergs ersättningar. Det är nämligen så, för att Winbergs riksdagspension inte ska reduceras så har hon låtit etablera ett bolag från vilket hon nu fakturerar sina tjänster. Konsekvensen av detta är dels att pensionen inte reduceras men också att Winberg slipper inkomstskatten på ersättningarna och att Svenska Spel slipper betala arbetsgivaravgifter. Finurlig skatteplanering således.

Socialdemokraten Winberg är inte ensam om detta upplägg, även tidigare partiledare och statsminister Persson har ett liknande upplägg. Rätt genomförda ligger uppläggen oftast inom lagens ramar, intressantare är dock vad de säger om personernas moral. I retoriken är det lätt att sätta sig på höga hästar och rida rakryggad i sadeln, men det är först genom det faktiska handlandet som personens moral framträder.

När socialdemokrater utnyttjar RUT-avdraget, Lars Ohlys barn väljer friskolor eller när den bostadsrättskritiske Leila Freivalds säljer sin nyombildade hyresrätt med miljonvinst förlorar de rätten att kritisera. Visst är det som de säger, ”vi följer bara lagen” och ”nu finns ju reglerna där”, men om du står för något, arbetar för (eller emot) något och framförallt drivs av en ideologi så är inte detta några skäl.

Winberg säger sig företräda socialdemokratin som kämpar för rättvisa och solidaritet medelst beskattning och transfereringar. Själv vill hon dock inte bidra. Att socialdemokratin eller vänstern i övrigt generellt skulle vara mer solidarisk är trams. Solidarisk är man först genom att agera solidariskt, detta oavsett partitillhörighet.

Socialdemokraternas hopplösa bidragsåtrå

SCB presenterade för ett par dagar sedan sysselsättningssiffror utvisande att ca 110 000 fler arbetar idag än i juni 2006. Den säsongsrensade arbetslösheten uppgår till 8,1 procent vilket är 1,1 procentenheter högre än i juni 2006 (beräknat enligt europeisk standard). Siffrorna visar att fler arbetar och betalar skatt idag, trots 2 år av ekonomisk depression, än vad som var fallet innan regeringsskiftet.

Alliansregeringen har sedan tillträdet fört en målmedveten jobb- och skattepolitik med skattesänkningar för löntagare och riktade avgiftssänkningar för arbetsgivare. Arbetslösa sopas inte längre under mattan via förtidspensionering utan erbjuds, via omedelbara rehabiliteringsinsatser, nya möjligheter att återinträda på arbetsmarknaden.

När Socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros presenterade partiets vision och plan för att minska arbetslösheten fanns inte minsta tillstymmelse till ödmjukhet. Enligt S och Östros har regeringen svikit de arbetslösa, sänkt skatterna för de rikaste och hänvisat sjuka till socialkontoren. S lovar vid ett regimskifte att vrida tillbaka klockan till den tid då bidrag, vuxenutbildningar och plusjobb präglade arbetsmarknadspolitiken. D.v.s. samma politik som underkändes definitivt i valet 2006, då svenska folket gav S sitt dittills lägsta stöd någonsin.

Varför väljarna skulle tycka bättre om denna passiverande och inhumana bidragspolitik 2010 än då, för fyra år sen, är en gåta. Och att döma av Sifos undersökning avseende tilltron till de olika partiernas jobbpolitik så verkar svenskarna lika trötta på S idag som då. Detta ska vi också vara tacksamma för, endast genom proaktiva insatser och pragmatism kan vi pressa arbetslösheten ytterligare. Måtte nu Sifos siffror stå sig till den 19 september.

Alla busfrön är inte värstingar

Mången kritisk röst har höjts i samband med folkpartiförslaget att föräldrar i större utsträckning ska kunna kallas in att sitta med vid deras stökiga barns lektioner. Man anser bland annat att åtgärden inte hjälper barnet utan snarare förnedrar dem och deras föräldrar.

På kritikerna låter det som att alla stökiga barn antingen kommer från problemhem (i vilka föräldrarna ändå inte bryr sig) eller har någon bokstavskombination. Alla som tillbringat längre tid i skolmiljö vet att detta inte är fallet. Långa perioder i grundskolan präglas av identitetssökande och ett behov av att synas, det senare särskilt bland pojkar. Detta sökande tar sig ofta uttryck i bus, stoj och stim. Något som inte bara sabbar undervisningen för övriga elever utan också för den skyldige. Dessa busfrön måste vare sig ha taskiga hemförhållanden, Adhd eller någon annan kombination, likväl kan de ställa till oöverkomliga problem för deras lärare.

Många lärare kallar redan idag in, ofta ovetandes om sitt barns beteende, föräldrar att närvara i klassrummet. En metod som dämpar barnet och möjliggör undervisning. Rätt använt kan detta vara ett pedagogiskt grepp som hjälper alla inblandade.

”Vinner de rödgröna är det slut för oss”

Om 1,5 månad är det val och vissa har större anledning att oroas än andra. En av de grupper som oroas mest är företagarna inom hemservicesektorn. Var tionde företag inom branschen uppger i en nyligen publicerad Almegarapport att de skulle lägga ned om skattereduktionen för hushållsnära tjänster försvann. Nära nog samtliga av de tillfrågade räknar med en minskad omsättning på i snitt 50 procent.
Sedan införandet av RUT – avdraget under våren 2008 har antalet hemserviceföretag mer än fördubblats från 5 000 till 11 400 och omsättningen i branschen har ökat från ca 200 miljoner kronor till 2,5 miljarder. Antalet köpare har ökat med över 100 procent och varje månad tillkommer 20 000 nya kunder.

De rödgröna går till val på att avskaffa avdraget. Socialdemokraterna menar att branschen ”ska kunna bära sin egen kostnad” och att ”de här företagen kommer att klara sig även utan avdraget”. Ett slopande skulle med ens fördubbla kostnaden och därmed hota ett tusental nyetablerade företag enligt Almega. Jeanette Gorosch, grundare av barnvaktsföretaget Nannynu, påpekar att ”efterfrågan på en barnvaktstjänst som kostar 150 kr/timme är jättestor, men om priset är 300 kronor finns det plötsligt ingen efterfrågan kvar”. Inte särskilt överraskande om efterfrågan påverkas av en 100 procentig prisstegring.

Tjänstesektorn, och då särskilt hemtjänstbranschen, präglas av stora relativa arbetskraftskostnader och ofta ett relativt beskedligt förädlingsvärde. Detta i sin tur innebär att höga skatter och avgifter på tjänsterna och för de anställda får oförsvarligt stort genomslag på konsumentpriserna. Konsekvensen blir att efterfrågan hålls nere och att tjänsterna helt enkelt inte produceras alternativt produceras svart. Inget av alternativen ger några skatteintäkter utan snarare kostnader i form av bidrag och utanförskap.

Jeanette Gorosch spetsar till situationen då hon hävdar att ”vinner de rödgröna är det slut för oss”. Ingenting talar för att detta är en överdrift eller att uttalandet inte skulle gälla hela branschen. En prisdubblering över natten får garanterat de flesta kunder att dra öronen åt sig.