De senaste månaderna har jämställdhetsfrågan seglat upp som
ett valets huvudnummer. Det är bra. Ojämställdhet kostar, både ekonomiskt och
personellt. I takt med att frågan fått allt tyngre vikt har den dessvärre också
kommit att radikaliseras.
Feminismens utgångspunkt är att det finns en strukturell
ordning som leder till att kvinnor missgynnas. För att bekräfta detta framförs
statistik som tämligen ensidigt visar på det påstådda. Per Johansson, professor
i ekonometri, ger ett antal exempel på hur denna verklighetsförmedling ger en
ganska skev bild. Kvinnor lever exempelvis längre än män, de utbildar sig mer
och uppvisar lägre kriminalitet. Kvinnor är vidare, enligt Socialstyrelsens
inläggningsregister, mindre våldsutsatta än män. Johansson konstaterar att den
stora jämställdhetsboven synes vara mäns låga uttag av föräldradagar vilket
leder till lägre kvinnolön och större kvinnlig sjukfrånvaro. Johansson förespråkar
därför en ytterligare pappamånad.
Radikalfeminism grupperar och kollektiviserar utifrån kön
vilket ställer grupper mot varandra. Detta spär på fördomar vilket inte på
något sätt gagnar jämställdhetsarbetet. En liberal politik ser individen och
syftar inte till att uppnå samma utfall utan snarare till att ge alla samma förutsättningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar