Välkommen tillbaka Mauricio Rojas

Modig och framsynt

Liberalen Mauricio Rojas var kanske först ut inom den etablerade politiken i att påtala de strukturella utmaningar och problem som en generös invandring kombinerad med obefintlig integrationspolitik för med sig. Redan för drygt tjugo år sedan lyfte han ihärdigt frågan om det växande utanförskapet, dess orsaker och konsekvenser. Vidare, han inte bara påtalade utan kom också med förslag om åtgärder och lösningar såsom det då, 2002, för Folkpartiet valvinnande förslaget om språkkrav för medborgarskap. 

Rojas var dock före sin tid och tvingades så småningom bort från politiken då hans uppfattningar och förslag var obekväma och ansågs, i då rådande klimat, rent rasistiska. Vi kan idag konstatera att han hade rätt och att hans varningar om grasserande segregation och parallellsamhällen, alienation och kriminalitet nu de facto utgör reella systemhot. Rojas var modig och framsynt. Modig då han som liberal vågade tala om något så känsligt som migration och integration, framsynt då hans förutsägelser tyvärr slagit in. Sedan Rojas senaste sejour i politiken har både diskurs och faktisk politik slagit om, tyvärr två decennier för sent. 

Att Rojas nu återvänder till politiken är glädjande, för liberala politiker med hjärta och hjärna är något som både Liberalerna och Sverige behöver fler av. Så välkommen tillbaka Mauricio Rojas, och lycka till i valet!

Gruset i jobbmaskineriet

Alltfler som väntar på sin tur

Svensk ekonomi går som tåget. Företagens och hushållens humörsbarometrar är på topp och coronakrisen tycks mest förbli en irriterande svacka i den ekonomiska formkurvan. Arbetsgivarna skriker samtidigt efter kompetens där antalet nyanmälda lediga platser hos Arbetsförmedlingen idag är hela 23 procent högre än motsvarande tid 2019. 

Trots denna ekonomiska jubelföreställning och trots de arbetskraftstörstande företagen så förblir arbetslösheten hög, hela 9,2 procent vid juni månads slut. Det är en siffra som indikerar fortsatt kris i landet. Och inte nog med det, andelen företag som uppger sig ha svårt att rekrytera uppgår även den till rekordnivåer. Coronakrisen har ytterligare satt luppen på den alltmer segregerade och dysfunktionella svenska arbetsmarknaden, med stor arbetslöshet kombinerad med arbetskraftsbrist. Arbetslösa äro de som saknar färdigställd utbildning samt utrikes födda, bland övriga råder närmast full sysselsättning. En socialdemokratisk dogm har länge varit att Sverige inte ska konkurrera med låga löner och att därför minst 50 procent ska ha en högskoleutbildning. En vid första tanke kanske rimlig ambition men vid närmare eftertanke både orealistisk och faktiskt segregerande. För det som händer när kravspecifikationerna och lönerna skruvas upp, liksom kraven på teoretisk utbildning, är att en allt större grupp aldrig kommer kunna konkurrera, vilket är precis vad vi ser nu. 

Det är grus i det svenska jobbmaskineriet. Lösningen är antagligen en kombination av lägre krav, lägre löner och inte fullt så politiskt storvulna ambitioner.