Välkommet hem Volvo

Ingen klämtande klocka

Trots kinesiskt ägande är det inget tu tal om att Volvo Cars är ett svenskt bolag. Det är ute i Torslanda som forskning och utveckling sker, de strategiska besluten fattas, den globala marknadsföringen utformas och i Torslandafabriken som hälften av koncernens anställda jobbar. Under ett sekel har här Volvo utvecklats till det globala premiummärke som det är idag. 

När kinesiska Geely kom in i bilden 2010 stod bolaget på ruinernas brant och slumpades ut av den dåvarande ägaren Ford. Profetiorna då var att Torslanda snart skulle vara tömt efter det att kineserna snott med sig rubbet hem till Kina. Facit nu 11 år senare blev dock precis tvärtom. Under Geelys och den mystiske Li Shufus ägo har Volvo dubblerat sina volymer och nått imponerande lönsamhetsnivåer. Krasst sett hade denna utveckling inte varit möjlig utan kinesisk långsiktighet och tålmodighet samt den direktaccess till Kinamarknaden som ägandet medförde. Det finns naturligtvis alla skäl att vara kluven till Kinas framfart och auktoritära utveckling, precis som det finns skäl att både oroas och protestera. Landets existens och globala närvaro går dock inte att förneka eller ignorera. Det handlar snarare om att hantera och förhålla sig till den, inte minst för ett handelsberoende litet land som Sverige. 

Med Volvo på Stockholmsbörsen återgår delar av ägande och kontroll till svenska institutioner och privatsparare, vilket inte bara Torslanda och Göteborg bör välkomna utan också resterande delar av landet samt Kina. För Volvos utveckling under kinesiskt ägande har varit en succé och ska ytterst ses som ett bevis för globaliseringens väl och att handel, även med Kina, trots allt kommer oss alla till gagn.

S jagar skolspöken

Tror på spöken?

Den 21 september fattade Socialdemokraterna det drastiska beslutet om vinststopp i skolan. Sen dess har en utredning tillsatts med syfte att se över hur detta ska gå till. Det troliga och sannolikt enda möjliga vore att helt fasa ut aktiebolag som ägare ur skolsektorn. Det vore, om inte omöjligt, så åtminstone utmanande. Minst sagt. För var tionde elev går idag i en friskola och bland dessa drivs 70 procent som aktiebolag. 

Nästa utmaning är sedan hur en sådan utfasning ska gå till. Tänker staten lägga tiotals miljarder på att köpa ut befintliga ägare? Eller tänker man sig helt sonika att expropriera egendomen? Inga vidare alternativ, någotdera. Huvudskälet till Socialdemokraternas aggressiva utfall mot Friskolesverige är främst de vinstmiljarder som påstås skeppas ut till skatteparadis runtomkring. Övervinster som skapats genom nedskärningar och som undandragits de elever och lärare som de är avsedda för. Dock, den genomsnittliga rörelsemarginalen för aktiebolag som driver skola är ynka 3,4 procent, lågt och knappast mycket nog för några miljardutdelningar. Uppgifter från de fem börsnoterade skolkoncernerna visar också mycket riktigt att utdelningar är få skolaktieägare förunnat. Av dessa fem bolag är det endast Academedia som alls gett någon utdelning, sammanlagt 475 miljoner på tre år vilket motsvarar en skral direktavkastning om 1,6 procent. Utdelningar som heller inte gått till skatteparadis utan framförallt till Nordeas och Swedbanks pensionsförvaltning. 

Det finns flera skäl att se över Sveriges skolsystem, med överetablering på sina håll och underetablering på andra liksom tilltagande segregation. Demografi och global konkurrens visar dock tydligt att vi kommer behöva fler, inte färre, skolor. Skolor som också håller högsta kvalité. Men istället för att befatta sig med dessa riktiga utmaningar väljer S att jaga skolspöken.

Miljöpartiet – extremisterna

Gröna extremister

Om det är ett uttryck för desperation eller kommer sig av verklig övertygelse vet vi inte. Vad vi däremot vet är att Miljöpartiet slagit in på en direkt radikal linje. 

Den uppmärksamme borde rimligen ha reagerat vid Agendas senaste partiledardebatt när språkrör Per Bolund som enda partiledare uppgav sig redo att inskränka fri- och rättigheter för klimatets skull. Det är ingen liten sak utan något man annars förknippar med auktoritära stater och, tydligen, pandemitillstånd. Vid partiets kongress i dagarna har en i mångt närmast revolutionär agenda spikats. Partiet vill nu spola det finanspolitiska ramverket för att årligen låna 100 miljarder till sin klimatfärdplan. Utöver det vill man redan inom tre år förbjuda nyförsäljning av bensin- och dieselbilar och 2030 helt stänga tankpumparna för fossildrivmedel. Planenligt genomfört vore det slutet för inte bara svensk fordonsindustri utan sannolikt också för åtskilliga företag och landsorter, beroende av rimligt prisatt drivmedel. Den ekonomiska agendan är i mångt lika radikal där partiet går fram med en omvänd arbetslinje. Bidrag ska höjas över hela linjen liksom garantipensionen, även för dem som aldrig lyft ett finger i Sverige. Skatter ska samtidigt höjas för löntagare och entreprenörer, liksom på kapital och bostäder. Sammantaget en skattepolitik som får självaste Vänsterpartiet att framstå som blyga. 

Det enda som måhända förskräcker mer än MIljöpartiets poliitk i sig är att den mycket väl riskerar att bli regeringspolitik efter valet. Och med Miljöpartiet extremisterna i Rosenbad, så hotas inte bara svensk ekonomi och svenska jobb utan även svenskens fri- och rättigheter.

En fetjänst åt Moskva

Myser

Höst och vinter närmar sig och med det också kyligare väder. Och i år lär det tyvärr bli än kymigare än vanligt, såvida man inte sitter i Kreml och myser. 

Råoljepriset är för tillfället på treårshögsta alltmedan de europeiska gaspriserna stigit med 300 procent sedan årsskiftet. I södra Sverige nådde elpriset nyligen en ny rekordnivå samtidigt som Karlshamns oljekraftverk länge gått på högvarv, ett verk som annars endast tas i bruk i absoluta nödfall. Blickar vi ut så är läget inte mycket bättre. I Storbritannien tog bensinen nästan slut och då olje- och gaslagren är låga, liksom vattennivåerna i magasinen, så lär inte situationen ljusna när höstens mörker lägger sig. Det är ingen angenäm sits vi satt oss i, i strävan mot en förment hållbarhet. Goda intentioner har tyvärr gett motsatta resultat, för där koldioxidfri kärnkraft avvecklats har istället kol och oljekraft utvecklats. Ingen är gladare över det än ministären i Kreml som inte bara kan räkna hem friska oljemiljarder utan snart också ett snabbgodkännande av gasledningen Nord Stream 2, med vilken de kopplar strypgrepp på Europa. 

EU:s klimatpolitik vilar till stor del på den så kallade taxanomin, enligt vilken kärnkraft inte anses hållbar. Den hållningen är ohållbar och måste reverseras. För snabbavveckling av kärnkraften är en björntjänst åt klimatet och en fetjänst åt Moskva.