Statsmannen som krökte rygg

Chocken har knappt lagt sig efter EU-parlamentsvalets omskakande utfall. Förutom franska Nationella Fronten tog britternas Ukip den största skalpen. Det brittiska frihetspartiet, med nära 30 procents väljarstöd, vill inte bara lotsa Storbritannien ut ur EU utan likaväl bryta upp hela unionen.

Kanske än värre än Ukip:s framgång i sig är premiärminister Camerons reaktion på valresultatet. Premiärministern säger sig ha ”lyssnat” och ”förstått budskapet” och har följaktligen utlovat folkomröstning om landets vara eller inte vara i unionen. Så agerar en person med stukat självförtroende och låg självaktning, men knappast en statsman. En sådan tar ansvar för sitt land och förmår att blicka bortom nästa val. I det trängda läge som unionen, och minst lika mycket Storbritannien, nu befinner sig måste frimodiga folkrepresentanter kliva fram och försvara de värden som Europasamarbetet bygger på. Cameron väljer istället att underblåsa de populistiska strömningarna.

Färre handelsrestriktioner, fördjupat multilateralt samarbete, friare rörlighet och stabila gemensamma institutioner är avgörande för Europas fortsatta globala konkurrenskraft. Det vet David Cameron och därför är det extra sorgligt att se denne ”statsman” kröka rygg för populismens lättvindiga budskap.

Hava förtröstan

När krutröken nu skingrats efter Europas valdueller är det ingen vacker bild som tonar fram. Det var de allra skjutgladaste galningarna som fick in de bästa träffarna medan de fridsammare EU-vännerna tvangs till reträtt.

I Frankrike och Storbritannien blev EU-fientliga och nationalistiska partier störst. I Ungern, Grekland, Tyskland, Italien, Danmark, Nederländerna, Belgien och inte minst Sverige var utvecklingen likartad. Nästan lika starkt gick motsatta sidan fram, extremvänstern och kommunisterna. Vad som förenar dessa två disparata grupper är fientligheten mot internationellt samarbete och vurmandet för tullar och handelsrestriktioner. Detta är också vad som skrämmer mest med valresultatet. Fri rörlighet för varor, tjänster och människor, rivna tullmurar och fördjupat internationellt samarbete är nämligen just vad som skapar välstånd, och garanterar freden. Om EU:s 28 länder nu börjar krypa tillbaka och mest pyssla om sitt eget hotar måhända inget direkt krig men i vart fall en påtaglig stagnation. Den som tror och påstår att ensam är starkast svävar i allvarlig villfarelse.

Tyvärr segrade de enkla budskapen i år men låt oss ha förtröstan, populister kommer och går medan sunda idéer och frihetstanken består.

http://rasmusliberal.com/2014/05/26/tio-procent-liberaler/

http://hansaberg.wordpress.com/2014/05/26/antietablissemanget-vann/

Färre bullar med dubblerade avgifter

38 procent av livsmedelsföretagen uppger att de lägre arbetsgivaravgifterna för unga är ett av de främsta skälen till att rekrytera yngre. Detta visar Svenskt Näringslivs färska enkätundersökning bland livsmedelsbolagen.

Utfallet förvånar inte. Livsmedelsbranschen är personaltät med många jobb som typiskt sett inte kräver tidigare erfarenhet eller eftergymnasiala studier. Branschen lämpar sig därför väl som språngbräda in i arbetslivet. Marknaden är dock tuff och marginalerna små och höga kostnader för att anställa utgör därför ett effektivt hinder mot rekrytering. Marie Söderqvist, vd för Livsmedelsföretagen, konstaterar att unga är anställda i livsmedelsbranschen i högre utsträckning än i någon annan bransch. Och detta beror på att det fortfarande finns relativt enkla jobb kvar där, som inte kräver utbildning. Dessutom finns många av jobben utanför storstadsområdena, där också de flesta ungdomar med kortare studiebakgrund återfinns. Bageriet Friends of Adams vd, Karin Moberg, fastställer att hon har många anställda tack vare arbetsgivarrabatten. Om avgifterna dubbleras skulle hon, om överhuvudtaget, sannolikt rekrytera via bemanningsföretag istället.

Åtskilliga ungdomsjobb står på spel i höst. En rödgrön dubblering av arbetsgivaravgifterna för unga skulle spä på arbetslösheten, men också innebära färre svenska bullar.

Med ordning och reda kommer man långt

Skolan är en arbetsplats och utbildning är för viktigt för att slarva bort. Av dessa enkla skäl prioriterar Internationella engelska skolan struktur och ordning i klassrummet. Mobiltelefoner är förbjudet på lektion medan upprepade ordningsstörningar och sena ankomster leder till kvarsittning.

Engelska skolan har i vissa forum kritiserats för sina stora klasser, mellan 28 och 32 elever. Enligt rektor Mikael Östling kompenseras dock detta av den struktur och ordning som råder. Ett ytterligare särdrag är skolans benägenhet och förmåga att stödja, både dem med extra behov och de som vill mer. Vidare framgångsfaktorer, utöver tydliga ramar, regler och disciplin, är enligt Östling höga förväntningar på eleverna och regelbunden måluppföljning. Enligt eleven Berfin Batti uppskattas disciplinen samtidigt som respekten för lärarna är självklar, för ”då pratar man nämligen inte så mycket på lektionerna”.

Trots att 30 procent av skolans elever har annat modersmål än svenska uppnår 96 procent gymnasiebehörighet, bland de högre siffrorna i Sverige. Tänka sig, med ordning, regler, höga förväntningar, kunskapsuppföljning och ömsesidig respekt kommer man långt.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/skolresan-disciplin-och-struktur-ger-resultat_3564878.svd

För anständighetens skull

Först 2008 började Sverige mäta kvalitén inom äldreomsorgen. Dessförinnan visste ingen, vare sig brukare eller utförare, hur verksamheten upplevdes. Tidigare fanns i och för sig heller ingen anledning till att mäta kvalité, eftersom man ändå inte kunde byta bort det dåliga.

Sedan 2008 tillfrågas i varje fall de äldre hur de upplever omsorgen, resultaten sammanfattas sedan i en nationell brukarundersökning. Svaren och utvärderingen samlas därefter i ett kvalitetsregister vilket tjänar som underlag vid val av utförare. Registret uppenbarar även eventuella brister för utföraren som då kan korrigera det som brister. Dessa samlade kunskaper, tillsammans med brukarens fria val, utmanar varje utförare och tvingar fram bättring. Vidare, och all skrämselpropaganda till trots, Sverige är världens bästa land att åldras i. Detta visar bl a de internationellt erkända jämförelsestudierna Active Ageing Index och Help Age International, där den förra studien genomförs på uppdrag av EU-kommissionen. Vidare visar OECD:s Review of Health Care Quality att Sverige lägger näst mest resurser på äldreomsorgen inom hela OECD samt att vi har högst andel personal i förhållande till andel äldre.

En anständig och saklig debatt måste utgå ifrån fakta och verklighet, i annat fall fattas sannolikt felaktiga beslut vilket både drabbar samhälle och individ. Verkligheten visar att Sverige har en mycket god äldreomsorg, som nu också har verktyg för att bli ännu bättre.

http://www1.unece.org/stat/platform/display/AAI/Final+Results+for+EU27+Member+States

http://www.helpage.org/global-agewatch/data/global-rankings-table/

http://www.oecd.org/health/sweden-has-excellent-health-care-but-must-improve-care-co-ordination.htm

Slutet Finland haltar

2014 blir ett riktigt skitår för Finland, åtminstone för finnarnas plånböcker. Enligt EU-kommissionens senaste rapport väntas endast Cypern få en sämre BNP-tillväxt än Finland, som tros stanna vid beskedliga 0,2 procent. Orsakerna är givetvis flera men åtminstone en är särskilt intressant.

Förutom den självklara påverkan som Nokias genomklappning haft lyfts allvarliga strukturella problem fram som delvisa förklaringar. Finland är extremt råvaru- och industriberoende. En alltför ensidig ekonomi gör landet extra sårbart för konjunkturella försvagningar och förändrade råvarupriser. Ett ytterligare, och på sikt, minst lika stort problem anses landets homogenitet utgöra. Landet är, och har länge varit, bland de mer avoga till att hålla sina gränser öppna. Att detta börjar bli ett problem har blottlagts med tydlighet i och med Nokias frånfall. Bristen på influenser och idéer hämmar näringslivets kreativitet och innovationsförmåga. Samtidigt står även Finland inför en demografisk utmaning med alltfler äldre som ska försörjas. Vidare innebär den ogina migrationspolitiken också brist på arbetskraft, med följd att arbetskraftskostnader stiger varpå landets konkurrenskraft urholkas.

Finland har fler problem än Nokias kräftgång, och de beror definitivt inte på en för generös migrationspolitik.

Konsten att både äta kakan och ha den kvar

Regeringens egen expertmyndighet, Finanspolitiska rådet, gav häromdagen sitt omdöme om regeringens krishantering. Det torra, men väl godkända, betyget var att stabiliseringspolitiken varit träffsäker. Kängan riktades mot det faktum att överskottsmålet inte uppnåtts.

Enligt nationalräkenskaperna ökade Sveriges skatteintäkter med 133 miljarder mellan 2007 och 2012. Samtidigt sänktes skattetrycket med drygt 4 procentenheter. Siffrorna ska betraktas i ljuset av den finanskris som härjat världen under denna period. Trots kraftigt sänkta skatter, och finanskris, har således skatteintäkterna ökat kraftigt. Hur går den ekvationen ihop? Det handlar om konsten att både äta kakan och ha den kvar. Som exempel på hur det kan gå till kan nämnas Finanspolitiska rådets bedömning om jobbskatteavdragens effekter, nämligen att avdragen haft tydligt positiva effekter på sysselsättningen. Med dessa har nämligen fler fått jobb varpå intäkterna ökat. Och detta är vad smart skattepolitik handlar om, att göra det som är bäst och inte bara mest. Sänkt skatt på rätt företeelser stärker nämligen ekonomi och välfärd.

Mer finns dock att göra. Världens högsta marginalskatter skrämmer bort kompetens och misskrediterar flit och ansvar, höga flytt- respektive kapitalskatter hindrar rörlighet och nya investeringar medan höga arbetsgivaravgifter motverkar nyanställningar etc. Frågan är vilken regeringskoalition som är mest benägen att genomföra dessa reformer?

http://www.di.se/artiklar/2014/5/13/ledare-dags-att-avdramatisera-budgetunderskottet/

Vet hut!

En rättsstat byggd på demokratiska principer kan aldrig nog ta avstånd från alla former av våld. Hela samhällsmodellen, som den absoluta majoriteten ställer sig bakom och som gjort Sverige starkt, bygger på demokratiska val, meningsfrihet och respekt för de gemensamma instituten. Uppdrag Granskning (7/5) visade med all tydlighet att stora grupper nu svävar på dessa principer.

Att göra skillnad på bra respektive dåligt våld kräver övermänsklig förmåga som, vilket beteckningen antyder, ingen människa besitter. Att sätta sig doms över andra, medelst hot, förstörelse och våld må accepteras, men i sådant fall endast i en laglös anarki. Granskningen av vänsterextremismen visar på en skrämmande acceptans för detta beteende, vilken hotar att skänka legitimitet åt breda former av våldsutövningen. Inte bara de förhatliga nazisterna utan likaväl liberaler, konservativa, arbetsförmedlare och anställda på Migrationsverket utgör nämligen legitima måltavlor. Helt efter tycke och smak. Det krig man nu anser sig föra och det våld som idkas, mot klassamhälle, fascism, nazism och gud vet vad man hittar på, är lika oacceptabelt som vilket annat våld som helst.

Den som inte tar tydligt avstånd från dessa aktiviteter och grupperingar har mycket att förklara, om än inte för domstol så för oss övriga hederliga samhällsmedborgare. Oavsett samhälleligt ursprung och ”klass” så ska vänsterhuliganerna veta hut!

http://www.expressen.se/nyheter/harda-reaktioner-mot-uppdrag-granskning/

http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/vansterextremismen-maste-ut-i-kylan/

Ett dåligt feministiskt initiativ

Feministiskt initiativ har visat framfötterna i senare opinionsmätningar, såväl i EU- som riksdagsmätningar. Fi är lite av extremernas extrem med en synnerligen tydlig agenda.

Fi går till val på att bland annat skrota kärnkraften, införa medborgarlön, avskaffa försvaret, höja a-kassan och underhållsbidragen, kvoterade bolagsstyrelser och föräldradagar, förbud mot vinster i välfärden, avskaffat rut och rot, socialbidrag till papperslösa, förbud mot vapenexport, månggifte, obligatorisk sexualundervisning i förskolan etc. Förslagen ska ses i ljuset av partiets ambition att komma åt och bryta ned de patriarkala samhällsstrukturerna. Det är en lovvärd och högst angelägen ansats att vilja öka jämställdhet mellan könen och att klämma åt orättfärdigad lönediskriminering men Fi:s initiativ är trots detta dåligt.

För jämställdhet och ekonomisk rättvisa fordras makt över sin egen situation och lönesättning. Rutavdraget och valfrihetsreformerna inom välfärden har gett tiotusentals kvinnor just denna möjlighet. Att avskaffa rut och förbjuda vinster i välfärden skulle skjuta hela utvecklingen i sank. En eftertänksam feminist bör därför ta avstånd från Gudrun Schymans initiativ.

Norge som avskräckande exempel

Vår västliga granne i norr ståtar med Europas lägsta arbetslöshet. Med 2,8 procents arbetslöshet tar årligen tusentals svenskar sin tillflykt till Norge, för arbete och en lukrativ ersättning. Säkert har en och annan luttrad svensk avundsjukt muttrat något elakt om de där stöddiga oljemiljardärerna i väst.

Som tröst till avundsjuka svenskar men till förfång för bortskämda norrmän kan andra mindre avundsvärda siffror lyftes fram. I Norge må få gå arbetslösa, desto fler går däremot sjuka. Drygt 18 procent av alla norrmän i arbetsför ålder (18-66 år) får sin försörjning från sjukpenning, rehabilitering eller förtidspension. Motsvarande siffra i Sverige uppgår till 8 procent. Norge är därmed det land i Europa med störst andel av sin befolkning i arbetsför ålder utanför arbetsmarknaden. Nationalekonomen Hilde Björnland, verksam vid Handelshögskolan i Oslo, håller det för uppenbart att problemen förklaras av för höga och generösa ersättningsnivåer i trygghetssystemen. Sjukpenningen uppgår exempelvis till 100 procent av lönen i upp till ett år. Och visst lär Björnland ha rätt, för att annars så hurtiga norrmän skulle vara sjukast i Europa faller på sin egen orimlighet.

Norges sjuka mörkertal bör betraktas som ett avskräckande exempel, ett exempel på vilka konsekvenser som alltför generösa ersättningssystem faktiskt kan få för ett land och dess invånare.

 

http://www.di.se/#!/artiklar/2014/5/6/norges-skracksiffra/

En pinne i statistiken

Ungdomsarbetslösheten ligger på förskräckande nivåer. Enligt SCB:s officiella statistik går 26,3 procent av alla unga mellan 15 – 24 år utan arbete. Än värre ter sig siffrorna när man också beaktar alla dem, tiotusentals till antalet, som inte ens finns med i statistiken. Alla de, som vare sig söker jobb eller studerar.

SCB:s siffror målar en minst sagt mörk bild. Den som läser fotnoterna torde dock kunna besinna sig, i vart fall kunde jag det. Inte minst då jag insåg att jag själv utgjort en pinne i statistiken. Inför fler än en sommar har jag med lykta i hand och desperation i blicken sökt ett av kommunens fåtalt tillgängliga feriejobb. Det har även hänt att jag till och med planlöst strosat runt, utan någon som helst sysselsättning, men i väntan på kommande utlandsstudier och universitetsstart. Även om detta var tungt just då så utgjorde jag knappast del i ett gigantiskt samhällsproblem.

SCB:s statistik sänder chockvågor, dessa mattas dock betänkligt efter närmare granskning och eftertanke. Bortsett från alla arbetssökande studenter och sommarjobbssökare återstår drygt 10 procent arbetslösa, av dessa är det sedan 3 procent som har verkliga svårigheter att komma in. Låt oss därför rikta lyktan och insatserna mot denna lilla grupp, och inte mot rådvilla studenter och stackars skolbarn.

http://rasmusliberal.com/2014/05/06/larlingsvagen-mot-jobb/

Så antar vi välfärdsutmaningen

I SKL:s (Sveriges kommuner och landstings) senaste rapport spås BNP växa med 3 procent både i år och nästa. Som en följd väntas skatteunderlaget öka varpå kommunernas samlade resultat beräknas uppgå till 10 respektive 7 miljarder 2014 och 2015. Rapporten konstaterar vidare antalet sysselsatta inom välfärd som finansieras av kommuner och landsting ökat med 120 000 sedan 1998, där den största ökningen skett hos privata aktörer.

Trots alla ljuspunkter höjer SKL ett varningens finger, för de demografiska utmaningarna som väntar samt för ytterligare kostnadsökningar därutöver. SKL:s ordförande, Anders Knape, kommenterar i rapporten att hushållningen måste bli bättre men också att skatten kan behöva justeras upp. Knapes första förslag är bra, det andra dåligt. Mycket just tack vare lägre beskattning av arbete och anställning växer ekonomin så starkt som den gör, att då höja den skulle istället minska intäkterna genom avtagande tillväxt.

Bättre än att höja skatter är istället att stötta den gynnsamma utvecklingen med fler privata utförare, skarpare konkurrens och därmed bättre hushållning. Det är så vi ska anta välfärdsutmaningen.

http://www.skl.se/press/nyheter_2/okade-krav-pa-valfard-utmanar-ekonomin