Skoldebatt på lösa grunder

Med jokrar i leken
och kort i rockärmen

I skymundan av krig och den allt överskuggande försvarsdebatten, fortgår övrigt partipolitiskt positionerande. En övertydlig position har S intagit i friskolefrågan, där skolminister Lina Axelsson Kihlbom och parti vill förbjuda friskolor drivna i aktiebolagsform.

Kosta vad det kosta vill tycks S resonera, för Axelsson Kihlbom är så övertygad om friskolornas olycksalighet att hon rent av är redo att betala skadestånd för att bli av med dem. Enligt skolministern är skadestånd bättre än att skrupellösa friskoleägare gör vinst. Socialdemokraternas uppfattning är således att miljarder, enligt uppskattningar upp till 20 stycken, av skattemedel ska användas för att expropriera de privata verksamheterna. Skolministern grundar sin kalkyl på att aktiebolagsägda friskolor ”ska ha 5 - 6 miljarder i avkastning som bara försvinner bort”. Mer specifik är dock inte kalkylen och vilka siffror hon de facto refererar till förblir oklart. Vinstutdelningar är det i vart fall inte då dessa årligen uppgår till dryga 200 - 300 miljoner bland de noterade bolagen, övrig vinst återinvesteras.

När S positionerar sig mot vinster i skolvälfärden gör man det med åtskilliga jokrar i leken, samt ett och annat kort gömt i rockärmen. Privata aktörers vara eller inte vara i välfärden är en legitim fråga inför valet, likaså den om valfrihet och vinster inom densamma. Ordet är fritt men måste vara sanningsenligt, allra särskilt från en skolminister. Socialdemokraterna för en skoldebatt på lösa grunder. Det är ohederligt och en otjänst i en annars relevant debatt.

Ett krig med betydande insatser

 

Satt allt på spel

"Inget land, ingen kontinent kan klara det här på egen hand. Men president Putin har misslyckats med att splittra oss. Nato står mer enat, mer beslutsamt och starkare än någonsin”. Natochefen Jens Stoltenbergs sammanfattade ord vid Natoländernas senaste möte i Bryssel uttrycker väl hur den västliga civilisationen samlats i kampen mot den världsordning som president Putin står för. Är det något som Putins krig tydliggjort, så är det att större värden plötsligt står på spel. Uppenbart värda att försvara.

Det finns likheter mellan utvecklingen vi ser nu och vardagligt relations- och kärleksgnabb, det må krusa på ytan men därunder finns en grundläggande solid botten som håller tätt när det skakar. Så är fallet nu, inom EU, mellan Europa och USA, Nato och övriga demokratiskt funtade västländer. Dagliga tvister ter sig ganska småttiga när så mycket större värden står på spel. EU sinsemellan, Natofrågan eller relationerna till USA är områden som alla tvistats om på sistone. Gott så, eftersom fria och öppna samhällen tillåter sådant gnabb. Men när rätten att faktiskt få smågnabba öppet och fritt sätts på spel, då samlar man sig mot den som söker begränsa den rättigheten. Det visade sig omgående att Putin missbedömt den kraft som denna frihetstörst har, när ett samlat väst åter ställts mot auktoritärt förtryck av grundläggande fri- och rättigheter. Är det något som Putins invasion bidragit till, så är det att manifestera just detta.

Med invasionen av Ukraina har Putin spelat ut sina kort, och insatserna är betydande. Det är inte bara Ukrainarnas rätt till sitt eget land som står på spel, utan försvaret av de grundläggande fri- och rättigheterna. Och här är det inte bara Nato som står enat mot Putin, utan hela det västliga samfundet.

Friskolorna är inte problemet

Felfokuserad

Socialdemokraterna går till val på att ta tillbaka kontrollen över välfärden. I det ligger att välfärden idag ligger utanför politisk kontroll och snarare är serverad på vinstprofitörens tallrik. Åtgärderna för detta är flera där många ligger inom skolans sfär. Senast ut är förslagen om sänkt skolpeng till friskolor och borttagande av kömöjligheten till önskad skola. Hur förslagen skulle medföra en förbättring har man dock inte förklarat.

Sverige präglas av tilltagande segregation och normlöshet. Land och städer är splittrade mellan socioekonomiskt bättre och mindre väl bemedlade områden. Segregationen återspeglas inom alla områden, inte minst skolan. Barn till föräldrar utan utbildningsbakgrund och utan gedigna språkkunskaper presterar genomgående sämre och skolan förmår inte överbrygga denna klyfta. Normlöshet och föreställningen att läraren snarare är ett stöd än en utbildande auktoritet underminerar skolans möjlighet att utföra sitt kompensatoriska uppdrag, när bus, oreda och mobbing tillåts breda ut sig. Socialdemokraterna vill nu slå två flugor i en smäll, dels skymma skolans faktiska problem och dels elda på sin valkampanj. Kraftigt sänkt skolpeng kommer med ens radera ut ett flertal friskolor, inte minst de mindre utan stora finansiellt starka koncerner i ryggen. Möjligheten att köa till önskad skola kommer samtidigt om möjligt ytterligare spä på boendesegregationen, när enda möjligheten att påverka barnets skolval är att flytta dit efterfrågad skola är belägen. Ytterst få och endast de bäst bemedlade lär ha den möjligheten.

Skolsveriges problem bottnar inte i friskolornas varande, eller ens de utdelningar som vissa av dem tillåter sig. Minskade valmöjligheter för föräldrar att välja respektive välja bort skolor kommer knappast lösa problemen. När allt fokus borde ligga på att bättra de skolor som inte lyckas fokuserar regeringen istället på valslogans, och att ge sig på dem som faktiskt lyckas. Viss ideologisk övertygelse månde dock kanske ändå ligga bakom, för i sann socialistisk anda är det bättre att alla får det lika dåligt än att vissa får det bättre.

Pensionsutpressningen

Slug och oansvarig

Säg den som är emot höjda pensioner för de sämst beställda. Ingen politiker med minsta självbevarelsedrift lär räcka upp handen, och näppeligen många väljare heller. Med detta garanterat i åtanke var det nog lättare för Magdalena Andersson att kringgå den sedan 30 år välfungerande Pensionsgruppen, för att i stället kroka arm med Vänsterpartiet och gå fram med höjd bidragsdel till de sämst betalda pensionärerna.

Som det statsbärande parti Socialdemokraterna utger sig för att vara så är denna form av lättsinniga populism inte bara beklämmande utan främst oansvarsfull. För att säkra vänsterpartistiskt stöd är partiet nu berett att kasta en rad bärande principer överbord. Pensionsgruppen skapades för att i brett samförstånd skapa långsiktig hållbarhet i pensionssystemet. Grunden var ett självfinansierande system utanför den annars politiskt nedkletade budgetprocessen, fri från klåfingriga och valfläskande politiker. Bärande var även att upprätthålla det så kallade respektavståndet, där ett långt och mödosamt arbetsliv också skulle återspeglas i pensionskuvertet. Vad S nu gör tillsammans med V, är att åter plocka in pensionsfrågan i statsbudgeten samt fläska på bidragsdelen även för dem utan pensionspoäng, med krympt respektavstånd och försvagad arbetslinje som följd. Går förslaget igenom så kommer första utbetalningen lagom tills de första förtidsrösterna kan läggas i höst. Valfläsket osar från Sveavägen 68.

Genom överenskommelsen med V säkrar Magdalena Andersson inte bara sitt statsministerstöd utan sätter samtidigt hård press på oppositionen och Centerpartiet, som givetvis får svårt att dissa en så stor grupp av väljare som pensionärerna ifråga. S pensionsförslag är mot ovanstående värsta formen av utpressning, och inte bara slug utan framförallt extremt oansvarig.

Frihet på nåder

Med våra fri- och rättigheter 
i sina händer

För drygt ett år sedan, 10 januari 2021, trädde pandemilagen ikraft. Syftet med lagen är att regeringen snabbt och utan förankrande riskdagsrundor ska kunna reglera samhällsfunktioner för att så kunna stävja smittspridning.

Alldeles nyligen beslutade riksdagen om att förlänga lagen till och med den 31 maj, med Liberalerna som enda uppenbara opponent. För ett parti med individens oinskränkta fri- och rättigheter som utgångspunkt och övergripande mål är detta ett självklart besked. För med pandemilagen begränsas just fri- och rättigheter som de uttrycks i grundlagen, såsom rörlighet, mötes- och föreningsfrihet, politisk organisering etcetera. Lagen innebär således att makt förflyttas från medborgaren till staten, vilket åtminstone tillfälligt sätter demokratin på undantag. Att riksdagen så lättvindigt avsäger sig sin roll som folkets representant är också det flagrant. För ett år sedan var läget annorlunda. Deltavarianten härjade och folk blev både allvarligt sjuka och dog. Då kunde hävdas att lagen tillfälligt behövdes för att skydda människors liv och hälsa. I januari 2022 har snart var och en smittats, dock inte med värre symptom än dem vi är vana vid i influensatider. Människors liv och hälsa står numer inte på spel, och än mindre råder undantagstillstånd.

Att Liberalerna nu talar klarspråk är välgörande, värre dock att de inte följs av fler. För med pandemilagen har vi vår frihet mest på nåder, vilket faktiskt är en ganska stor grej.

Inte lätt att vara liberal

Kluven liberal

Att vara liberal är att vara kluven uttryckte en gång folkpartisten Gunnar Helén. De bevingade orden är idag sannolikt mer relevanta än ens då när Helén själv uttryckte dem.

Liberalerna är en idérörelse, utan att företräda någon specifik grupp eller intresse. Istället för att i varje given fråga och situation ta ställning utifrån ett gruppintresse söker liberalen se till helheten med den enskilde som utgångspunkt. En sådan strävan utesluter de enkla lösningarna, komplicerar och landar ofta i mindre tydliga kompromisser. Till Liberalernas försvar ska sägas att samhället idag är en komplex konstruktion där frågor oftast har fler nyanser än bara de svarta och vita. Och den som hävdar annorlunda, väldigt många idag, är endera enfaldig eller far med osanning. Liberalernas opinionsmässiga kräftgång kan säkert till stor del förklaras av detta, denna kluvenhet och det ständiga inre kompromissandet. I höger-vänstersammanhang är valet ganska enkelt, för en liberal kan inte samtidigt vara socialist. Värre är det när ställning ska tas i GAL-TAN-frågan, alltså antingen grön, alternativ, liberal eller snarare traditionell, auktoritär och nationalistisk. Med denna nya skala på kartan blir Liberalernas kluvenhet ytterligare blottlagd.

Det är inte lätt att vara liberal, och det verkar bara bli svårare. Dock, den som förmår att se bortom de enkla lösningarnas politik, är liberalt sinnad och ser det komplexa i vårt samhälle bör inte avfärda en röst på de kluvna Liberalerna.

Det blir nog ett gott nytt år trots allt

Spår ett gott nytt år

När finansminister Mikael Damberg målade upp de ekonomiska scenarierna för kommande år så var det idel i ljusa toner. År 2022 ska ekonomin växa till sig med 3,4 procent och året därpå med ytterligare 1,4. Detta efter ett år med imponerande 4,9 procents tillväxt.

Samtidigt som ekonomin expanderar spås också arbetslösheten sjunka, från höga 8,9 procent till mer modesta 7 procent 2023. Allt fler förväntas således få del av det ökade välståndet. Ovanpå detta visar spåkulan att det finansiella sparandet, budgetöverskottet, kommer gå med plus år 2023. Folkhälsomyndigheten, å sin sida, tror på smittspridningstopp i mitten av januari och därefter utplaning. En from förhoppning är då att även politiken tar sitt förnuft till fånga och släpper på överilade restriktioner och förbud. En ekonomi på tillväxt, arbetslöshet på nedgång, budgetöverskott och minskad smittspridning bådar för ett gott nytt år, trots en socialdemokratisk regering. Gott så.

Med gott om råg i ryggen finns många skäl till optimism. Ett ytterligare sådant vore slutligen en ny regering i höst, där vi som lever året får se. Med detta sagt så blir det nog ett gott nytt år trots allt.