Lööfs vinnande spår

Annie har skött försäsongs-

träningen

Annie Lööf har på kort tid seglat upp som Alliansens lysande stjärna. Till stor del på bekostnad av hennes allt mer falnande dito, Anna Kinberg Batra. Detta samtidigt som en och annan vilsen sosse och miljöpartist fyllt på i leden. Lööf har vallat rätt och hittat det vinnande spåret.

Centerns framryckningar är främst ett utslag av de konkurrerande partiernas allt påtagligare vilsenhet. Batra, Löfven, Lövin och Fridolin kör alla off-pist och studsar okontrollerat mellan gran och sten. Företrädarnas tre partier har alla lyckats skrämma bort sina liberala och kanske mer humanistiska väljare på sina respektive sätt. Vad som förenar dem är att ingen riktigt kan veta var man har dem. Batra vill först inte ta i ett visst parti med tång, för att dagen därpå både öppna dörren och bjuda på kaffe. Löfven ger i ena stunden beskedet att Sveriges gränser kommer förbli öppna, men ångrar sig snart och inför Europas kanske hårdaste regler för migranter. Fridolins Miljöparti har å sin sida gett upp de flesta av värden som väljarna håller kära. I denna miljö torde det inte förvåna att Annie Lööf upplevs som rak och tillförlitlig.

Det finns mycket att invända mot Centerns om inte rent omöjliga så åtminstone naiva syn på migrationspolitiken. Men de väljarvinster hon nu gör är en tydlig fingervisning. För opinionsmässig framgång krävs en tydlig strategi, en väldisponerad försäsong och, framförallt, att hålla sig i spåret.

Alternativen är inte bättre

Sannolikt ett sämre alternativ

Sällan har det varit så trendigt att förakta politiken som nu. Att etiketteras som politiker implicerar korruption, inkompetens, självgodhet och allra värst, du är en del av ”etablissemanget”.

Det är just nu många självutnämnda ”outsiders” som rider på denna trend och gör sitt yttersta för att också förstärka den. Givetvis för att själva skaffa sig en position, vilket de förstås talar tyst om. Balanserad och saklig kritik ska det alltid finnas utrymme för, det är en förutsättning för granskningen av makten och för upplysta demokratiska val. Den svepande och onyanserade kritik som nu får allt bredare fäste gagnar däremot inte demokratin. Den många gånger överdrivna kritiken tycks heller inte stämma, i vart fall inte i Sverige. Professor Torsten Persson har i en studie jämfört politiker på kommun- och riksdagsnivå med svenskar i allmänhet och kunde då slå fast att det generellt är rätt människor som går till politiken.

Det är en otjänst som vi demokratin om vi okritiskt hoppar på det accelererande antietablissemangståget. Absolut inget talar för att alternativen är bättre, samtidigt som forskning alltså tyder på att det etablerade alternativet ändå är det bästa.

http://www.forskning.se/2016/09/14/politiker-smartare-an-manniskor-i-allmanhet/

En välförtjänt hurring av Ygeman

Ge fan i att snorta och betala din skatt.

Ygeman säger ifrån.

Inrikesminister Ygeman gav oss alla en uppsträckning när han nyligen besökte det våldshärjade Malmö. Ygeman inskärpte det gemensamma ansvar som vi alla har i egenskap av samhällsmedborgare. Åker du svarttaxi, snortar kokain eller klipper ditt hår svart är du en del av den kriminella näringskedjan, enligt inrikesministern.

Det Ygeman säger borde vara en självklarhet, som inte ska behöva komma från en minister utan från de föräldrar som bär ansvar för sina barns fostran. Välfärdssverige är en bräcklig konstruktion som bygger på mellanmänsklig tillit. Slutar vi lita på varandra, vilket vi gör så snart fusket tilltar och kriminalitet tillåts få fäste, så kommer vi få läsa om generella socialförsäkringar och allehanda välfärd i historieböckerna. Och detta måste fler än Ygeman ha fattat, får vi hoppas.

Gör din plikt och kräv din rätt, då funkar det. När denna maning inte förmås att förmedlas hemifrån, är det välkommet att åtminstone inrikesministern höjer rösten. Ygemans hurring är välförtjänt.