Dyrköpta röster

Dyrköpta väljare

Socialdemokraterna är beredda att betala dyrt för barnfamiljernas röst. Av den nyligen avtäckta höstbudgeten framgår att 3,5 miljarder ska spenderas på ytterligare välbetalda föräldradagar. Det är mer än vad som sammantaget satsas mot brottslighet och nära nog i paritet med samtliga satsningar på miljö- och klimatområdet. Som enskild post är den näst störst och klart tyngre än posterna för såväl äldreomsorg som statsbidrag till kommunerna. 

Denna så kallade familjevecka kommer ge föräldrar till barn i åldrarna fyra till 16 år ytterligare tre betalda ledighetsdagar, fria för uttag efter behag. Det kan vid en första anblick te sig sympatiskt att erbjuda pressade föräldrar mer tid med sina barn. Redan vid närmare eftertanke är det dock både dyrt och faktiskt idiotiskt. Av regeringens eget budgetunderlag framgår att den ytterligare ledigheten kommer medföra ett produktionsbortfall motsvarande 17 miljarder, eller ca 8 miljarder i utebliven skatt. Detta samtidigt som vård, omsorg och välfärdsyrken i stort skriker efter kompetens. Att pussla ihop schemat för de pressade kollegor som stretar på kommer bli än mer delikat och garanterat innebära ytterligare stress och i förlängning sjukskrivningar. Det kommer således främst bli kvarvarande kollegor som får betala för Socialdemokraternas föräldraflört, i reda pengar och med sin hälsa. Man kan därtill fråga sig om det verkligen är ytterligare ledighet som är kuren för stressade föräldrar, när vi redan har kanske världens mest generösa föräldraledighet och semesterlagstiftning. 

Det är inte svårt att se vad S vill uppnå med sin fluffiga familjevecka. Men de föräldraröster man söker vinna är dyrköpta, både monetärt men sannolikt också rent hälsomässigt.

Sköt dig själv Stefan

Med allvar i blicken

När statsministern sparkade igång riksdagens hösttermin gjorde han det i sin sista partiledardebatt, för i november lämnar han vidare partiledar- och troligen statsministerklubban. Det var med ödesmättad och allvarsam ton som statsministern gjorde gällande att demokrati inte ska tas för givet, ens i Sverige. Med dessa ord satte han samtidigt tonen för det valår som nalkas. 

Det hot som statsministern skymtar är ett regeringsskifte i vilket moderater och kristdemokrater griper makten medelst Sverigedemokraterna, ett parti som vill ”ha sönder det som bygger Sverige starkt, jämlikhet, frihet och demokrati”. Det är naturligtvis allvarliga anklagelser, främst givetvis mot Sverigedemokraterna själva men också mot den övriga oppositionen som enligt Löfven är beredd att sjunka så lågt. Med detta sagt ämnar statsministern att misstänkliggöra och befläcka övriga partier och därigenom stigmatisera partiernas potentiella väljare. Det i sig är ett lågt spel som sår onödig split men samtidigt också relativiserar demokratin, underförstått att oppositionen och ett regeringsskifte utgör demokratihot. Skälet bakom statsministerns fulspel är mest sannolikt att skyla över sin egen regerings prekära situation och misslyckanden. För samtidigt som hans regeringsunderlag eroderar så skjuts det som aldrig förr och gängkriminaliteten frodas, arbetslösheten är fjärde högst i EU, en energikris står för dörren liksom sannolikt ett förödande cementdito. 

Istället för att misstänkliggöra andra partier och varna för demokratins undergång borde Stefan Löfven sköta sig själv. Det hade till skillnad varit bra för demokratin.

Tomten kommer tidigt i år

Både tomte och kvinna

Finansministern vill ge vanligt folk mer i plånboken och föreslår därför skattesänkningar motsvarande 10 miljarder. Sänkningarna ska komma alla till del, yrkesarbetande, pensionärer liksom förtidspensionärer och A-kasseanslutna. Proportionellt mest får de som inte jobbar, det vill säga ålders- och sjukpensionärer.

Magdalena Andersson uttalar flera skäl till förslagen, främst att få folk att konsumera mer men också att hon därmed önskar sluta skatteklyftan mellan lönearbetare och övriga. Den med kunskap om regeringens kniviga parlamentariska läge förstår dock också att Anderssons giv lika mycket tjänar till att mätta övriga gökungar i det rödgröna redet, V, MP och C. Skattesänkningar är allt som oftast av godo, allrahelst på produktiva skattebaser som arbete. Det finns i detta fall dock såväl en del att reflektera över som att kritisera. Den minnesgode minns exempelvis hur samma Magdalena Andersson kritiserade Alliansen hårt för dess jobbskatteavdrag. Att sänka skatten när välfärden samtidigt behövde stöd var förkastligt lät det då. Svensk ekonomi är för tillfället glödhet och konsumenterna på strålande humör. Att Andersson då vill ge dem ännu mer att spendera för är inte bara ologiskt utan statsfinansiellt rent korkat. Slutligen ska också kritiseras att den största delen av skattesänkningarna går till dem som inte jobbar. Med EU:s fjärde högsta arbetslöshet borde istället alla stimulanser fokuseras på att öka drivkrafterna för jobb, och inte tvärtom.

Skattesänkningar i all ära, men Magdalena Anderssons budgetgiv är mer än något annat en julklappssäck åt griniga och gapiga stödpartier, samt övriga potentiella väljare. Tomten kommer inte bara tidigt i år, hon är dessutom kvinna.