Det politiska trovärdighetsglappet

Vare sig populist eller folklig

Populist är ett politiskt skällsord, folklig är däremot en komplimang. Skillnaden kan te sig subtil men är ändå avgörande för politikerns handlande.

Den senaste tidens uppblossade debatt om gängkriminalitetens utbredning och tilltagande brutalitet visar att Sveriges ledande politiker vare sig är populister eller folkliga. I detta fall till folkets och samhällets förfång. Det är sorgligt och rent av förödande att det skulle dröja enda tills nu för Stefan Löfven att erkänna kopplingen mellan ohanterligt stor migration, bristfällig integration, utanförskap och kriminalitet. När alla andra såg det, många drabbades och åtskilliga påpekade det så höll Löfven och entourage emot, säkert av rädsla för att populiststämplas. När väljarna ser en verklighet medan politikerna vidhåller en annan uppkommer ett ofrånkomligt trovärdighetsglapp som i förlängningen utgör ett faktiskt demokratihot. Detta glapp tenderar dessutom så småningom ändå att fyllas av just populister, som därvidlag anses folkliga.

Oavsett etikett är politikens uppgift att tjäna väljarna och samhället, eftersom all makt trots allt utgår från folket. Misslyckas den med det så står populisten redo att ta över, och kanske lika bra det.

Eftersom allt börjar i skolan

Inte skolans uppgift

att lösa

Skolan har en unik roll i samhället. Med skolplikten följer att alla svenskar i skolålder under åtminstone 10 år dagligen tvingas infinna sig till undervisning. Ingen annan samhällsinstitution har en sådan räckvidd och möjlighet att påverka samhället.

Sannolikt av detta skäl läggs allt fler uppgifter i skolans knä. Den förväntas stoppa rekryteringen till kriminella gäng, motverka barnfetma, främja entreprenörskap, arbeta mot hedersrelaterat våld, utveckla barnets digitala förmåga, främja jämlikhet, demokrati och ge en sundare syn på relationer. Bland annat. Istället för en utbildningsinstitution har skolan förvandlats till en uppfostringsanstalt. Kunskapsförmedling synes sekundärt när rektor och lärare istället förväntas överta föräldrars och övriga vuxenvärldens annars självklara roll. Utan kunskapsfokus lämnas barn och unga, allrahelst de socioekonomiskt svagare, vind för våg utan riktning eller kompass. Skolans oförmåga att förmedla varje elevs berättigade kunskap är ett svek och en självklar förklaring till ökande klassklyftor och grasserande gängkriminalitet.

Eftersom allt börjar i skolan måste kunskapsförmedling åter sättas i fokus. En fortsättning med dagens flummande vore grovt bedrägeri, både mot individ och samhälle.

Smakar det så kostar det

Sa för mycket

Sportens värld har ekonomiskt gått på steroider lång tid nu. Pengar har ohämmat sprutats in genom sponsoravtal, direktinvesteringar och medierättigheter. En inte oansenlig del av dessa kommer från Kina och då på ett eller annat sätt indirekt från den kinesiska staten.

Den kinesiska regimens framfart är inte ideell och investeringar görs sällan utifrån nogräknade kalkyler och avancerade kassaflödesanalyser. Investeringar diktereras istället av det kinesiska kommunistpartiet utifrån dess cyniskt långsiktiga projekt att expandera sin maktutövning globalt och på alla plan. Pengar är makt och smakar det så kostar det. När NBA-laget Houston Rockets visade stöd för demonstranternas sak i Hong Kong släckte Kinaregimen TV-sändningarna från NBA och fick supporters att sluta handla NBA-prylar. Lika illa gick det för Premier League-laget Arsenal efter att lagets Mesut Özil kritiserat Kinas hantering av minoritetsgruppen Uigurer. Statstelevisionen drog in Arsenals kommande matcher och Özil raderades från landet version av TV-spelet FIFA Soccer. Illa har det också gått i Australien sedan landet begränsat kinesiska Huaweis möjlighet att delta i landets infrastruktursatsningar inom telekom. Knappast av en tillfällighet bröt just Huawei ett mångårigt och lukrativt sponsoravtal med huvudstadslaget Canberra Raiders i landets rugbyliga.

Det mesta kommer med ett pris, i synnerhet när det gäller kinesiska pengar. Sportens värld är inte annorlunda och måste så småningom precis som oss andra ta ställning, välsmakande diktaturpengar eller självständighet och rent samvete.

Backa inte bandet

Vill backa bandet

Tonläget i budgetdebatten skruvas upp allt högre. Och lika gälla som tvärsäkra äro argumenten från alla håll. Ska Sverige startas om medelst skattehöjningar och offentlig expansion, som LO och regeringen föredrar, eller genom skattesänkningar och arbetslinjen som Svenskt Näringsliv och de borgerliga önskar. Striden lär bli bitter, för mycket står på spel.

Att höga skatter ger högre offentliga intäkter är skattehöjarnas utgångspunkt, liksom att lägre dito urholkar skattebas och välfärd. Vore det så enkelt hade valet varit enkelt för ett välfärdstörstande folk som det svenska. Senare års ekonomiska utveckling grumlar dock bilden. Skattekvoten, skatt som procent av BNP, har sänkts från nästan 49 procent år 2000 till drygt 44 procent 20 år senare. Samtidigt har skatteintäkterna i reala termer ökat med drygt 20 procent. Också räknat per capita är ökningen imponerande, även den 20 procent. Resurserna till välfärden har härigenom kunnat ökas både per capita och räknat i fasta värden sedan 2006.

Det är givetvis fritt fram för LO och regeringspartierna att argumentera för höjda skatter. Men det ska då göras utifrån ett ideologiskt perspektiv snarare än med argumentet om att sänkt skatt nödvändigtvis ger lägre intäkter, eftersom det inte stämmer. Oavsett ideologi vore det dock farligt att backa bandet nu och åter höja skatterna, eftersom det bara skulle göra oss alla fattigare.

Straffbeskattning på utbildning står Sverige dyrt

Knappt mödan värt

Den 21 september ska regeringens budget för 2021 ligga på bordet. Det kommer bli en coronafärgad lunta från finansminister Andersson, så mycket vet vi. I övrigt är det mesta höljt i dunkel, särskilt som vare sig regeringspartierna sinsemellan och än mindre de liberala samarbetspartierna tycks det minsta jämkade.

Missa aldrig möjligheten att ta tillvara en god kris har någon klokt sagt. Krisen är över oss och det finns mycket Sverige har att ta tag i. Med corona har en redan accelererad strukturomvandling lagt i en ytterligare växel. Digitaliseringen har på ett par månader tagit ett par sjumilakliv och sannolikt förändrat både beteenden och affärsmodeller permanent. Tidigare kravprofiler kommer vara lika förlegade som det analoga TV-nätet när krisen blåst över. Och detta måste Sverige nu rusta för. Utbildning och vidareutbildning måste då uppmuntras betydligt bättre än idag. Att skaffa sig en högre utbildning är bästa försvaret men ger idag i genomsnitt endast 22 procent mer efter skatt än en gymnasieexamen. I EU är motsvarande snitt 52 procent och i OECD 57 procent. Högre utbildning är således en rätt dålig investering i Sverige, i vart fall jämfört med i våra konkurrentländer.

Regeringens liberala samarbetspartier har adresserat denna Sveriges kanske viktigaste framtidsfråga och föreslår sänkt straffbeskattning av utbildning. För landets bästa kan vi bara hoppas att även regeringen förmår att göra detsamma. Den 21 september har vi svaret.

Visst finns det rätt och fel

Ett brott utan ursäkter

Ett samhälles värderingar återspeglas i dess lagar, regler och normer. Samhället i sin tur utgörs av alla oss som bor där, som också har att utse dem som sedermera stiftar lagarna och upprättar reglerna. Så sett är det svårt att skylla ifrån sig när något går snett, eftersom vi själva både formar vår omgivning samt sätter det ramverk som vi har att hålla oss inom. 

Visst är det ett misslyckande när 12-åriga flickor skjuts ihjäl på öppen plats. Ett samhällsmisslyckande för all del, men framförallt ett misslyckande för den gärningsman som sköt. Det finns inga ursäkter eller förmildrande omständigheter för att skjuta folk, inte i ett civiliserat samhälle byggt på lagar. Från politiskt håll hörs fördömanden men tyvärr också förståelse när liknande brott begås. Förklaringarna ligger enligt de senare i ett diskriminerande system snarare än hos förövaren själv. Det är en relativisering som fråntar individen sitt egna ansvar och lägger det på strukturer, så kallad strukturell rasism eller diskriminering. Ett sådant synsätt ger frikort till beteenden som kan bryta mot de lagar, regler och normer som samhället annars enats om. Men ett brott är alltid ett brott. Väl begånget finns inga ursäkter. Rasism, diskriminering och segregation förekommer och utgör växande problem i ett alltmer kluvet Sverige. En sådan utveckling ställer än högre krav på tydlighet och regelefterlevnad.

Det finns rätt och fel. Vad som är rätt och fel har vi själva bestämt, genom de lagar, regler och normer som vi dikterat. De som inte ställer sig bakom detta får antingen ta sitt straff, eller rösta för ett sådant system som bättre passar deras egna syften och uppfattningar.

Den kinesiska motorn hackar

Nedsolkad nationalsymbol

Kinas framfart de senaste 20 åren saknar historiskt motstycke. Landets andel av global BNP har ökat från styvt 5 procent år 2000 till över 15 procent 20 år senare. Detta har möjliggjorts genom marknadsliberala reformer, relativ öppenhet mot omvärlden och handelsutbyte. Utvecklingen har i sin tur lyft 100-tals miljoner kineser ur fattigdom och kommit omvärlden till del genom lägre priser, ökad kinesisk köpkraft och efterfrågan. Den kinesiska motorn har dock börjat hacka på sistone och utan omgående service hotar motorstopp.

En rad händelser har på kort tid fått alltfler att tveka inför affärer med Kina. Och det på goda grunder. Det finns uppenbar substans i president Trumps anklagelser att kinesisk teknologi används för spionage, integritetskränkningar och förföljelse. Likaså är all kritik av landets hantering av minoriteter, Hongkong och Taiwan berättigad. Att Kina på ett systematiskt sätt stjäl immaterialrättigheter är också det belagt. Omvärldens reaktioner låter heller inte längre vänta på sig och politiska fördömanden följs upp av ekonomiska sanktioner, flytt av verksamheter, inskränkningar i kinesiska utlandsinvesteringar etc.

Diktaturregimen i Kina har länge lyckats balansera mellan förtryck och imperialistiska strävanden å ena sidan och frihandel samt kapitalism å den andra. Frågan är om denna balansakt nu går mot sitt slut. Och utan bränsle från omvärldens investeringar och konsumtion kommer inte ens den kinesiska motorn kunna tuffa på för evigt.