Vart är vi på väg?

Fallit i glömska

Det var nu drygt 400 år sedan som upplysningens idéer och ideal slog igenom. Med stöd i naturvetenskapen och nyvunna kunskaper om sakers natur kom kyrkans envälde och grund att ifrågasättas. Individen var inte underkastad någon guds ordning utan satt själv på verktyg nog för att diktera och forma sitt eget öde. 

Nu, på 2020-talet, tycks Voltaires läror helt ha fallit i glömska. Ty i sin iver och strävan efter jämställdhet och rättvisa äter sig identitetspolitiken allt längre in i samhällsapparaten. Utvecklingen sker inte bara med politikens goda minne utan hejas snarare ivrigt på av densamma. Och starka samt välfonderade äro de lobbygrupper som driver på. En av världens mäktigaste finansinstitut, amerikanska Blackrock, kräver exempelvis att inte bara kön utan även ras och sexuell läggning beaktas i valberedningsarbetet. Det är inte bara kränkande mot individen själv att rekryteras på sådan grund utan också rent förolämpande. Att inte rekryteras utifrån kompetens utan snarare härkomst, hudfärg, sexuell preferens eller tingest mellan benen vore att backa bandet så långt som till mörka medeltiden. Tider innan begreppet kunskap fick fäste och relevans. 

Grunden för våra västerländska kunskapssamhällen är respekten för just kunskap, förkovran och merit. När nu allt annat än just dessa ideal tycks bli norm så kan man undra, vart är vi på väg?

Glöm direktörerna och fokusera på skolan

Fördummande och banal

Traditionsenligt så här års presenterade nyligen LO sin rapport om inkomstskillnader och ojämlikhet i landet. Som vanligt och förväntat har storbolags VD-lönerna dragit ifrån industrarbetarnas ytterligare, som nu tjänar hela 60,2 gånger mer. Det låter, och är, oerhört och den eftertänksamme frågar sig kanske vad direktörerna ska till med alla pengar. 

Vad VD gör av sina miljoner är dock både ointressant och oväsentligt, av relevans är däremot hur samhälle och debatt svarar på dessa uppgifter. LO:s bot är lika enkel som käck, ytterligare skatt för rika och rejäla kapitalskattepåslag. Finansministern går på samma linje och förepråkar likaså mera kapitalskatt. Frågan som då ska ställas är hur detta skulle göra Sverige bättre, fattiga rikare, integrationen smidigare och skolan funktionell. LO:s jämlikhetsrapporter är fördummande och banala i sitt upplägg och konklusion. Att direktörer blir allt snuskigt rikare sticker i mångas ögon, men att göra dem mindre snuskigt rika hjälper inte dem i utanförskap, utan utbildning och utan lön. Arbete och investeringar ska stimuleras och utanförskap bekämpas. För dem med jobb och utbildning har reallönerna efter skatt ökat påtagligt de senaste decennierna, tack vare jobbskatteavdrag och ansvarsfulla lönerörelser som hållit inflationen i schack. De som däremot stått bredvid, har hamnat verkligt bredvid.   

Höga VD-löner är inte Sveriges problem utan istället en misslyckad integration och en dysfunktionell skola, som inte gett elever de kunskaper som samhälle och arbetsgivare fordrar. Samhällets svar på LO:s rapport borde därför vara att glömma direktörerna och fokusera på skolan.