Always look at the bright side of life

Ser saken från den ljusa sidan?

När den brittiske premiärministern David Cameron sturskt lovade folkomröstning om landets EU-medlemskap öppnade han helvetets port. Striden kring landets relation till övriga Europa har alltsedan dess rivit upp elakartade sår och delat landet itu. Och även om nu den outtröttliga arvtagerskan Theresa May skulle lyckas sy ihop någon form av utträdesavtal så kommer britterna få ägna lång tid åt att rå om sina sår.

Intressant och förvånande nog synes britterna vara mer splittrade internt än EU:s övriga 27 medlemmar. För som EU:s rådsordförande Donald Tusk uttryckte det så finns det förvisso ingen anledning att vara glad, men EU-länderna lyckades åtminstone själva med att enas i en hyfsat solidarisk anda. I Mays Storbritannien däremot är oenigheten total. Det är inte bara oppositionspartiet Labour som trilskas, utan likafullt skottarna, nordirländarna och för all del många av Mays egna partikamrater. Oredan kan leda till att britterna får lämna EU utan övergångsavtal och det kommer svida rejält. Den utdragna och plågsamma brexitprocessen har dock glädjande nog ökat stödet för EU bland kvarvarande länder, och bland britterna själva.

Det finns således skäl att se på saken från den ljusa sidan. EU har, i denna kritiska och turbulenta tid, faktiskt lyckats hålla samman och enas i en minst sagt komplex fråga. Dessutom har alltså britternas självskadebeteende ökat stödet för EU. Always look at the bright side of life.

Var ska detta sluta?

Planlös?

Det blev som väntat nej till Ulf Kristersson som statsminister, sedan Lööf och Björklund stått vid sina ord. Det är hedersvärt att hålla sitt ord, särskilt då det bottnar i en värderingsmässig och ideologisk övertygelse. Ett gott argument för både Lööf och Björklund. Men vilka är planerna nu?

Under Annie Lööfs styre har Centerpartiet närmast utvecklats åt det nyliberala hållet medan Björklunds liberaler gjort en ganska tvär högergir. Avregleringar, privatiseringar, flexiblare arbetsmarknad, sänkta marginalskatter är bara några av de frågor dessa partier lagt krut på i sina partiprogram. Distansen till en samtidigt allt mörkrödare socialdemokrati har således vidgats påtagligt. Sakpolitiskt är partierna därför högst omaka partners. Det vore fullständigt ologiskt och parlamentariskt rent oärligt om Löfven ånya skulle få chansen att leda landet. Riksdagen befolkas idag till 60 procent av politiker som inte vill ha Löfvens och de rödgrönas politik, ändå kan det alltså bli så. Det är svårmotiverat.

Om nu inte alliansledaren Kristersson ska styra landet, trots en stor majoritet för sin politik i riksdagen, vem ska då göra det och med vilka konsekvenser? Fyra år till med folkligt förkastad politik skulle sannolikt spä på etablissemangsföraktet ytterligare och ge ytterligheterna ytterligare vind i seglen. Ja var ska detta sluta?

Rösta för allianspolitik redan på onsdag

Rösta ja, alliansvänner

Efter enträget sonderande gav till slut talmannen Ulf Kristersson i uppdrag att söka bilda regering. Stödet för en moderatledd regering och Kristersson som statsminister ska testas nu på onsdag då riksdagen ska avlägga sin röst. Vid negativ majoritet faller Kristersson och talmannen får återgå till ritbordet.

Avgörande blir hur C och L ställer sig, och då särskilt C som är större än L och har avgörandet i egna händer. Kristersson å sin sida utlovar en allianspolitik full av liberala och centerpartistiska hjärtefrågor, som rimligen borde vara svåra att tacka nej till för de två. Avskaffad värnskatt, pengar till försvaret och skolan är mumma för liberaler som hade dessa frågor högt upp bland sina vallöften. En översyn av företagsbeskattningen liksom ökad flexibilitet på arbetsmarknaden borde på motsvarande sätt vara ljuv musik för centeröron. En färsk SvD/Sifo visar för övrigt också att åtminstone liberala väljare gärna ser ett ja till Kristersson. Det är således inte bara sakpolitiken som borde tala för Kristersson.

Ulf Kristersson som statsminister är bästa, och sannolikt enda, garanten för en allianspolitik. Det är svårt att prata sig ur, och hopplöst svårt att motivera för de flesta alliansväljarna.

Lägg din egen budget Ulf Kristersson

Folkvalda

Talmannen synes alltmer rådvill i sitt sonderingsarbete. Ingenting händer, förutom att hans kakor tar slut och midjemåttet växer på honom. Vi har ingen statsminister och ingen regering och så kan vi inte ha det.

Senast den 15 november måste riksdagen bestämma sig för vilken budget som ska gälla 2019. Det är fritt fram för alla partier att söka stöd för sin ekonomiska politik i riksdagen. Eller snarare, det är deras plikt att göra det. All makt utgår som bekant från folket, som röstar fram en riksdag som i sin tur ska se till att föra den politik folket röstat för. Skulle Moderaterna lägga fram en alliansfärgad alternativbudget till Löfvens övergångsvariant, skulle saker ställas på sin spets. Folket har röstat fram en företrädesvis borgerlig riksdag som rimligen borde ge sitt stöd för en moderat alliansbudget. Förutsatt att allt fungerar som det ska det vill säga. Och får vi en borgerlig budget bör vi också få en borgerlig statsminister.

Lägg din egen budget Ulf Kristersson, för först då får vi se i vilken mån riksdagen respekterar folkets röst.

Baksmälla väntar italienarna

Bjuder på kalas

Nu vankas fest för italienarna. Festfixare är de två regeringspartierna Lega och Femstjärnerörelsen som vart och ett ställt ut det ena förslaget festligare än det andra. Femstjärnorna har lovat medborgarlön, Lega lägre skatter och båda högre pensioner, sänkt pensionsålder och rejäla infrastruktursatsningar. Italienarna, som av förståeliga skäl tröttnat på en korrupt och ineffektiv stat, har tackat ja till festinviten och de båda partierna stoltserar tillsammans med över 50 procents väljarstöd.

Den beräknade festnotan beräknas dock bli dyr. Nästa års budget pekar mot ett underskott om motsvarande 2,4 procent av BNP vilket kommer adderas till landets redan imponerande statsskuld. Med motsvarande 130 procent i skuld och närmast obefintlig tillväxt kan man inte kosta på sig några utsvävningar. Det finns helt enkelt inte utrymme för något italienskt kalas. Det vet säkert också festfixarna, men säg den som vill krascha en fest innan den ens börjat. Även om festen betalas på kredit så börjar notan dock redan pocka på finanserna. I takt med att skulderna växer och de lånade pengarna förslösas så stiger landets räntor, vilket ytterligare bygger på skuldberget. Snöbollen är så sett i full rullning och kommer rulla på tills baksmällan blir allt för outhärdlig. Tyvärr blir det då festdeltagarna, italienarna, som drabbas och inte arrangörerna. Dessa har då garanterat redan slunkit ut bakvägen.

Populismens seger i Italien är inte överraskande men likafullt olycklig. Att lova runt med andras pengar är inte svårt, men ack så oansvarigt. Så låt oss alltid vara på vår vakt när populisterna bjuder in till kalas.

Verkligheten på väg att hinna i fatt presidenten

Slut på det roliga nu?

Många är vi som nervöst följt börsskärmarna de senaste dagarna. En av dessa är president Trump som utvärderar sitt presidentskap i realtid i utvecklingen på de amerikanska börserna. Och så sett har han gjort ett redigt jobb eftersom både Dow Jones och Nasdaq är upp med väl över 40 procent sen presidentens tillträde. De senaste dagarnas utveckling ger dock fog för att tro att den trevliga börsresan är slut för denna gång.

Det finns tusentals faktorer som påverkar börsens utveckling, vissa dock mer än andra. Förutom givetvis bolagens framtida vinster är det ränteutvecklingen och allmän marknadsrisk som brukar avgöra stämningsläget. Trumps besatthet av ständigt nya börsrekord är säkert ett av skälen till dennes historiska skattereform som i ett svep halverade landets bolagsskatt. Skattesänkningar är generellt positivt för ekonomin men också stimulerande. Vad Trump gjort, i strid med ekonomisk teori, är att kraftigt stimulera ekonomin när den redan glöder. Knappt fyra procent av amerikanerna går utan jobb och företagen får allt svårare att hitta arbetskraft. Följden är att inflationen gjort sig påmind, vilket forcerat fram räntehöjningar och allmänt stramare penningpolitik. Detta har skrämt upp redan nervösa börshandlare. Som lök på laxen har Trump samtidigt förklarat handelskrig mot viktiga partners, med prishöjande tullar och tilltagande osäkerhet som följd.

Trump har kunnat sola sig i glansen av nya kursrekord. Nu börjar dock hans politik få genomslag där stigande räntor, ökad risk och så småningom sannolikt lägre bolagsvinster hotar skjuta börsen i sank. Verkligheten är därmed på väg att hinna i fatt presidenten.

Antigodhetspopulisterna

Minsann ingen godhets-

knarkare

Bland det dummaste jag hört är det om godhetsknarkande. Ur antietablissemangsrörelsen har en subgrupp vuxit fram som menar att godhet och empati är något klandervärt. Godhetsknarkare kallas de som talar om välgörenhet och mellanmänsklig välvilja. Exempelvis en sådan som bidrar till Rädda Barnens verksamhet eller skänker en slant till tiggaren. Godhetsknarkarna betraktas i dessa kretsar som apostlar för vänsteretablissemanget, vars strävan efter jämlikhet och solidaritet förtrycker deras rätt att vara elaka och uttrycka sig nedrigt om andra.

Empati, förmågan att sätta sig in även i okända människors situation, är något unikt för människan och som skiljer oss från djuren. Det är till stor del empatin som gör ett vettigt samhällsbygge möjligt, i vilket man litar även på andra än sina allra närmsta. Avsaknad av empati däremot leder till klientelism, egoism och kleptokrati. I ett sådant samhälle ser man främst till sitt och sina närmstas bästa. Allianser och grupperingar skapas, främst för att säkra sitt eget hägn, medan andra pekas ut som fiender och allmänt oönskade. Det är ett sådant samhälle Donald Trump nu arbetar för, understödd av sina aggressiva alt-right-kompisar. Rörelsen är på frammarsch även i Europa och i Sverige. Dess långsiktiga syfte är oklart, men i vilket fall fördärvligt. Om nu syftet är att kritisera den expanderande rättighetsrörelsen eller ett generöst flyktingmottagande så finns dock tvivelsutan bättre metoder än att förkasta godhet och empati.

I sin iver att kritisera det godhetssuktande så kallade vänsteretablissemanget har antigodhetspopulisterna vuxit fram. Populister som i blint raseri glömt bort så enkla trossatser som att behandla sin näste som man själv vill bli behandlad.