Ny arbetsmarknad kräver nya grepp

Svensk arbetsmarknad hotas att slita isär. De med kort eller oavslutad utbildning, utan arbetslivserfarenheter och sociala nätverk, hamnar allt längre bort från arbetsmarknaden medan de redan etablerade och högutbildade tar allt större del av tillväxtkakan. Utvecklingen är naturlig i så motto att teknikutvecklingen fortskrider och specialkompetenser efterfrågas alltmer, medan de enklare jobben automatiseras bort eller lokaliseras utomlands.

En segregerad arbetsmarknad leder till vidgade inkomstgap mellan dem med högproduktiva, välavlönade jobb och dem helt utan, alternativt med lågproduktiva jobb. Det är ingen önskvärd utveckling, som sannolikt skulle spä på den sociala oron. Politiskt fokus måste därför sättas dels på den grupp som idag inte får fotfäste och dels på den medelinkomstgrupp vars arbeten hotas av framtida automatiseringar.

Sverige måste då jobba på flera fronter. Fler måste slutföra sin utbildning och då krävs en mångfald mellan praktiska och teoretiska utbildningar. Detta kan uppnås bland annat genom kvalitativa lärlingsutbildningar, väl förankrade bland arbetsgivare och i näringslivet. Dynamiken måste stärkas och fler beredas möjlighet till kontinuerlig fortbildning. Här kan individuella kompetenskonton skattegynnas och arbetsmarknadens parter göra mer.

Näringslivsklimatet måste förbättras. I det avseendet krävs gynnsammare ägarbeskattning och att privat kapitalbildning möjliggörs. Då krävs lägre skatt på aktivt ägande och personaloptioner samt en generellt lägre kapitalskatt på investeringar i tillväxt- och onoterade bolag. Bara så får vi fler entreprenörer och arbetsgivare, benägna att ta det riskfyllda steget som eget företagande och nyrekryteringar innebär.

En alltmer segregerad arbetsmarknad är ett annalkande hot. Hotet kan dock vändas till möjlighet men då krävs entreprenörsvänligare skatter, en mer näringsanknuten skola och ett flexiblare arbetsliv som inte binder skomakaren vid sin läst.