Varning för bedrägeri

Sant eller falskt?

Åkesson har inte svaret.

Allt är relativt och det mesta ligger i betraktarens ögon. Därför pågår en ständig kamp om verklighetsbilden. Begreppet fake news har blivit allmängods, passar det inte in i agendan eller rimmar illa med befintlig uppfattning, då kan det avslås som fake news.

Jimmie Åkesson rattar i helgen Sverigedemokraternas landsdagar, där han inte sparar på krutet. Enligt Åkessons sverigedemokrater går Sverige mot undergången. Främmande och Sverigefientliga element infiltrerar, tar över, mördar, våldtar och bränner. Den bilden passar partiets agenda och präntas därför in i väljarnas medvetande. Tur då för oss optimister och verkliga Sverigevänner, att Åkessons bild stämmer dåligt. En rad internationellt vederhäftiga studier ger nämligen en betydligt ljusare bild. US News & World Reports årliga globala ranking kan statuera exempel. Enligt denna studie är trots allt Sverige världens bästa land att vara barn och kvinna i, erbjuder de näst bästa förutsättningarna att leva gott i, har det sjätte bästa näringslivsklimatet, det åttonde bästa utbildningssystemet och är tolfte bästa land att åldras i. Andra studier visar att vi är bland de mest jämställda, månande om mänskliga rättigheter och minst korrupta.

Faktaresistens är en epidemi som sprider sig och som framgångsrikt exploateras i politiska syften. Åkesson, liksom för övrigt vettiga politiker, har rätt i att Sverige brottas med problem. Historiskt vore det annars. Och det är givetvis fritt fram att rösta på Sverigedemokraterna, men att göra det med utgångspunkt i deras verklighetsbild är att bedra sig själv. Och Sverige.

Paradiset öppet bara för ett få

Varmt och skönt, 

men bara för ett få

De många soltimmarna och det tillåtande klimatet förenar dem, skatteparadisen dit ofattbara belopp av obeskattade vinster och ersättningar allokeras. Den nyliga så kallade Paradisläckan satte luppen på omfattningen av den globala skatteplaneringen och fusket, och väckte debatt. Om skattemoral och vad vi egentligen får för våra pengar.

Först är det viktigt att fastslå, det finns legitim skatteplanering. Sådan ägnar sig de flesta åt som kan, för ingen är exempelvis tvingad att göra reseavdrag i deklarationen eller för lägenhetsstyling efter bostadsförsäljningen. Låter man bli betalar man mer i skatt och mer till välfärden. Skillnaden mellan legitim och otillåten skatteplanering är att den förra är sanktionerad, den senare är det inte. Det faktum att i Sverige obeskattade vinster och ersättningar hamnar i lågskatteländer som Malta och Cypern, måste inte innebära att de hamnat där obeskattade på olaglig väg. Även om det är sannolikt. Drivs verksamhet utomlands från Sverige ska också vinsten beskattas i Sverige, enligt svensk och internationell rätt. Den som inte följer reglerna får räkna med konsekvenser och kanske en svettig stund i rampljuset.

Aggressiv skatteplanering är en global farsot som drabbar de mindre bemedlade, som blir sittande med Svarte Petter. Dessutom, skulle rätt skatt betalas av fler skulle framsynta politiker kunna sänka skatterna, till gagn för alla och inte bara de rika som har råd att betala för att slippa.

Pengar är inte problemet

Låt stå!

I Skolsverige råder just nu en dogm, att likvärdighet är skolans salighet. Vägen dit går genom ökade resurser och mindre klasser. Mindre talas däremot om vad skolan faktiskt behöver och dess egentliga syfte, kvalité i undervisningen.

Sverige spenderar redan idag en ansenlig summa pengar på grundskolan. Nionde mest i OECD per elev i klasserna 1 - 6. Klart mer än snittet och mer än det skolhajpade Finland. Korrelationen mellan nedlagda resurser och resultat är svag, liksom den mellan storlek på klasser och resultat (såvida det inte handlar om de allra yngsta). Det finns istället otaliga belägg för att kvalité uppnås på andra sätt, sådana som systematiskt motarbetats under flera decennier. Även om alliansregeringen hann ge sig i kast med en del.

Och det är inga revolutionerande grepp som föreskrivs. Barn och unga behöver, precis som alla vi andra, lugn och ro för att lära. De behöver likaså mötas av förväntningar och inte bortförklarande skäl till varför de inte ska klara sig. Lärarna måste få vara just lärare och de didaktiska och ämnesmässiga experter som de är. Slutligen krävs kontinuitet och god organisation, vilket duktiga pedagogiskt skolade rektorer borgar för. Så pengar i all ära, men tro inte att det löser problemet.