Utan rim och reson

Stänger ner

Vissa frågor är känsligare än andra, tabubelagda och lättinfekterade. De handlar ofta om saker som kan kokas ned till människosyn, värderingar och moral. Eftersom de är så känsliga så är de särskilt svåra att diskutera utan att känslor och moralism tar över. 

I Sverige är migrationen sedan länge en sådan fråga där moralpolisen slår ned hårt mot oliktänkande, till förfång för fakta och förnuft. Tyvärr är även coronaepidemin en sådan fråga, där forskare, epidemiologer, myndighetspersoner, politiker och andra tvingas trippa på tå för att inte fastna i coronamobbens klor. Sannolikt är denna utveckling, och efterföljande rädsla att trampa fel, också skälet till de oproportionerliga och i mångt godtyckliga åtgärder som politiken tagit till världen över. Trots avsaknad av egentligt stöd för sådana åtgärder stängs länder ner på bred front, människors fria rätt inskränks och grundläggande demokratiska rättigheter åsidosätts. Detta är inte bara skrämmande utan också ett underbetyg, att beslutsfattare inte bättre förmår att bottna i vetenskap och belägg. 

Hade bara vi och våra politiker kunnat hålla en hyfsat saklig samtalston, hade kanske inte coronaepidemin behövt hanteras utan rim och reson.

Det är Löfven som utgör hotet

Demokratihot

Det är egentligen ganska oerhört att en statsminister målar ut sin opposition som ett demokratihot. Vid ett maktskifte, hävdar statsministern, är demokratin i fara eftersom en sådan ny regim skulle tarva stöd från SD. Ett SD som vill ta Sverige i ungersk auktoritär riktning och i en förlängning kanske ännu längre ut i mörkret. 

Med denna definitiva profetia ställer statsministern väljarna inför ett val, inte mellan legitimt och demokratiska valda partier, utan mellan frihet och demokrati alternativt auktoritärt förtryck. Måhända handlar detta om en mjukstartad valrörelse men icke desto mindre kan dess retorik få ytterst olyckliga konsekvenser. Att demonisera meningsmotståndare och förklara dem rent illegitima skapar klyftor mellan människor som, stora nog, kan bli oöverstigliga. I en förlängning kan det rent av ifrågasättas om en valförlust ens kan accepteras. För om statsministern framhärdar i att vissas röst och vissa partier är illegitima, är det då rimligt att acceptera dem? Det tyckte inte de tusentals Trumpanhängare som stormade Capitolium i vintras. Löfvens domedagsretorik kan i värsta fall trigga liknande stämningar och uppfattningar här i hemma i Sverige. 

När statsministern, i bästa fall aningslöst, målar ut demokratiskt valda partier som demokratihot är det de facto Löfven själv som utgör hotet.

 

 

Syna Lööfbluffen

Bluffar

I den bästa av världar finns vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna, det håller jag med Annie Lööf om. Nu lever vi dock inte i den världen och det måste vi alla, inklusive Annie Lööfs centerparti, förhålla oss till. 

Vid viss eftertanke är Lööfs utfästelser kring framtida regeringskonstellationer både vaga och ihåliga. Med en from förhoppning om att någon slags politisk mitt kommer kunna samlas menar Lööf att både V och SD ska kunna hållas utanför regeringsbildningar och budget. Med detta sagt vill hon både äta kakan och ha den kvar. Att svensk politiks historiska motpoler och kontrahenter M och S skulle konspirera för att utesluta V och SD är naturligtvis uteslutet. Detta särskilt som S har en historia kantad av vänstersamarbeten medan M tycks finna alltfler skärningspunkter med SD. När Lööf samtidigt säger sig beredd att sitta i en S-regering bygger hon det på att V hålls utanför inflytande. Hur hon får ihop den kalkylen har hon dock inte talat om. 

Annie Lööfs politiska landskap är en liberal drömvärld som inte existerar. Både väljare och potentiella samarbetspartier kommer behöva syna Lööfbluffen, och ju förr desto bättre.

En seger för Liberalerna och demokratin

Rimlig 

Hur hårt man än blundar så försvinner de inte, SD och V. Partierna finns där av ett skäl och det går inte, såsom Januariöverenskommelsen föreskriver, att avtala bort deras existens och inflytande. Åren som gått sedan SD:s entré i riksdagen har istället visat hur katastrofalt illa utfrysningsstrategin fungerat och hur Åkessons parti frodats ute i den parlamentariska kylan. 

Att Nyamko Sabuni nu vunnit gehör i Liberalernas partiledning för linjen att alla riksdagens partier räknas och måste tas hänsyn till är därför på tiden. Det är nämligen inte bara så att utfrysningstaktiken är kontraproduktiv utan också odemokratisk. Att januariavtalsvägen ignorera drygt 25 procent av väljarnas röster är respektlöst och leder endast till ytterligare missnöje och politikerförakt. Istället för självgod navelskådning borde partierna istället fundera över varför ytterligheterna växer och dra lärdom därav. När S driver högerpolitik ökar givetvis V och när regeringar upprepat bedriver migrationspolitik utan folkligt stöd och fallerar med integrationen så växer SD. 

Förhoppningsvis får nu Sabuni tillräcklig partintern backning för sin fullt rimliga linje att prata med alla, liera sig med meningsfränder men ändå hålla antagonisterna stången. Det skulle vare en seger både för Liberalerna och demokratin.