Skattehöjning mot bättre vetande

Höfta mellan tumme och pekfinger
håller inte.

Från årsskiftet får Sverige världens högsta marginalskatt. Det innebär att mer än 60 procent av den sist intjänade kronan går till staten. Med allmän pensionsavgift och tillsammans med det faktum att större delen av dessa högre inkomster inte berättigar till pension och sociala förmåner överstiger skatten 80 procent.

I Magdalena Anderssons budget beräknas marginalskattehöjningen inbringa 2,7 miljarder till skatskassan. Forskning, som även beaktar skatters påverkan på våra beteenden, ger dock andra resultat. Skattehöjningar ger naturligt nog mindre incitament till att ge det lilla extra. Med ännu högre skatter lär fler höginkomsttagare ta ut övertid i kompledigt istället för övertidsersättning. Kanske väljer de en längre semester istället för kontoret, båten eller varför inte stugan på landet. Detta slogs nyligen fast av Jacob Lundberg i en uppmärksammad Timbrorapport. Lennart Flood, professor emeritus i nationalekonomi, instämmer såväl i rapportens antaganden som dess slutsatser. Även Anderssons föregångare Erik Åsbrink förhåller sig skeptisk. Han vill istället slopa den statliga skatten helt för att höja kapitalskatt och moms.

Finansministern är en välutbildad nationalekonom med riklig erfarenhet från finansdepartementet och Skatteverket, hon känner mycket väl till den föreslagna skattehöjningens begränsande effekter på arbetsutbudet. Det är sorgligt att konstatera att hon nu faller till föga för vänsterns och de grönas skattehöjardrömmar och fattar så viktiga beslut mot bättre vetande.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/expert-farre-jobbar-mer-med-hogre-marginalskatt-1/

35 000 dör ifrån S varje år

Allt äldre, allt fler vid sidan om

Den senaste veckans skörd av opinionsmätningar har knappast höjt julstämningen i S-leden. Partiet är nere på Juholt-nivåer vilket innebär ett tapp med fem procent från det rekorddåliga valresultatet förra hösten.

Dissekerar man sedan siffrorna så framträder än mer skrämmande uppgifter. Allra mest oroar säkert den massiva flykten av LO-väljare till SD. Bland manliga LO-väljare är SD nu större och bland samtliga LO-väljare är partierna jämnstora. Och raset har gått fort, rasande fort. Bara under 2015 har S tappat 15 procent av LO-väljarna, medan SD höstat in ett 10-procentigt ökat stöd. Den andra stora S-trenden är att deras väljare dör ifrån dem. Enligt Sifo tappar partiet årligen 35 000 väljare genom dödsfall, samtidigt som återväxten bland yngre är ytterst skral.

Även om det är Socialdemokraternas framtid som målas i det allra mörkaste tonerna kan inget annat parti förutom SD fröjdas över opinionsutvecklingen. SD däremot, går framåt i alla led och åldrar och det måste gammelpartierna ta intryck av. SD upplevs kunna erbjuda lösningar och något annat, en annan typ av framtid som uppenbarligen lockar mer än övriga partiers alternativ. För att inte gå samma väg tillmötes som Socialdemokraternas väljarkår så måste övriga partier kunna uppbåda något betydligt mer lockande.

”Hur stora måste problemen växa sig innan förändring kan ske”

Öppet för vissa, stängt för många andra

Svensk ekonomi växer så det knakar och arbetsmarknaden är glödhet, för vissa. Handelsbanken konstaterar i sin senaste konjunkturprognos att arbetslösheten i gruppen inrikes födda 25-74 år ligger på 3,1 procent och väntas sjunka ytterligare. Motsvarande siffra för utrikes födda är 21,8 procent.

Tudelningen på arbetsmarknaden och den allt snabbare växande klyftan, mellan dem som är inne och de som lämnats utanför, är politikens främsta utmaning att ta sig an. Idag är mediantiden för en nyanländ sju år för att få första jobbet. Hos dem som nu är inskrivna i etableringsuppdraget hos Arbetsförmedlingen har 30 procent eftergymnasial utbildning, 21 procent gymnasial utbildning medan hela 48 procent enbart har förgymnasial utbildning. Detta är alarmerande siffror för ett land med höga välfärdsambitioner, Europas hårdaste beskattning av arbete och lägst andel låglönejobb. Det finns under sådana omständigheter ingen arbetsmarknad för flertalet av de arbetslösa, och får inte de några jobb blir det svårt att upprätthålla välfärdsambitionerna.

Enligt Handelsbanken bidrar snäv lönespridning, höga marginalskatter och bidragssystem som inte stimulerar lågutbildade att söka jobb till att de enklare jobben som skulle kunna matcha flertalet arbetslösa blir för få. Banken avslutar sedan rapporten med en retorisk fråga: ”hur stora måste problemen växa sig innan förändring kan ske”. Bra fråga.

Sent omsider har syndaren vaknat

Trött och resignerad infrastrukturminister

Det var en trött och närmast resignerad infrastrukturminister som i veckan fick försvara regeringens senaste migrationspolitiska initiativ. Från och med 21 december är tanken att samtliga tåg- och busspassagerare över Öresundsbron ska ID-kontrolleras. Och ovanpå det ska regeringen ges möjlighet att stänga hela bron för vägtrafik.

Efter att konsekvent och övertygande ha proklamerat att asylrätten ska värnas och upprätthållas vänder regeringen nu på en femöring. Panikåtgärderna, som i princip stänger Sverige gränser, innebär ett rejält underbetyg åt både nuvarande och den förra regeringen. Ingen har bättre kunskaper om landets tillstånd och utmaningar än landets politiska ledning. I Sverige litar vi i allmänhet dessutom på vad de säger. Den akuta situation vi nu ser har inte uppkommit över natten utan är resultatet av en längre tids utveckling. Ingen politiker har dock adresserat frågan riktigt utan istället övertygande förnekat de utmaningar som Sveriges oproportionerliga flyktingmottagande uppenbarligen innebär. 

Politisk naivitet och förnekelse har lett till en situation där alla dörrar dramatiskt smälls igen, för både asylsökande och näringsidkare. Alltför sent omsider har våra politiska syndare vaknat.

Än finns räddning i sikte Stefan

På väg mot botten,
men än finns räddning i sikte

Sex procent av näringslivets högre chefer har förtroende för Stefan Löfven. Det är historiskt lågt och mycket illa, inte bara för Löfven själv men också för landet som helhet. En politisk ledning som inte förmår ingjuta förtroende hos företagen innebär alldeles säkert färre investeringar, lägre ekonomisk aktivitet och i slutändan färre jobb. Ovanpå detta har Löfven en flyktingkris att hantera, vilket går sämre än sisådär.

Då, för snart fyra år sedan, när Löfven utsågs till Socialdemokraternas högste chef togs han emot med hyfsat öppna armar i breda lager. En pragmatisk fackbas med förståelse för företagares villkor och förmåga att finna breda kompromisser. Sen lät han sig dock surras vid den gröna masten och liera sig med ett vänsterparti som avskyr företag lika mycket som dem som driver dem. Hårt surrad och oförmögen till aktion följer han nu skutan ned i djupet.

Ännu finns dock räddning i sikte, både för Löfven och dennes sjunkande skepp. Men då måste de fängslande gröna repen snabbt surras upp, de röda skickas ut på plankan och nya mer tillförlitliga vänner uppsökas.

Inget varar för evigt

Mer än bara namnbyte på gång

Det är hela havet stormar inom politiken nu. Förra höstens valresultat gav en svårnavigerad parlamentarisk terräng medan nuvarande flyktingsituation och det förhöjda terrorhotet lagt ytterligare sten på börda. I turbulenta tider krävs lättfotade politiker utan skygglappar men utrustade med stora mått av pragmatism.

Folkpartiet, dvs. Liberalerna, håller landsmöte i helgen och där har företrädare redan flaggat för omdaning och storstäd. Ordföranden själv, Jan Björklund, har öppnat stora porten och öppnar för ökat samarbete, över blockgränsen. Det vore ett stort steg, alliansen har mått väl och frodats i över tio år och blivit en politisk institution. Under de senaste tio åren, och då inte minst de senaste fem åren, har spelplanen dock drastiskt förändrats. Med SD:s intåg och snabba framryckning har ett omöjligt parlamentariskt läge uppkommit, där inget av blocken kan drömma om egen majoritet utan att involvera SD. Situationen gör Sverige ostyrbart och förhindrar all form av utveckling. Sett ur det perspektivet kanske dagens turbulens till och med kan föra något gott med sig, ökat samförstånd och ökad samarbetsförmåga. 

Visst smärtar detta att medge för en alliansvän med borgerligt hjärta, men nuvarande parlamentariska låsning måste få ett slut. Björklund gör då rätt i att, åtminstone tillfälligt, söka lösningar även över gränserna. Men givetvis under förutsättning att de blir rejält borgerliga.

Visst kostar det

Marknaden är snart nere på nagelbanden

Många mer och mindre seriösa debattörer vill fortfarande påskina att flyktingmottagandet knappt kostar, om än att det må föra med sig utmaningar. Ytterligare några gör gällande att det snarare är en investering, då vi behöver förstärka på arbetsmarknaden.

Den så kallade marknaden är i många kretsar en illa omtyckt figur, kanske för att den är så rak och osentimental. Marknaden bör man dock nogsamt följa, för dess spådomar slår sällan fel. I samband med Magdalena Anderssons så kallade tilläggsbudget, med besked om ytterligare drygt 10 miljarder av lånade pengar till kommuner och landsting skickade räntemarknaden upp den svenska låneräntan med elva punkter. Och inte blev den lugnare av beskedet att det kommer mer, troligen i form av besparingar, skattehöjningar och ytterligare lån. Marknaden spår således en kärvare svensk ekonomi med ökade risker, och då vill marknaden ha bättre betalt för att låna ut. Då blir det inte bara dyrare att låna utan också att investera och konsumera. Dagens situation kommer således att få vittgående och långtverkande konsekvenser för svensk ekonomi.

Utan att värdera den förda politiken så vill jag ändå få det sagt, visst kostar det.

Dömd till utanförskap

Åsa Romson vurmar för  RUT-avdraget

Miljöpartiets Åsa Romson klargjorde häromdagen att politiken bör lyssna mer på näringslivet, dess behov och önskemål. Efter att ha gjort det vurmade hon bl a för ett utvidgat RUT-avdrag, omfattandes fler tjänster.

På DI-debatt (10/11) slår två av hennes gröna riksdagskollegor Anders Schröder och Rasmus Ling fast att trösklarna in på arbetsmarknaden måste sänkas. Detta då det kommer flyktingar med låg utbildningsnivå, litet eget kapital och utan kontaktnät. I samma andetag konstaterar de att Sverige har mycket höga trösklar in på arbetsmarknaden och lägst andel enkla jobb inom EU. Vidare slår de fast att långt ifrån alla som kommer till Sverige kan förväntas nå en sådan utbildningsnivå som krävs för att få ett högkvalificerat arbete. Det Romson implicit säger och som explicit formuleras av hennes riksdagskollegor är inga nyheter, utan har varit lika sant långt innan flyktingsituationen blev akut. De höga trösklarna har alltid hindrat grupper utan erfarenhet, kontaktnät, eget kapital och med klen utbildningsbakgrund, då inte minst ungdomar.

På en konkurrensutsatt marknad, likt arbetsmarknaden, måste någon som är 25 procent mindre produktiv ha 25 procent mindre i timkostnad för att personen ska anställas. Alternativet till att acceptera det är att döma en mycket hastigt ökande andel av befolkningen till arbetslöshet och kanske livslångt utanförskap.

http://www.di.se/artiklar/2015/11/9/debatt-sank-trosklarna-pa-arbetsmarknaden/

Vilken skattkista har SSU tillgång till

Elin Ylvasdotter bröstar upp sig

Visst ska ungdomsförbund vara avantgardistiska, lite rebelliska och gärna provocerande, men uns av förankring kan ändå förväntas. Samtidigt som en allt svettigare Morgan Johansson konstaterar att ”Sveriges gräns är nådd” passar SSU-ordföranden Elin Ylvasdotter på att skriva debattartiklar som i stort går direkt på tvärs med migrationsministerns bedömning.

På SvD debatt (6/11) går Ylvasdotter till hårt angrepp på Moderata studenters Benjamin Dousa sedan denne i princip instämt i det som Ylvasdotters partikamrater Löfven och Johansson precis tillstått, mottagandet är tänjt till bristningsgränsen. Bostäder saknas, Migrationsverket saknar personal för att asylpröva, Socialförvaltningen saknar handläggare för alla ensamkommande, skolan behöver akut anställa åtminstone 7 000 nya lärare med ämneskunskap inom svenska som andraspråk osv. Till de kapacitetsrelaterade svårigheterna kommer de direkt ekonomiska i form av dagersättning, etableringsstöd, sjukvård, bostads- och barnbidrag etc. Utan minsta analys slår Ylvasdotter präktigt fast att det svenska samhälls- och välfärdsbygget behöver invandring, bland annat av ekonomiska skäl. Därför tycker hon att dagersättningen bör höjas, liksom etableringsersättningen, uppehållstillstånd ska vara permanenta och papperslösa ska ovillkorslöst ha rätt till vård. Och detta ska vi låna till.

Det är fritt fram för SSU att resonera som de gör, men för debatthöjdens skull bör de samtidigt redogöra för vilken skattkista de har tillgång till. För inte kan de väl på allvar mena att vi ska lån till kalaset.

http://www.svd.se/flyktingarna-ar-inte-en-belastning/om/flyktingkrisen-i-europa

Medan lånebomben tickar på

Det blev nej igen från kammarrätten

Att priserna på svenska bostäder skenar är definitivt gårdagens nyhet. Att en lånebubbla nu pumpas upp är knappast heller något löpsedelstoff. Trots detta lyser de resoluta reformerna med sin frånvaro.

Ekonomiprofessor Harry Flam, tillika ledamot i Finanspolitiska rådet, menar att den explosiva prisutvecklingen på bostäder grundar sig på fundamenta. En fundamental bostadsbrist, kraftiga inkomstökningar och en svindlande låg ränta samverkar alla för att pressa priserna uppåt. Även om Flam må ha rätt så kommer detta fundament att knaka betänkligt i fogarna den dag då räntan höjs till mer normala nivåer. Och den dagen kommer och då lär åtskilliga bolånekunder antingen tvingas lämna sitt bo eller kraftigt inskränka på sin konsumtion. Båda scenarierna skulle vara olyckliga för svensk ekonomi. Det finns ett antal bättre och sämre metoder att stävja denna allt explosivare utveckling. En av de sämre har redan föreslagits. Amorteringskravet skulle vara lätt att kringgå för utlåningssugna banker och därtill drabba unga och andra bostadssökande hårt, då trösklarna in i stugvärmen höjs ytterligare. Kvar i verktygslådan finns en återinförd fastighetsskatt och ett avtrappat ränteavdrag, båda fullt rimliga men politiskt våghalsiga.

Nu krävs modiga, vidsynta och samarbetsförmögna politiker, som agerar innan lånebomben exploderar. Sådana politiker har förmåga att lyfta blicken bortom tillfälliga opinionssiffror för att därefter göra det som är bäst för landet. Och de ser då samtidigt till att det också går att bygga nytt i detta överbyråkratiserade land.

Löftesbrott och pengabrist

Ja, det finns anledning att vara bekymrad

Två av regeringens stoltaste löften till väljarna inför valet var slopad bortre tidsgräns i sjukförsäkringen och höjd a-kassa. Reformerna finns också med i den budget som ligger för handläggning hos finansdepartementet. Frågan är nu om det verkligen finns pengar att baxa dem hela vägen.

Samtidigt som finansministern går ut med akuta sparpropåer till departementen skriver Försäkringskassan upp sin prognos för kostnader relaterade till sjukförsäkringen. Enbart nästa år kommer den slopade bortre tidsgränsen att kosta 800 miljoner enligt myndigheten. Hur mycket den höjda a-kassan kommer att kosta vet vi inte ännu, men forskning visar entydigt på att ett lyft tak inte bara ökar kostnaderna direkt utan också indirekt genom ett lägre arbetsmarknadsdeltagande. Den höjda a-kassan är en lovvärd reform, men är högst feltajmad. Alla resurser och reformer måste nu läggas på att öka arbetskraftsdeltagandet och att få alla med arbetsförmåga i arbete, annars kommer Magdalena Anderssons besparingar bli obarmhärtiga. Då drabbas inte framförallt de välbeställda och friska utan de sämre bemedlade och sjuka.

Mycket talar för att regeringen kommer leverera ett pärlband av löftesbrott framgent. Och bättre det än att låta kostnaderna skena och låta fattiga och sjuka få lida för det.

Talande exempel på Sveriges debattklimat

Ajabaja Billström, så får man inte säga

Den svenska samhällsmodellen vilar tungt på rikets grundlagar, vari bland annat rättigheterna om yttrande- och åsiktsfrihet slås fast. Inskränks dessa rättigheter vacklar modellen och grunderna för demokratin hotas. De senaste årens migrationspolitiska debatt har gett en rad exempel på att betydande inskränkningar redan sker.

2013 var före detta migrationsministern Tobias Billström den förste utanför SD-kretsar att yppa sig kring volymfrågan. Då fick han löpa gatlopp. I fördömande ordalag ansåg Stefan Löfven, då oppositionsledare, att utspelet var rent oanständigt. Dalademokratens Göran Greider ansåg att Billström sällade sig till SD-kretsen av xenofober och rasister. Till Billströms belackare anslöt sig inte bara oppositionella utan lika väl försiktigt tassande parti- och allianskollegor. Trots att väldigt lite förändrats i sak sedan 2013 har nu de allra flesta vänt i frågan. Statsministern menar nu att situationen med så många asylsökande inte är hållbar. Greider å sin sida anser att det krävs signalpolitik för att få färre asylsökande till landet. Samtidigt slår densamme fast att man, av ren rädsla, inte ens får knysta något som liknar det som SD säger.

Nu när debatten vänt, och debattaket kommit att höjas, är det plötsligt okej att tala volymer utan att stämplas och misstänkliggöras. Löfvens och Greiders helomvändningar är talande exempel på Sveriges dystra debattklimat, och tyvärr på en något vacklande demokrati.

Det krävdes en flyktingkris

Ylva Johansson kommer behöva
varje tänkbar muskel.

I anslutning till regeringens och alliansens flyktingpolitiska överenskommelse gick ett pressmeddelande ut från regeringskansliet. Häri stod att läsa att ”en snabbare etablering på arbetsmarknaden underlättas genom lägre trösklar in på arbetsmarknaden”. Konstaterandet är inte bara korrekt utan också snudd på revolutionerande.

Socialdemokraterna har i decennier ihärdigt hamrat in mantrat att Sverige inte ska konkurrera med låga löner. Med tung uppbackning av LO, som lika ihärdigt motarbetat all form av lönekonkurrens för sina medlemmar, har Socialdemokraternas strategi pressat upp lönenivåerna och arbetskraftskostnaderna till orimliga nivåer. Konsekvensen är lika självklar som den varit eftersträvad, lågproduktiva arbeten har slagits ut liksom många av dem som kunnat få anställning där. Nu fylls Sverige på med hundratusentals nya invånare, varav många med begränsade akademiska meriter. Först då, när läget blivit akut, medger man alltså det självklara.

Ett första steg på vägen är att acceptera och till och med utvidga RUT-tjänsterna, där många av de nytillkomna är efterfrågade. Förhoppningsvis följs detta av ytterligare liberaliserande steg. Men att det först skulle krävas en flyktingkris är beklämmande. 

Hellre cynisk än naiv

Migrationsminister med rätt
att vara bekymrad

Känslokall, illusionslös och nihilistisk är alla synonymer till begreppet cynisk. Motsatsen, naiv, är enligt samma ordbok liktydigt med barnslig, lättlurad och enfaldig. Inga vidare egenskaper någotdera.

Malmö stad utlyste häromveckan krisläge två och betecknar nu situationen som "en mycket allvarlig händelse". Upphovet är de kolossala flyktingströmmar som anlänt till staden de senaste veckorna. Varje dag ankommer nu 100 ensamkommande flyktingbarn, sedan januari har 5 400 ensamkommande anlänt till stan. Närmare 1 500 flyktingar söker asyl, varje dag, endast i Malmö. Sedan staden retirerat reser nu frivilligorganisationer moduler kring Centralen för att de asylsökande överhuvudtaget ska få tak över huvudet. I skrivande stund ger regeringen Migrationsverket och Myndigheten för samhällskydd och beredskap i uppdrag att uppföra tältläger för asylsökande. Wir schaffen es menade Tysklands Angela Merkel och upphävde Dublinförordningen. Nu hotas hon att dras inför författningsdomstolen för sin valhänthet i flyktingfrågan. I Sverige förs samma hopplöst aningslösa politik, ett gigantiskt samhällsexperiment.

Även om vi tillfälligt kan erbjuda tak över huvudet åt de hitkommande så kvarstår frågan, hur ska de sedan integreras och betalas för. Bostadsbristen är skriande, vårdköerna påtagliga, liksom bristen på lärare, socialsekreterare, sjuksköterskor, skolplatser och andra samhällskritiska funktioner. Arbetsmarknaden är på grund av höga ingångslöner och stel arbetslagstiftning dessutom stängd för många av de nyanlända. I detta läge är jag därför hellre cynisk, naivitet hotar nämligen leda till irreversibla skador på hela samhällskroppen.

En samhällsmodell under press

Vecken i Danielssons panna
veckar sig allt djupare

Den svenska samhällsmodellen bygger på ett tydligt samband mellan arbete och förmåner. Skatter och avgifter från förvärvsarbete syftar till att betala vårt personliga uppehälle vid sjukdom, föräldraledighet, pension eller annan frånvaro från arbetet. Bryts detta samband hotas inte bara finansieringen utan också det för samhällssammanhållningen helt avgörande förtroendet mellan stat och medborgare respektive medborgare emellan.

Det enorma tryck som flyktingkrisen innebär för samhället försämrar möjligheten att ge förutsättningar för alla att etablera sig, såväl för svenskfödda som invandrade. Allt färre kommer då att kunna ges möjlighet att uppfylla samhällskontraktet med ökade klyftor, försämrade offentliga finanser och lägre tilltro som följd. För att inte hamna där krävs förändringar i den förda flykting- och arbetsmarknadslagstiftningen. Endast en mindre del av de beviljade uppehållstillstånden ges idag till människor som faktiskt flyr krig och förtryck. 89 procent av alla beviljade uppehållstillstånd ges på andra grunder än de som följer av FN-konventionen. Med den enorma ström av människor till Sverige som vi upplever idag måste vi prioritera de verkligt hjälpbehövande. Vidare måste de nyanlända snabbt beredas en väg in i samhällsgemenskapen via jobb och utbildning. En stel arbetsmarknad med minst andel låglönejobb i Europa och en lika stel skola ger inte dessa förutsättningar.

Den svenska samhällsmodellen är under press, låt inte pressen bli för hård.

Gott och blandat inte gott nog för skolan

Mest surt i Skolverkets gottepåse

Rykande färska siffror från Skolverket ger en spridd bild av niondeklassarnas prestationer. Å ena sidan har genomsnittsbetygen ökat kraftigt men å andra sidan lyckas allt färre nå gymnasiebehörighet.

Andelen gymnasiebehöriga sjönk i år med 1,3 procent jämfört med förra året. Andelen obehöriga är den högsta sedan 1998 och uppgår till 14,4 procent, motsvarande 14 000 elever. I kontrast härtill har snittbetygen alltså ökat, i år med 2,3 poäng, vilket är den högsta ökningen sedan 1998. En motsägelse som samtidigt innebär att klyftorna mellan eleverna vidgats. En bärande förklaring till de vidgade klyftorna står att finna i Skolverkets egna siffror. Gymnasiebehörigheten bland elever som invandrat i årskurs ett till fem ligger på 72 procent medan motsvarande andel bland dem som börjat i årskurserna sex till nio ligger på 28 procent.

Enbart under september i år tog Sverige emot 4 000 ensamkommande flyktingbarn och hittills i år har 13 500 tagits emot. Och siffran förväntas öka kommande år. Dessa, och de tiotusentals flyktingbarn som inte kommer ensamma, placeras i dagens system i klasser tillsammans med jämnåriga för att där ta examen, kanske redan några månader efter ankomst. Det är givetvis helt orimligt att då förvänta sig gymnasiebehörighet. Att snittbetygen ökat är gott och talar för att skolan ändå är på bättringsvägen. Men med allt färre gymnasiebehöriga är detta inte gott nog.

Ett skattespel för gallerian

Ta från de rika och ge till de fattiga
är ädelt men inte alltid så klokt

Professor Lennart Flood fastställde nyligen i en uppmärksammad artikel att det finns starka argument för att sänka snarare än höja nivåerna på marginalskatten. Skälet som uppges är att en ytterligare höjning skulle sänka skatteintäkterna, eftersom färre antal timmar då skulle jobbas och mindre engagemang investeras i utbildning.

Få eller inga studier finns som visar att höga marginalskatter för breda grupper av medelinkomsttagare ger mer till statskassan. Regeringens politik, att sluta räkna upp tröskeln för marginalskatt och trappa av jobbskatteavdraget, är således enbart ett skattespel för gallerian. Några får det sämre men ingen får det bättre. I värsta fall får alla det sämre eftersom det blir färre skattekronor att fördela. Att ta från de rika och ge till de sämre bemedlade låter ädelt, men de nuvarande skattereformförslagen doftar unket och borde förpassas till den kommunistiska sophögen av usel ekonomisk politik.

Rättviseaspekten väger tungt i all skattepolitisk politik. Men hur rättvist det är bestraffa utbildning, flit, risktagande och ambition kan allt diskuteras. Och vad är meningen när det bara skadar samhällsekonomin.

Strutsstrategi vid vägs ände

Åkesson behöver inte längre
be för högre opinionsstöd

Sverigedemokraterna har än en gång lyckats blåsa upp till storm. Denna gång genom att SD-företrädare frekventerat med näringslivsorganisationer och framstående lobbyister. Hundhuvuden har bland andra Svenskt Näringsliv och lobbyjätten Kreab fått bära, som efter uppvaktningarna kritiserats för att legitimera och normalisera SD.

Vad kritikerna inte tycks ha insett alternativt vägrat acceptera är att SD redan betraktas som både legitima och normala. Detta så till den grad att det nu är största parti bland män och nosar både M och S i den opinionsmässiga baken. Det faktum att SD:s 13 procentiga väljarstöd och 49 mandat i riksdagskammaren ger betydande inflytande över rikets styre tycks heller inte ha gått in, eller att en lobbyverksamhets enda uppgift är att påverka dem med inflytande. Strutsstrategin har för länge sen nått vägs ände och nu handlar det om att konstruktivt hantera situationen och samtidigt respektera demokratins spelregler som, tyvärr, gett SD betydande mandat.

SD är ett i många avseende främmande parti i den svenska politiska myllan, men som till synes har en politik som vinner väljarnas stöd. Detta är ett faktum som strutsens taktik inte förmår att hantera.

Centralbankernas spekulationer kostar

Riktigt så glad har Yellen
ingen anledning att vara.

När världens mäktigaste sedelpressare, Federal Reserve, beslutade att låta styrräntan ligga kvar på noll procent rasade världens börser. Lite motsägelsefullt kan tyckas, låga räntor ska enligt alla modeller ge aktiekurserna en extra skjuts. Feds beslut, och inte minst dess motivering, gav dock befogad anledning till oro.

Precis som svenska Riksbanken tidigare gjort, motiverar Fed sin fortsatt ultralätta penningpolitik utifrån kortsiktiga och rent spekulativa grunder. I Sverige hänvisades det till tillfälliga kronförstärkningar medan Fed hänvisar till kinesiska orosmoment. Centralbankerna har härmed gett sig in på spekulanternas marknad, och där hör de inte hemma. För när så viktiga institutioner börjar basera så avgörande beslut på rena gissningar skjuter man riskpremien i höjden, vilket gör det allt mindre attraktivt att investera i annars kanske lönsamma projekt. Och det får realekonomiska effekter eftersom företag, istället för att investera, delar ut sitt kapital eller återköper sina redan högt prissatta aktier.

Det finns tillräckligt med kortsiktig spekulation på kapitalmarknaden utan centralbankernas inblandning. De borde därför återvända till sina förvisso tråkiga, men likväl förutsägbara räknemodeller.

Vanskligt av Reinfeldt

Lite bekymrad bör du allt vara.

Enligt uppgift från SVT tar förre statsministern Fredrik Reinfeldt ut full riksdagspension än idag, ett år efter sin avgång. Det innebär 156 000 kr/månad samtidigt som hans aktiebolag enligt samma källa omsätter miljoner. Enligt regelverket ska alla sidoinkomster avräknas från riksdagspensionen men genom att låta pengarna ligga kvar i bolaget rundar man lätt dessa regler.

Reinfeldt kopierar därmed sin föregångare Göran Perssons upplägg, som då fick svidande kritik. Även om de båda knappast är ensamma om upplägget, och även om de inte bryter mot reglerna och må ha goda skäl, så är de ute på bräcklig is. Som statsminister har man det övergripande ansvaret för landets styre, dess lagar, regler och dess efterlevnad. Statsministern och riksdagskollegor har ensamt mandat att utforma de regler som de själva och alla vi andra ska förhålla oss till. När det då visar sig att reglerna för dem själva är mycket förmånliga och dessutom rundas genom offensiva upplägg hotar det att sprida odörer som i viss mån förpestar det moraliska klimatet. Det kan då bli svårt att förklara för gemene man varför denne ska följa politikens spelregler, om reglerna mest synes vara för politikerna själva.

Nu lär vare sig Reinfeldt, Persson eller deras gamla riksdagskamrater utgöra något hot mot den allmänna samhällsmoralen, men allt beteende som kan tolkas illvilligt tenderar till att göras det. Därför måste politiska personligheter trippa lite extra på tå.

Mjuka värden kräver hårda verktyg

När det brinner i knutarna
krävs mer än en klapp på
axeln och fritidsgårdar

FN:s millenniemål, att halvera andelen extremt fattiga och hungrande, uppnåddes redan innan utsatt datum. Det är enorma framsteg vilka gjort att miljarder fler nu försörjer sig för egen maskin, fria från de tyglar som följer av att behöva ägna all sin energi åt att överleva dagen eller att vara beroende av andras dusörer.

För att de uppnådda framgångarna ska kunna bevaras och för att stimulera fortsatt utveckling måste terrorism och kriminalitet bekämpas, varje dag och på alla nivåer. Endast i trygga och stabila miljöer stimuleras investeringar, företagande och handel, vilka är förutsättningar för ekonomisk utveckling och välstånd. Detta är sant såväl på internationell som nationell nivå. Ingen näringsidkare eller entreprenör utan direkt suicidala drag etablerar sig där skotten viner, bilar bränns, räddningspersonal attackeras eller där stöld är den vanligaste transaktionsformen.

Lika mycket som terroriserade stater behöver militärt understöd för att skapa långsiktig utveckling behöver utsatta svenska förorter ett närvarande rättsväsende med resurser och befogenhet att skapa trygghet. För mjuka värden kräver en låda hårda verktyg. 

Stolta men knappast nöjda

Stolt men ingen anledning att
vara nöjd

Ingen kan blunda för de flyktingtragedier som dagligen utspelar sig i våra nära och relativa närhet. Ingen med ett hjärta av annat än sten kan heller underlåta sig att känna empati och sympati.

Att Sverige sedan länge är det land som per capita tar emot i särklass flest asylsökande är därför något vi ska vara stolta över. Sverige har dessutom som ett av världens rikaste länder en moralisk skyldighet att hjälpa. Men hur mycket många än vill och hur mycket vi än borde, så hjälper inte det när nu 58 procent vill se minskad invandring. För alltmedan skaran av skeptiker ökar och gammelpartierna kör på i gamla hjulspår tilltar apatin bland väljarna. Känslan av hjälplöshet, att inte bli lyssnad till, kombinerad med faktiskt upplevda samhällsproblem och uppfattade sådana ger en giftig cocktail som nu sprids ut i landet.

Man kan klistra hur många fula etiketter som helst på SD, rasister, fascister eller varför inte nazister, men inget av det förändrar de faktiska förhållandena. Absolut ska vi vara stolta över vår humanism, men knappast nöjda över den politik som ger 20 procents väljarstöd till svensk historias främsta missnöjesparti.

Ihålig idealism

Rosengren-stolt och nöjd sosse.

Statsministern fick äran att avsluta ungdomspartisterna i SSU:s kongress häromdagen. Det gjorde han med brösttoner och en god portion självgodhet. Löfven slog övertygat fast att jämlikhet är en förutsättning för verklig frihet samtidigt som han frågade sig hur mycket en människa egentligen kan, respektive inte kan, äga. Kongressen jublade och instämde säkert i sin statsministers klokskap.

Alltmedan statsministern jagade upp SSU-ungdomar jagade den tidigare näringsministern Björn Rosengren upp en ny bostad. Rosengrens residens mäter dryga 300 kvadratmeter hus och 1 700 kvadratmeter tomt. Gäststuga och brygga givetvis inkluderat. Som grannar i pittoreska Saltsjöbaden får han stora delar av kapitalismens grädda. På morgonpromenaderna lär Rosengren troligen bland andra springa på både aktieaktivisten Christer Gardell och Swedbanks Michael Wolf.

Det är bara att gratulera Rosengren och alla de övriga exsossar som det går bra för därute i näringslivet. Deras bidrag gör oftast även Sverige väl. Löfvens idealistiska tal om jämlikhet och spekulationer om frihet faller däremot pladask. Om det nu någonsin stått upp.

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2798566-s-profil-koper-villa-for-31-miljoner

Snålheten bedrar regeringen

Glöm inte rotavdragets förtjänster,
det har regeringen gjort.

Från och med årsskiftet lär du endast få dra av 30 procent av arbetskostnaden för så kallade rottjänster. Det innebär en kraftig försämring mot nu gällande 50 procent i avdrag. Det enda hinder som skulle kunna resas på vägen är att Decemberöverenskommelsen bryts och oppositionen röstar ner den rödgröna budgeten, vilket givetvis inte kommer ske.

Än sen kanske du tänker, folk får väl åter börja betala för sig och dessutom får de ju fortfarande skatteavdrag. Med ett sådant förenklat resonemang missar man dock de viktigaste aspekterna. Branschorganisationen Företagarna beräknar att drygt 21 000 vita heltidsjobb skapats med rotavdraget. Ekobrottsmyndigheten och Ekonomistyrningsverket varnar för ökat svartarbete och Arbetsförmedlingen spår lägre sysselsättning, särskilt i landsdelar med ett redan kärvt sysselsättningsläge. Beräkningar från Sverige Byggindustrier uppskattar att upp till 8 300 jobb kommer gå förlorade.

I regeringens kalkyl räknar man hem ytterligare 3,2 miljarder i intäkter, en spottstyver i budgetsammanhang. Med ökad arbetslöshet och färre vita jobb kommer kalkylen dessutom kraftigt försämras och sannolikt hamna på minus. Snålheten bedrar regeringen, snuvar tusentals på deras jobb och åter tusentals på de sociala förmåner som följer av ett vitt jobb.

Hög prislapp för Grexit

Varoufakis sa ochi, har vi råd
med fler nej.

Många är de som förbannat sig över grekisk arrogans och respektlöshet mot sina långivare. Lika många är de som ondgör sig över dem eller bara drar illvilliga skämt om den grekiska lättjan.

Det ligger en del sanningar i både kritiken och gliringarna. Grekerna har alldeles för länge tillåtits leva upp andra europeiska skattebetalares pengar, tillåtit sig en ohållbart förmånlig välfärd, haft överseende med skattefusk och korruption samt betalat överlöner i en svällande offentlig apparat. Det är fullt legitimt att fråga sig varför finska, lettiska och irländska skattebetalare nu ska behöva betala för grekisk överkonsumtion. Och det är lika berättigat att ifrågasätta varför något land överhuvudtaget ska behöva tvingas till nedskärningar om grekerna nu kommer billigare undan. Kritiken och frågorna må vara berättigade men situationen är nu som den är och det är inte främst greken på gatan som ska klandras utan den korrupta skara politiker som lett landet dit det är idag.

Det finns likafullt långt ifrån bara solidariska skäl att kämpa för Greklands överlevnad som Euroland. En Grexit skulle sannolikt fördärva mycket av Eurosamarbetet samt tufsa till det europeiska projektet rejält. Likaså skulle dörren öppnas för en rysk entré till EU-territoriet och en viktig allierad gå förlorad i kriget mot IS. Prislappen för en Grexit skulle således bli mycket hög.

86 miljoner inte nog för Sjöstedt

Ger ingen skattepardon

Jonas Sjöstedt kammar hem årets Almedaltitel i kategorin alla goda gåvors givare. Genom återinförd förmögenhetsskatt utlovar han badresor, fotbollsläger, kollo och andra aktiviteter till de fattigaste barnen. Sjöstedt anser det rimligt att de som äger H & M och IKEA får betala barnens sommarlov. Det må så vara men i rättvisans namn ska sägas att så till stor del sker redan idag.

H & M:s Karl-Johan Persson och pappa Stefan betalade drygt 86 miljoner i inkomst- och kapitalskatt 2013. Under tioårsperioden dessförinnan betalade enbart Stefan Persson sammanlagt 5,3 miljarder i skatt. Att Ingvar Kamprad flyttat hem till Småland kan vi tacka avskaffandet av förmögenhetsskatten för, samtidigt som vi konstaterar att det var vänsterns skatteschocker som en gång drev både Kamprad och IKEA ut ur landet.

Vad Sjöstedt och hans vänsterparti missar i sin glättiga kontroverspopulism är att deras satsningar förutsätter framgångsrika företag och företagare som betalar skatt i Sverige. När vänsterrörelsen härjade som värst på 70-talet eroderade skatteunderlaget fortare än Sjöstedt skulle hinna räkna till 100 procent (skatt). Far och son Perssons 86 miljoner ger många badresor. Med smartare, snarare än brutalare, beskattning skulle miljonerna bli ännu fler liksom då även barnens kolloresor.

Det tar sig för Löfven

Gör din plikt, därefter kan
du kräva din rätt.

Moral och ansvar är känsliga begrepp i Sverige, begrepp som i princip varit vigda åt de mer borgerligt sinnade. Att det blivit så förklaras sannolikt av socialdemokratins svårigheter att hantera rågången mellan generösa bidragssystem och plikten att göra sitt yttersta.

Stefan Löfven äntrade Almedalspodiet under parollen om att göra sin plikt och först därefter kräva sin rätt. Budskapet klädde han sedan i det för dagen nymyntade begreppet utvecklingsmoral, vilket innebär att var och en ska ta ett större ansvar både för sig själv och samhället. Helt klart inkräktar han härmed på borgerligt territorium där motsvarande retorik transformerades till arbetslinjen. Och det ligger garanterat noggranna politiska kalkyler bakom Löfvens nymornade intresse för egenansvar och moral. Men så länge kalkylerandet landar i för landet och medborgaren riktiga slutsatser är väl det okej förmodar jag.

Även om det nu tar sig för Löfven måste fortfarande retoriken omsättas i konkret politik. Och här har han sannolikt vare sig sin egen vänster, sin regeringspartner eller vännerna allra längst till vänster med sig.

Altruism i all ära

Vård åt alla, men till vilket pris.

Sverige har höga humanitära ambitioner och följaktligen ett av världens mest generösa flyktingmottagande. Likaså spenderar vi kanske allra mest i världen på bistånd. Detta ska vi vara stolta över, inte minst betraktat utifrån den internationella kontext som vi befinner oss i.

Myntet av denna generositet har dock dessvärre en baksida och det är alltför sällan som vi granskar den. När Johannes Mosskin och Anders Björkman, generalsekreterare respektive vice ordförande i den ideella organisationen Läkare i världen, på SvD debatt propagerar för allas lika rätt till vård respektive tandvård beaktas exempelvis bara ena sidan av detta mynt. Skribenterna pekar på Sveriges ansvar för alla människor som vistas i landet, även de illegala, samt de förpliktelser som följer av de internationella konventioner som vi ratificerat. En förkrossande majoritet instämmer med skribenterna i fråga om vårt internationella ansvar, artikeln är sålunda inte kontroversiell. Desto mer kontroversiell hade den varit om de båda undertecknarna även lyft kostnadsaspekten.

Frågan om allas rätt till vård är viktig och måste givetvis debatteras, men då utifrån ett helhetsperspektiv som förmår att vidröra alla aspekter. Altruism i all ära, men om den kostar pengar måste detta klart framgå.

http://www.svd.se/sveriges-ansvar-att-erbjuda-migranter-vard/i/senaste/om/debatt

Ta rygg på danska socialdemokrater

Glada danskar med eget ansvar

En historisk och kulturell odyssé ger vid handen att vi nordbor avviker i ett par väsentliga avseenden. Nordbor präglas historiskt av hög arbetsmoral, hög tillit till varandra och våra myndigheter samtidigt som vi betonat det individuella ansvarstagandet. Dessa omständigheter är viktiga förklaringsgrunder till Sveriges utmärkta ekonomiska resa samt till det välstånd vi för tillfället åtnjuter.

Statuten har dock ruckats i grunden i och med vår obarmhärtiga övergång till högskattesamhälle. Med vidgade transfereringssystem och mindre kvar i plånboken efter skatt urholkas arbetsmoral samtidigt som det egna ansvaret allt mer blir statens. Sannolikt påverkar det också tilliten människor emellan då mänskliga kontakter blir satt på undantag till förmån för myndighetskontakten. Detta förhållande strider mot vår natur och gör oss frustrerade och missnöjda. En återgång till att betona egenansvaret och mer ekonomisk frihet skulle sannolikt locka tillbaka många missnöjesröster.

I Danmark stakade Socialdemokraterna ut vägen i årets valrörelse genom att bland annat understryka vikten av riktiga incitament samt risken med alltför generösa bidragsnivåer. Danska S gick också framåt. Så varför inte ta rygg på danskarna Stefan Löfven.

http://www.svd.se/danska-s-kan-inspirera-svensk-vanster-och-hoger/om/danska-valet-2015

Romson är en ovärdig folkrepresentant

Barnsligt och ovärdigt.

Representativ demokrati innebär att folket via val röstar fram de personer som det anser mest lämpade att representera dem och styra landet. I de demokratiska valen röstar vi fram 349 sådana representanter, som sedan har den ärofyllda uppgiften att företräda demokratin.

För att systemet och, i förlängningen, demokratin ska fungera krävs ömsesidig respekt, mot individ och gentemot det faktum att vi hyser olika åsikter. Utan tillbörlig respekt tystas debatten och demokratin blir vatten värd. I senaste valet röstade dock drygt 13 procent av folket fel, vilket innebar att icke önskvärda sverigedemokrater fick tillsätta 49 av de totala 349 riksdagsplatserna. Men istället för att respektera folkets val och möta meningsmotståndarna med argument har många tagit till odemokratiska och inte sällan rent barnsliga metoder.

Miljöminister och vice statsminister Åsa Romson tog till båda metoderna i senaste partiledardebatten. Genom att vägra skaka hand med den folkvalde Jimmie Åkesson kan Romson inte betraktas som annat än en ovärdig folkrepresentant.

I Sverige är det staten som buffertsparar

Tomt i fickorna. Pengarna finns
i statens lada.

Samtidigt som nästan vart femte hushåll saknar pengar till en oväntad utgift har staten EU:s sjunde lägsta skuld. Det är givetvis positivt med låg statsskuld. Pengar som annars skulle ha gått till räntebetalningar kan istället användas till vettigare ting och investerare kan känna sig trygga i att landet lever upp till sina åtaganden, idag och imorgon. Betydligt negativare är att den statliga kreditvärdigheten uppnåtts på bekostnad av statens invånare.

Enligt uppgifter från SCB svarar nästan 19 procent av svenskarna nej på frågan om de har pengar att betala en plötslig räkning på 11 000 kronor. Det är skrämmande siffror som visar på att många svenskar lever i ett korthus och hand ur mun. Att förhållandet mellan stat och individ blivit så snett förklaras till största del av det skattesystem som staten bygger sina inkomster på. Inte bara bara har Sverige Europas femte högsta skattetryck, vi subventionerar även belåning, beskattar sparande och är ytterst ogina mot höginkomsttagarna. Konsekvensen av detta uppochnedvända tillstånd är att det offentliga blivit alla goda gåvors givare, i tid och otid. Helt enkelt för att det är denna samhällssektor som sitter på spargrisen.

Situationen manar till eftertanke även om den förra regeringen gjorde mycket väl, både för den offentliga spargrisen och den privata. Men nu verkar åter de statliga bankdirektörerna ha tagit över, med risken att vare sig stat eller individ kommer kunna buffertspara.

Om fuskkapitalism på en kvasimarknad

Kanske inte till salu, men levandes i
en daterad kvasivärld.

Häromdagen skrev Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt en indignerad debattartikel i Dagens Industri. I artikeln går han åter till storms mot det förhatliga vinstintresset inom välfärden, som han liknar vid en sorts fuskkapitalism på en kvasimarknad.

I en tidigare debattartikel i samma tidning uppmärksammade riskkapitalisten Gabriel Urwitz hallonincidenten på det offentligdrivna äldreboendet Brunnsgården, där ett sjuttiotal äldre insjuknade och tre dog till följd av matförgiftning. Urwitz frågar retoriskt var de braskande skandalrubrikerna tog vägen, som garanterat följt om boendet varit privat. Alla torde vara eniga om att det faktiskt var en skandal, själva ägandeformen var dock ointressant. Givetvis för att vinstintresse saknades.

Det sorgliga i debatten om välfärdens framtida finansiering, väl och ve är att vänsterns genuina hat mot företagande och implicita strävande efter vinst vunnit gehör. Följden har blivit en onyanserad och skarpt vinklad debatt, som tyvärr skrämt upp många medborgare. Vad vi borde enas om är att företagande och entreprenörskap, i alla former, inte handlar om fuskande och egoistiska kapitalister. När vi väl gjort det krävs insikt om att välfärden är i skriande behov av entreprenörskap, innovation och externt kapital. Slutligen vore det önskvärt om Sjöstedt själv kunde lämna sin daterade kvasivärld.

Ensamt på toppen

Längtar Löfven efter sällskap
där uppe på toppen.

Det drar rejält där uppe på toppen för regeringen. Kritiken och skepsisen gentemot de rödgröna jobbförslagen och jobbrelaterade ambitionerna har varit massiv, och det långt ifrån enbart en störig opposition.

Stefan Löfven var tydlig när han proklamerade sitt stolta jobbmål om EU:s lägsta arbetslöshet 2020. De åtgärder han sedan presenterat för att nå dit har dock knappast imponerat. Finanspolitiska rådet spår exempelvis att enbart den höjda a-kassan och de höjda arbetsgivaravgifterna för unga kommer minska sysselsättningen med 30 000. Samtidigt varnar Ekonomistyrningsverket och Ekobrottsmyndigheten för att svartjobben åter kommer öka, på bekostnad av de vita, när regeringen försämrar rut- och rotavdragen. Nämnda återställare är tyvärr bara några av åtskilliga exempel som följer den röda tråden, nämligen att beskatta det produktiva för att istället stimulera dess motsats. 

Efter den ganska massiva myndighetskritiken är det lite beklämmande att sedan höra statsministerns försvarstal; ”Alla förståsigpåare som säger fem år före att det här inte går att nå, jag tror inte på dem”. Det är då inte konstigt om det känns ensamt där uppe på toppen, när både ögon och öron stängs så fort det inte passar.

Moderat steg i rätt riktning

En skylt som möter allt fler

Även om man kan ha berättigade dubier kring att tillfälliga uppehållstillstånd skulle gynna integrationen så är Moderaternas ansatser i veckans integrationspolitiska utspel välkomna. Det är betydligt enklare att vara frimodig i opposition än i en svag regeringssits. Därför presenteras nu ett pärlband av integrationspolitiska reformförslag från de tidigare regeringspartierna.

Likt tidigare KD och FP vill nu även M stärka arbetslinjen för den växande del av nysvenskar med sämst förutsättningar för integration på arbetsmarknaden. Mot bakgrund av att den dominerande grupp av asylsökande idag, främst syrier, somalier och eritreaner, har mycket begränsade akademiska meriter krävs kraftfullare insatser än någonsin. Om mellan 41 till 62 procent i denna grupp saknar eftergymnasial utbildning och arbetslösheten, så länge som 20 år efter ankomst, uppgår till över 50 procent torde även den mest förljugne inse allvaret i situationen. Sverige är med detta nämligen ett av de OECD-länder som lyckas allra sämst med att sysselsätta invandrade.

Skärpta krav på försörjning vid anhöriginvandring, begränsningar av de sociala rättigheterna för illegala invandrare och hårdare kontroll av att beslutade avvisningar verkställs måste kombineras med verkningsfulla arbetsmarknadsrelaterade verktyg samt ett generösare mottagande på EU-nivå. Annars knallar Sverige likt lämmeltåget mot avgrundens brant, med briserande segregation och en raserad välfärd som obönhörlig konsekvens.

Bestraffa inte övervinster

Den enes bröd, mycket sällan
någon annans död.

Begreppet vinst i ekonomiska sammanhang har alltid varit ett rött skynke för vänsterrörelser. Vinst har underförstått inneburit förlust för någon annan, historiskt för arbetarrörelsen, proletären, idag de svaga och värnlösa. På en oreglerad och monopolistisk marknad kan detta i och för sig vara sant, men mycket sällan i den ekonomi som vi i väst verkar i.

Övervinst uppstår då någon gjort något bättre än konkurrenterna, till lägre kostnad och med bättre resultat. Övervinst är en residual som ska tillkomma entreprenören efter det att rutinfunktioner ersatts. Med rutinfunktioner förstås i detta sammanhang enklare arbete som lätt kan kopieras och dupliceras, såsom tillverkning, distribution och enklare arbete. Logiken ligger i att entreprenören tar riskerna, äger de värdefulla tillgångarna och ansvarar för den avgörande strategiska ledningen. Utan entreprenör, ingen verksamhet, inga vinster och ingen efterfrågan på arbete.

Övervinster i en transparent och konkurrensutsatt ekonomi är positivt och innebär att mervärde skapats, för samhället som helhet. Följaktligen bör framgångsrika entreprenörer belönas och inte bestraffas.

Full sysselsättning bland etniska svenskar

En alltför vanlig syn när första
svenska jobbet söks.

Fredrik Reinfeldt blev häcklad och kölhalad efter sitt famösa uttalande om etniska svenskar på arbetsmarknaden.  Reinfeldts poäng, nämligen att arbetslösheten bland inrikes födda som inte studerar och som är i arbetsför ålder är extremt låg, förfelades och tramsades därmed bort för att placeras på skräphögen bland andra uttalanden med rasistiska förtecken.

I Nordeas senaste marknadsrapport konstateras att det råder närmast full sysselsättning bland inrikes födda. Drygt 5,7 procent går arbetslösa varav endast 1,4 procent är det på lång sikt. Sysselsättningsgraden uppgår till 89,5 procent och kan enligt Nordea sannolikt inte öka mer. Banken menar därför att det enda sättet att få ned arbetslösheten är att få fler utrikes födda i arbete. Även om vi lyckats med det i väldigt hög grad sedan 2008 så är arbetslösheten ändå 16 procent i gruppen samtidigt som 5,9 procent betraktas som långtidsarbetslösa.

Reinfeldts poäng var knappast att förhäva den infödde svensken eller att underblåsa något vi och dom-tänk utan snarare att peka på en extremt segregerad arbetsmarknad och på de utmaningar som en sådan för med sig. Utmaningar som kräver nytänk och frimodiga reformer. Rut- och rotavdragen är två sådana reformer som förenklar arbetsmarknadsinträdet. Framöver behöver vi ytterligare insatser, såsom både lägre ingångslöner och en flexiblare arbetsrätt.

Nu stoppar vi TTIP när vi ändå är igång

USA är ingen favorit hos vänstern

Mödosamt skrider förhandlingarna framåt mellan EU och USA kring TTIP. Frihandelsavtalet är ett av de viktigare i sitt slag, då det skulle knyta världens två största ekonomier närmare varandra, förenkla handel och öppna för tiotusentals nya arbetstillfällen. Avtalet skulle därtill tydliggöra förhållandet mellan investerare och stater genom inrättandet av en särskild konfliktlösningsmekanism, ISDS. Just det senare har fått vänstern på tårna och gett Socialdemokraterna kalla fötter.

Trots att Sverige redan idag har s.k. ISDS-mekanismer med 67 andra länder och trots att den ingår i runt 3 000 internationella avtal hävdar vänstern nu att just denna variant är särskilt otäck. Så otäck att avtalet överhuvudtaget inte bör komma till stånd. Kritikerna hävdar att Sverige härigenom skulle ge upp sin nationella integritet till förmån för storföretagens intressen. Att kritiken väcks just nu är dock ingen tillfällighet. Av de redan existerande 67 avtalen med ISDS-mekanismer återfinns avtal med Iran, Kina, Nigeria, Venezuela och Saudiarabien. Dessa länder har vänstern inga problem med, värre är det dock med otäcka USA. Att Venezuela skulle vara mer tillförlitligt än USA i handelssammanhang kan knappast ens Jonas Sjöstedt göra troligt.

Nu stoppar vi TTIP när vi ändå är igång utbrast nämnde Sjöstedt glatt i samband med det uppsagda saudiavtalet. Och det är sannolikt hela förklaringen till den högljudda och aggressiva kritik som förts fram mot avtalet och möjligheten till tvistelösning, det handlar ju för fasen om USA!

Vid ett vägskäl

Kön växer vid asylmottagningen.

Prognoserna pekar upp mot 100 000 asylsökande under året. Framtiden är osäker och kan likafullt innebära det dubbla antalet som betydligt färre. Vad siffrorna än må landa på så är framtidens integrationspolitiska utmaningar enorma.

Efter besked om uppehållstillstånd ska den nyanlände snarast möjligt in i samhället. Barn ska in i ordinarie skolgång, föräldrar lära sig språket, valideras och ut på arbetsmarknaden. En snabb validering är givetvis rätt väg, men hjälper föga för den betydande del som saknar något att validera. På en arbetsmarknad likt den amerikanska, brittiska eller för all del tyska fungerar inträdet ändå hyfsat. Här finns en betydande andel låglönejobb utan vidare akademiska krav. I Sverige ska vi som bekant dock inte konkurrera med låga löner, vilket man i och för sig kan sympatisera med, om verkligheten nu inte såg ut som den gör med tiotusentals inkommande helt utan akademisk bakgrund.

Vi står inför ett vägskäl. Antingen accepterar vi situationen som den är men öppnar upp för lågkvalitativa låglönejobb eller så börjar vi på allvar diskutera de beryktade så kallade volymerna. Alternativet är ett alltmer segregerat samhälle, med enorma ekonomiska och sociala kostnader som följd.

Vinst och mångfald, nödvändiga gott

Napoleonhattar i all ära,
men nog vill vi ha mer på menyn.

Svensken blir äldre och ställer allt högre krav på den service som förväntas på ålderdomens höst. Samtidigt brottas både vård och omsorg med utmanande låg produktivitet och med upplevt sämre service som följd. Det är mot den bakgrunden som regeringens tilltagande intresse för konkurrens- och vinstbegränsningar ska synas.

Ekonomi handlar om hushållning med begränsade resurser. Det offentligas kaka må vara stabil men samtidigt är kakan också begränsad. Höjd skattekvot skulle kunna vara en möjlighet att öka kakans omfång, om det inte vore för att det samtidigt skulle snedvrida incitamenten och få färre att arbeta och anställa. Regeringens kakrecept saknar därför både jäst och mjöl och kakan lär därför snarare krympa där inne i ugnen. Istället för att kväva tillväxten krävs innovation och smartare arbetssätt. Det uppnås enbart via en fungerande marknad med en mångfald av utövare, som hela tiden måste finna nya lösningar för att inte halka efter konkurrenten. Drygt 80 procent av våra innovationer kommer från anställda på företag eller från enskilda uppfinnare och entreprenörer. Genom att uppmuntra dessa innovatörer och ge dem rätt grogrund kommer recepten ge betydligt smakfullare bakverk än om centralköket åter får baka på monopol.

Ett av de viktigare incitamenten för att ta risk och investera sin tid är möjligheten att göra vinst på investeringen. För den som inte nöjer sig med torra kanelbullar och Napoleonhattar är därför vinst och mångfald nödvändiga gott.

En moralisk pekpinne

Gratismys framför tv:n?

När rättsväsendet saknar erforderliga resurser och lagstiftaren inte följer utvecklingen lämnas resten till privatmoralen. Just så ser nu förutsättningarna ut inom musik- och filmbranschen. Ny teknik och uppfinningsrika fildelare gör det närmast frivilligt att betala för sig.

Att snatta i affären, planka på tunnelbanan eller sno från grannen tycker de flesta är fel. Sådant är enkelt att peka på och beivra lagvägen. Olaglig fildelning och streaming är lika olagligt men betydligt svårare att komma åt, inte bara rättsligt utan lika mycket moraliskt. När barnfamiljer myser framför gratisfilm från streamingsiterna Swefilm och Dreamfilm tycks moraliska betänkligheter helt saknas. Samma föräldrar är sannolikt betydligt tydligare mot sina barn ifråga om snatteri och tjuvåkning. Uppskattningsvis uppgår de årliga filmstölderna till 2 miljarder. Drygt 30 procent av svenska tv-tittare uppges använda pirattjänster. När C-more nu lanserar den nya Beckfilmen, efter åtskilliga miljoner i produktions- och marknadsföringskostnader, kan de räkna med att en betydande del av tittandet kommer ske av pirater utan en enda krona i kompensation.

Någon har sagt att vi inte kan kriminalisera en hel ungdomsgeneration. För det första handlar det om långt fler än bara ungdomar och för det andra rasar ett samhälle som saknar moraliska statuter. 

Finansministerns hemläxa

Nej, att höja trösklarna är en dålig idé.

I sin nyss avgivna Sverigerapport gav OECD återigen Sverige toppbetyg för sin hantering av finanskrisen. Organisationen konstaterar att vi är ett av få länder med högre BNP idag än 2008. Inte minst är det den starka inhemska efterfrågan som gjort detta möjligt.

En del mörka moln cirkulerar dock på den blågula himlen. Organisationen lyfter, förutom givetvis de dåliga skolresultaten, bl a fram vikten av ökade ekonomiska incitament och en liberalare arbetsmarknad som gör det lättare för unga och utrikes födda med svaga kvalifikationer att få jobb. Finansminister Andersson var på plats när rapporten presenterades och man får hoppas att hon spetsade öronen, för hon fick en viktig hemläxa. Regeringen snickrar ju som bäst på en ekonomisk politik som kommer minska de ekonomiska incitamenten och som höjer trösklarna till arbetsmarknaden. På tal lär någon liberalisering av arbetsmarknaden knappast heller komma. Med en aldrig tidigare skådad ström att nysvenskar och en ännu hög ungdomsarbetslöshet hotar regeringens politik att stänga ute alltfler, vilket kommer vidga klyftorna och slita på sammanhållningen.

Magdalena Andersson fick en tuff hemläxa att jobba med, hoppas nu att kollegorna i regeringen och vänstervännerna ger henne studiero att utföra den. 

Utmanande budgetutspel

Extra busväder med höstbudgeten.

I fredags levererade finans- och finansmarknadsministrarna en tung uppsättning budgetutspel. Sammantaget avser Andersson och Bolund höja skatterna med 28 miljarder till nästa år. Även om de båda vädjade om förståelse för ett utmanande ekonomiskt läge så kan utspelen inte kategoriseras som annat än en riktig bomb.

Dessa och tidigare föreslagna höjningar ger en klar bild över regeringens visioner, där de själva snarare än vi andra ska ställa saker till rätta. I Anderssons och Bolunds värld kan nämligen satsningar endast ske genom deras, dvs. skattesedelns, försorg. Vi övriga synes duga illa till. Företagande och anställning ska bli dyrare, arbete efter 65 års ålder likaså. Sparmöjligheterna ska försämras via slopat pensionssparavdrag och höjda skatter på investeringssparkonto och i kapitalförsäkring. Transporter och pendling ska bli dyrare, liksom energin till industrin när kärnkraften ska betala mer. Efter förankring hos Vänsterpartiet kan vi också förvänta oss inkomstskattehöjningar för medel- och höginkomsttagare.

Om denna bombmatta av skattehöjningar ska kunna pareras krävs närmast genialisk politisk förmåga, som nuvarande ledning hittills inte visat prov på. Utspelen är utmanande, inte minst som förslagen garanterat kommer att passera genom riksdagen.

Välkommen tillbaka Pascalidous

Hon jobbar i ett bistert klimat.

Alexandra Pascalidous är en av åtskilliga offentliga och icke-offentliga personer som drabbats hårt av hatmobben och dess elaka svans. Därför lämnade hon förra veckan såväl uppdraget hos Ring P1 som landets territorium. Hatet och trakasserierna blev henne övermäktiga och hon lät sig, tillfälligt, tystas. Gudskelov kom hon snart på andra tankar och är nu tillbaka i hetluften, vilket borde glädja alla oss vänner av yttrandefrihet, demokrati och en sansad ton.

Det sagda behöver på intet sätt innebära att man sympatiserar med Pascalidous åsikter men däremot att man värnar ett tillåtande debattklimat och det fria ordet. Klimatet för debatt är bistert idag. I anonymitetens trygga skugga kan enskilda och grupper hota och trakassera allt och alla dem som de råkar störa sig på eller vars åsikter de inte delar. Utan argument och egna idéer kan dessa grupperingar få de mest luttrade att ge upp, för få är beredda att offra egen och anhörigas hälsa på demokratins altare. Utvecklingen hotar demokratin i grunden. Utan åsiktsutbyte och saklig debatt är demokratin snart ett minne blott. Den anonyma mobb som nu frodas ute i webbens otaliga forum måste bekämpas, inte med inskränkningar eller påbud utan genom ett unisont ställningstagande för öppenhet.

Alexandra Pascalidous, liksom Björn Söder, Mona Sahlin, Lars Vilks och Jonas Sjöstedt har alla rätt till sina åsikter. Vem som sedan vinner debatten och opinionens gunst ska inte vara någon annans förtjänst än den med de bästa och sakligaste argumenten.

Kortsiktighet hotar vår konkurrenskraft

Med dollartecken i blicken.

Ingen lär ha missat den uppochnedvända räntevärld vi nu lever i. Den historiska minusräntan har kastat många tidigare sanningar över bord vilket innebär att vi alla seglar på ganska okända vatten. Lika okänt som skrämmande är det investeringsklimat som följt av Riksbankens pengarullning.

Aldrig förr har svenska börsbolag delat ut en så stor andel av sina nettovinster till ägarna. För de börsbolag som hittills presenterat sina utdelningsförslag ligger utdelningsandelen av den totala nettovinsten på 76 procent, att jämföra med snittet på 52 procent för perioden 1980-2013. Denna historiskt höga andel innebär att endast 24 procent lämnas kvar i kassan, för investeringar, marknadssatsningar och buffertspar. Detta är inte långsiktigt hållbart eftersom framtida konkurrenskraft, och kassaflöden, bygger på produktivitetshöjande investeringar och marknadsexpansion. Den obefintliga avkastning som ränteplaceringar ger innebär att ägarna, dvs. främst de stora institutionella placerarna, måste vinna avkastningen från sina aktieinnehav. De ser därför till att krama ut vad de kan ur de bolag som de investerat i.

De institutionella storägarnas, inte minst våra pensionsförvaltare, kortsiktiga jakt på avkastning utgör ett hot mot vår långsiktiga konkurrenskraft, och det är verkligt skrämmande.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hog-aktieutdelning-ett-langsiktigt-hot_4392651.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20150309

Status quo är inget alternativ

Tilltagande fenomen

Alla har vi en uppfattning, för alla har vi stött på dem. Det handlar givetvis om de tusentals EU – migranter som söker sin desperata utkomst genom bettleri på våra städers gator.

Tiggarna har blivit en så vanlig syn att de närmast utgör en del av statsbilden på många orter. I början av februari räknade Stockholms Stad till 44 bosättningar i mer eller mindre centrala delar av staden, där tiggare tillfälligt slagit rot under sin vistelse i staden. Siffran innebär en ökning från 17 sådana boplatser året innan, fenomenet är således kraftigt tilltagande. Den som rör sig ute i nöjeslivet kvällstid kan också konstatera att aktiviteterna blivit offensivare och påstridigare. Situationen är givetvis ohållbar, på kort och lång sikt. Det är en usel lösning att fortsatt göra dessa människors uppehälle beroende av våra dusörer. Den ökande närvaron hotar därtill att få en redan unken inställning till romer att lukta ännu värre. Att låta situationen fortgå ger dem som ännu inte gett sig av falska förhoppningar, och det ger oss givare en fånig tillfällig tillfredsställelse att gotta oss i.

Långsiktigt ligger lösningen endast i migranternas hemländer, kortsiktigt måste dock även vi börja kavla upp ärmarna.

Framtidsministern är nåt på spåret

Hur mycket plats får hon, framtidsministern

Det är inte svårt att göra sig lustig över en så luddig ministertitel som framtidsminister, särskilt som denne inte ens fått ett eget departement att förfoga över. Farhågan, eller kanske förhoppningen, är att Kristina Persson blir en pappersproducerande utredningstiger.

Det finns i dagsläget dock ingen anledning att skoja om Persson eller hennes post. Hon är exempelvis en av få politiker som lyfter behovet av en ny bred skatteutredning. Hon talar frispråkigt om ekonomiska incitament och att det är alltför dyrt att anställa, vilket får många av avstå. Samtidigt som hennes chef, statsministern, surrat sig allt hårdare kring masten i fråga om de höjda arbetsgivaravgifterna för unga lättar alltså framtidsministern på surrningen. Helt i land lär hon inte gå men kanske kan hon få sitt parti att kroka arm med Svenskt Näringsliv, och mötas någonstans på mitten. SN:s Carola Lemne föreslog häromdagen att arbetsgivaravgifternas nivå skulle korreleras med lönesumman, så att högre löner skulle betinga högre avgiftssatser. Ett sådant förslag sänker kostnaderna för att anställa oerfaren och mindre produktiv arbetskraft, vilket ökar incitamenten till att anställa dessa. Förslaget ligger helt i linje med framtidsministerns ambition.

Om nu Löfven släpper tyglarna hyfsat fria åt Kristina Persson, så ser vår framtid genast lite ljusare ut.